0 Läs mer >>
I morse när jag vaknade vräkte regnet ner, men det lättade efter ett tag och kvar fanns världens bästa springväder. Grått och mulet, lagom varmt och med lite duggregn. Jag hade inget val. På med springkläderna och vätskebältet och Bruce Springsteen and the E-Street Band live in Brisbane i öronen och iväg. 
 Jag sprang längre än jag någonsin sprungit förut. 16.3 km. 
Jag lyckades också dricka tre gånger under den rundan, utan att få håll (stickningar, för de finlandssvenska läsarna). Jag hade lugna drickspauser vid 6km, 11km och 13km. 
Jag höll en lugn takt hela vägen, och sprang långsammare än vanligt. Men jag konstaterade att tiden inte var så viktig. Det var roligare att springa långt och försöka få till drickande. Kan också konstatera att vätskebältet hölls bra på plats.
 
Om någon undrar hur lång tid det tog, så kan jag berätta att jag gjorde det på 1.55. Lite för långsamt om jag tänker på att jag vill klara halvmaran på ungefär 2.30. Men samtidigt har jag ca 85 dagar kvar att träna. Plus att jag inte gav allt idag. Det kändes faktiskt ganska bra genom hela rundan, förutom några uppförsbackar som sög kraft ur mina ben.
 
innan springet, och sen min springväg. ingen bild på hur jag såg ut efteråt. men jag kan berätta att det var svettigt. 
 
När jag kom hem drack jag lite vatten och ett glas juice innan jag hoppade i duschen. Tänkte äta en macka sen efteråt, men där sa kroppen stopp. Fick i mig halva mackan innan det kändes som om den var på väg upp igen. Så jag la mig ner en stund och väntade på att illamåendet skulle gå över. När jag mådde lite bättre klunkade jag i mig mera vatten och Elin tipsade mig om att äta yoghurt så det gjorde jag också. Nu mår jag nästan bra och ska försöka äta lite mat med Frida när hon kommer hem. 
Tydligen är det inte ovanligt att man mår illa efter att man har sprungit långt. Det vet jag nu.. Det kommer inte att bli många såna här långa springningar i sommar. Kanske en i juli och en i augusti. Sen håller jag mig till min 10km och kortare.

nytt personligt rekor...

0 Läs mer >>
but I know how to run. Cos running's the thing I've always done..
 
Och springningen går bra. 88 dagar kvar till Stockholm halvmarathon. Vilket gör mig lite nervös..! Men jag har mina spring-vänner som uppmuntrar och ger råd. Tydligen är det intervallträning, och att springa i backar som gäller. Men det är så fruktansvärt tråkigt och tungt. Så vad jag gör är att försöka springa något sånt varannan gång och varannan gång får jag ta min gamla trogna 9,5 kms runda. En annan sak som jag ska börja träna på nu är att springa-dricka-springa. Jag har fått låna ett vätskebälte av Stefan, men har ännu inte hunnit prova springa med det. Tydligen måste man dricka lite också, när man springer långt.. Innan Blodomloppet sprang jag 3-4 dagar i veckan, nu har jag tappat lite av ivern, men försöker att komma ut åtminstone två gånger i veckan. Och så promenerar jag en del också de dagar jag jobbar och vet att jag inte kommer att orka springa sen när jag kommer hem. 
 
Senast jag pratade med pappa kommenterade han något om att jag inte skulle springa så mycket att jag helt magrar bort, och ifall det är flera som undrar om det så kan jag lugna er med att vågen fortfarande ligger på några kilo över 70. Så ingen viktmiskning här inte! 
 
 
 
Jag har två mål som jag satt upp nu för sommaren: 
1. Klara milen på under en timme. Ca 3-4 minuter snabbare måste jag bli.
2. Ta mig i mål på halvmaran. Tiden är inte så noga, men typ på 2.30.
 
Patrik accepterade mitt halvmarathon-mål, men Stefan hävdar att det är dumheter. "Inget långsammare än 2.15!", sa han bestämt och påpekade att jag har hela sommaren på mig att träna. Vi får se, säger jag. Det är skönt att ha dem på min sida i alla fall! 
 
