ellinors funderingar

Dagen har varit en känslomässig berg-och-dal-bana. En helt vanlig dag, med andra ord.

Dagen började sådär lagom lugnt och skönt, men sen på eftermiddagen började det krypa i kroppen på mig och allt gjorde mig irriterad. Mest irriterad blir jag på mig själv, för att jag inte får saker gjort. Det känns som om dagarna bara rusar iväg och jag hinner inte riktigt med.

 

Under kvällen blev jag så frustrerad att jag bestämde mig för att springa bort all min negativa energi. Sagt och gjort, träningskläderna på och ut. Har inte sprungit sen oktober/november nångång och det var så skönt att bara sätta av längs gångvägen ner mot gipen. Visst kändes det att jag inte riktigt var i form och flåsade och pustade och fuskade lite i uppförsbackarma. Men det kändes ändå uppfriskande.

 

Efter en snabb dusch gjorde jag mig i ordning för att åka till kyrkan. Frida hade åkt redan innan med bussen. Själv hade jag egentligen inte tänkt åka, men eftersom jag ändå inte hade några andra planer för kvällen och inte ville sitta hemma och slöa insåg jag att det ändå kunde bli trevligt.

Det var ungdomspastorn Mattias som pratade och han pratade bland annat om vikten av att bli stilla. Det var ett perfekt budskap för mig, speciellt en kväll som denna, när hjärnan rusat på helt hysteriskt och jag har känt mig rastlös och stressad. Och det var så skönt att sitta där i kyrkan och bara bli stilla för en stund.

 

En som inte alls är stilla just nu är Kalle. Han har vaknat till liv nu till natten och håller på att brottas med ett hårband på golvet. Fascinerande att iaktta honom när han busar. Tok-kissen!