Jag har utsett dem till mina inofficiella rådgivare när det gäller springningen, för det vet lite vad de snackar om. Stefan har sprungit tjugo Stockholm marathon, och han springer sitt femte New York marathon i höst. Det kommer också att bli hans sista, efter det blir det bara "korta sträckor", dvs halvmarathon och kortare. Patrik sprang sin första halvmara i höstas och sitt första marathon nu i maj. Så Stefan har erfarenhet och Patrik vet hur det är att vara nybörjare. 
 
 Min kollega Mårten frågade för inte så länge sen: "varför måste du hela tiden bli bättre, kan du inte bara ha roligt?". Det här är roligt! Och det är lite så här jag är när jag får en idé. Jag går all in.. Sen vet jag inte hur långt det här räcker. Kanske slutar jag efter halvmaran. Kanske inte. Just nu är det roligt ialla fall! Och nu känns det bra!
 
Hösten ser ut såhär när det gäller mina lopp (anteckna det i er kalender, så ni vet när ni ska heja!):
23 augusti: Color run i Uppsala, 5 km, bara för att det är roligt. Ett färgglatt lopp! (inte anmäld än)
13 september: Stockholm halvmarathon, 21km.
28 september: Lidingöloppet, 10 km.
22 november: Tunnel run i Stockholm, 10 km. (inte anmäld än)

I don't know where I'...

0 Läs mer >>
Jag är just nu inne i en vansinnig vecka.. Söndagmorgon och här sitter jag och häller i mig kaffe, ska snart in till stan och träffa vän och jobba på en juridikuppgift. Grupparbeta på en söndag, det är hard core.. Jag är så trött på alla studier nu, och jag är så trött på att berätta om det och gnälla över allt jag måste göra, och hur lite tid jag har. 
 
 
En rolig sak som hände i går var att Finlands ishockeylag tog sig vidare till final i VM! Så jag hoppas att vi är klara med juridiken vid halv åtta ikväll, för då vill jag bänka mig framför tvn med nått gott att dricka och heja på mina Lejon! 
 
Och hur gick det då i Blodomloppet? Det ska jag berätta.. Det var väldigt varmt och jag var väldigt nervös. Lite av det släppte ändå när jag kom till jobbet och träffade de andra som skulle springa. Vi var fem styckna + chefen som träffade oss först efter loppet. kl.18.35 lunkade jag i väg med ett par tusen andra. Jag tyckte det gick lite snabbt till först, när jag försökte hålla jämna steg med de som sprang bredvid mig. Men efter ett tag hittade jag en skön takt. Det var en fin runda, längs ån på grusväg, och lite in i skog och även en sväng in i ett bostadsområde. Det var ganska kämpigt genom hela loppet, även om jag nu efteråt inte kommer ihåg att det var så hemskt.. Men det var det. De sista två kilometrarna tände jag till lite mer när jag insåg att jag snart var framme. Jag hojtade några uppmuntrande ord till en kille som såg ut att ge upp. Han verkade tacksam för min uppmuntran och vi sprang tillsammans en stund. Jag passade ockå på att heja lite på en tant som också verkade ha gett upp, med mindre än en km kvar. Folk verkar bli glada när nån hejar på dem!
In på studenternas IP rusade jag trött och fokuserad. Så fokuserad att jag inte ens såg Stig som entusiastiskt hejade på mig! Anade dock hans röst i folkmassan, men trodde jag hörde fel. Det var trångt på upploppet när både de som promenerat, sprungit 5 km och vi som sprang 10 skulle ta oss över samma mållinje. Men över mållinjen kom jag, på tiden 01.05.40!! En tid som känns fantastiskt bra! De andra som sprang 10km från jobbet klarade det på 45 och 55 minuter.. 
 
Efter målgången blev det picknick i gräset. Jag var ganska trött, men det var ändå trevligt. Vi satt kvar en timme kanske innan vi delade upp det som blev kvar av picknicken och packade ihop våra grejer. Jag fick en ramlösa och 5 paket russin. Jag och P gjorde sällskap en bit på vägen, eftersom vi båda skulle åt samma håll. Under promenaden övertygade han mig nästan om att anmäla mig till halvmaran i höst.. Vi skildes åt och jag fortsatte mote Gottsunda. Frida kom och mötte mig och jag kan väl konstatera att det inte var det smartaste jag har gjort att avsluta kvällen med en 6 km lång promenad.. Men nåja, det må vara hänt.
 
Jag är ialla fall stolt över min insats! Och vi hade en riktigt trevlig kväll tillsammans!
Och ja, för nån dag sen anmälde jag mig faktiskt till Stockholm halvmarathon. Sink or swim, I'm diving in.. :)
 
 

söndag morgon och en ...

0 Läs mer >>
Sommaren är här! I alla fall sommarvärmen! Det känns fantastiskt, förutom när man ska springa.. 
Och på tal om springande, ikväll är det dags.. Blodomloppet! 

Av någon knasig anledning är jag så sjukt nervös att jag inte ens kan sitta still. Hur märkligt är inte det? Det är bara att springa, och sånt har jag gjort förut. Vet inte alls vad jag ska ha för mål och förhoppningar på kvällen. Jag vet att det kommer att bli trångt och bökigt och att det kommer att påverka tiden. Lidingöloppet gjorde jag, som jag tidigare nämnt några gånge, på 01.16, medan mitt årsbästa ligger på 01.01. Sååå nära att klara timmen. Kanske ska jag ändå våga hoppas på 01.10 ikväll.. Kan acceptera 01.15, men blir det långsammare så kan jag bli grinig. Heh.. nu ska jag inte prata för mycket. I värsta fall skiter det sig totalt. 
 
Jag åker in till stan till klockan 17. Vilket betyder 2,5 timmars nervöst trampande här hemma till.. Kanske skulle jag försöka mig på några avslappningsövningar?! 
 
 

run, baby run..

0 Läs mer >>
Jag har så mycket roligt att berätta, men jag tar mig aldrig tid att göra det. Jag är nog inte den bästa bloggerskan, får jag väl ödmjukt erkänna.. Men vad jag tänker berätta är att jag har firat första maj med en springtur och jag har, med viss hjälp av min "running partner in crime", hittat en fantastisk sida där man kan mäta upp sin runda och även räkna ut tid och läng och hastighet och what not.. Jogg.se är det fall nån undrar! 
 
Och så här såg springandet ut idag.. Planen var att springa milen, men sen hittade jag på nått lite exra och fortsatte lite längre. Det gick bra. Tiden var 1.19.41.
 
 
Nu skriker min kropp efter mat.. Måste iväg och handla. 
Kanske berättar jag mer om Paris, Oslo eller Stockholm senare idag.
I morgon är det Elsa-time! Hon ska vara här hela dagen, så då hinner jag inte med något bloggande. 
 
Peace and love!

born to run...

0 Läs mer >>
För de som undrar hur mitt springande framskrider så kan jag meddela att jag i tisdags sprang 10,1 km på 1.12.59.. Jag var lite besviken på mig själv och ville inte gärna berätta det. Men hej hallå, det är inte en värdelös tid! Påminnelse: Lidingöloppet i september 2013, 1.16, nånting, nånting.
I onsdags hade jag Frida med mig när jag var ut och sprang och jag tror att jag äntligen har hittat en runda som är typ exakt en mil. Och vi gjorde den på 1.07.39, trots att vi båda var sjukt mätta och inte riktigt kände att det gick så bra. Hurra för oss! 
 
Ni kanske tycker att det är tråkigt att läsa om mina springtider, men det är skönt att skriva upp dem nånstans, så att jag har dem svart på vitt. Sen när kollegorna fnissar åt mig och ger varandra menande blickar när de konstaterar att jag ska försöka mig på milen i Blodomloppet, då kan jag lätt plocka fram dessa inlägg och påminna mig själv om att jag har gjort det många gånger förut, och att det har gått hur bra som helst. Ja, en av mina kollegor kände än en gång att hon måste kommentera mitt springande på ett mindre uppmuntrande sätt.. What's wrong with people?! 
 
Förstår inte denna människa att jag själv är expert på att ifrågasätta min förmåga, och att tvivla på om jag kommer att klara det? Det är inte det att jag är så himla säker på mig själv och behöver tas ner på jorden! Eländiga människa.. Ja, jag vet att jag inte ska lyssna på sånt strunt, men man blir ju bara så trött. Och lite ledsen. Ibland tänker jag på det som Stampes mamma sa i Bambi: "Kan man inte säga något snällt, behöver man inte säga något alls!".
 
På tal om Blodomloppet.. Jag skulle anmäla mig till det igår, men anmälningslistan på jobbet hade försvunnit..  La upp en lapp på anslagstavlan där jag efterlyste den! Hoppas att det ordnar sig. Sista anmälningsdagen är idag, stod det på listan, så jag var inte för sent ute. 
Fortsättning följer..
 
Nu är det fredag. I helg är det jobb som gäller. 

fredag.

0 Läs mer >>
Det finns alltid tusentals ursäkter, men det finns nog lika många anledningar till att göra något. 
 
Idag regnar det. En perfekt ursäkt när det gäller att undvika att behöva springa. Heh.. trodde du ja! På med springskorna. 9.5km. 300 m längre än min vanliga runda! Nästa gång springer jag ett extra varv runt parkeringen så borde jag vara upp i milen. Och det regnade, och regnade, och regnade.. Och det gick bättre än någonsin. 1.06.16. 
 
Vågar jag börja hoppas på att jag ska klara milen på en timme innan sommarn är över? 
 
En av mina kollegor fick höra att jag planerat springa milen på Blodomloppet i maj och hon såg lite bekyrmat på mig med huvudet på sned, och sa sen lite tvekande och "uppmuntrande": "jaa.. man kan ju alltid försöka.. det kan man.." och nickade och log. 
Tack för det..! 
 

"confused, we will ru...

0 Läs mer >>
Jag vaknade sådär lagom tidigt i morse igen, när solen kikade in genom fönstret och bländade mig med sitt sken vid klockan åtta. När jag kikade på min telefon visade det sig att jag hade missat en del under mina sömntimmar. En handfull av mina vänner hade varit på konsert med Stu Larsen igår kväll i Brighton och inte bara hade Mike (Passenger) dykt upp, utan även några av killarna från Will and the people. Clare hade fått sin kram av Mike och hon hade också pratat med Jim (från WaTP) och berättat att Frida blivit glad för hans lilla videohälsning till henne. Julie hade tydligen svimmat av nån anledning och spenderat kvällen längst bak i lokalen med Clares dotter. Längst bak i lokalen var också var Mike hade hängt och han hade varit en gentleman och frågat Julie om han skulle hämta ett glas vatten åt henne. Andrea verkade ha haft en trevlig kväll, och även Lisa om man ska tro på bilderna. Har inte hunnit få en uppdatering från henne än. 
 
På helger, eller lediga dagar, är det mysigt att lyxa till det lite vid frukosten, eller sitta lite längre och äta eller något sånt. I dag frukostade jag i två timmar ungefär, och det var inte det minsta mysigt. Det var snarare Godzilla på jakt efter föda. Jag vräkte i mig allt jag kunde hitta.. Redan medan kaffet droppade tryckte jag i mig några kex med vitlöksmjukost på. Sen till kaffet så åt jag en rågbrödssmörgås med rödbetssallad och köttbullar och avslutade sedan det hela med att äta en handfull left over godis från fredagsmyset. Skulle säkert ha fortsatt trycka i mig ätbart om jag inte blivit illamående. Tänk om man skulle kunna äta hur mycket som helst, och sova hur mycket som helst, utan att bli tjock? Fast det skulle kanske vara ganska tråkigt..
 
När Frida steg upp frågade jag om hon hade planerat att springa nått idag. Det hade hon, så en stund senare var springskorna på och spellistan "Run, baby run!" dunkade i öronen. Inte världens bästa idé att äta så mycket skräp innan man springer.. Men allt hölls kvar i magen och vi tog oss runt. Dagens tid 1.09.09. Vacker vårväder är det också idag och det börjar bli dags att leta fram eller eventuellt köpa lite nya vårspringkläder.
 
Dagens låt är ingen låt, utan ett liten video av inspelningen av Mikes nya album Whispers. Det är Jarrad Seng som filmat, och man ser även Stu i slutet av videon. Jarrad själv är också med på ett hörn. Ser verkligen fram emot att få höra den här skivan! Känns lite som att vänta på julafton... Eeek..!
 
 

lördag.

0 Läs mer >>
Efter att ha vilat igår kände jag att det var dags att springa lite idag igen, och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att springa min vanliga runda "fel väg"... Det som är så fantastiskt med min runda är att den sluttar neråt, nästan hela tiden. Okej, det är en överdrift, men den sluttar mer ner än upp ialla fall. Så nu när jag sprang åt motsatt håll blev det en massa uppför.. Släng in solsken och +10 grader på det, så blir det en ganska svettig historia. Jag ville mest dö hela tiden. Efter 8km ringde Ilkka från jobbet, aldrig har en 1 minuters lång paus varit så uppskattad. När jag se flämtande tog mig upp på gården och tryckte av tidtagarklockan trodde jag att jag såg i syne; 1.07.36. (Jämför med 1.09.28 i tisdags, eller när det var.) Jag förstår inte.. det kändes inte som om det gick snabbare och det kändes absolut inte lättare. Hur kan man springa snabbare när det är mest uppförsbackar, än när det är mest utförsbackar? Märkligt. 
 
Snön som föll i förrgår och låg kvar igår har smält bort idag. Nu känns det som vår igen! 
 
ännu en bild från köksfönstret..
 
Jag ska jobba fyra dagar nästa vecka. Om man jämför det med att jag bara jobbat en dag denna vecka, så är det ganska mycket. Tror jag är uppe i 11 jobbdagar i mars nu. Rekord!
 
Har jag föresten berättat att jag, Frida och mamma ska till Paris om en månad?! Kan inte tro att det är sant än, men jag försöker börja vänja mig vid tanken. 
 
Idag är det den internationella Downs syndrom dagen och det uppmärksammas genom att ha udda och färgranna strumpor, för det är okej att vara olika! 

freaky friday

0 Läs mer >>
Det är med att vila gick sådär...
Har man stigit upp vid klockan sju och hunnit fixa och trixa med C-uppsatsen i flera timmar, och sen mumsat i sig en second breakfast med Frida vid tio, vad ska man då hitta på efter det? Jag hade helt enkelt inget val... på med springskorna och iväg med mig. Tog tid på min springtur för första gången idag också. Tidigare har jag struntat i tiden och bara hoppats att jag ska klara mig runt. 1.09 var dagens tid. Lidingöloppet sprang jag på 1.16 i september. Nu ska man kanske inte jämföra tiderna, för dels är sträckorna olika långa, och terrängen är mycket annorlunda + att jag inte behöver trängas med 5000 andra när jag springer längs Dag Hammarsköldsväg. Men det skulle vara lite läckert om man kunde klara Lidingömilen på en timme, men tidigare har jag haft 1.08 som mål, så det är också ok. 
 
Nu är jag trött, och i morgon ska jag inte springa! Kanske åker jag till Gävle och lämnar tillbaka några biblioteksböcker istället. 
 
Jag undrar varför jag är så här, att jag liksom alltid lever efter "if it's worth doing it's worth over doing". Det är väl inget fel med det egentligen. Jag vet att jag är sån. Men ibland undrar jag om inte livet vore lite lättare om jag var lite mer lagom. Lite mer balanserad. Nåväl, ni får stå ut helt enkelt. Just nu är det springning som gäller. För ca två veckor sen var det läsning. Jag plöjde igenom fyra böcker på raken (The Bell Jar, Kaffe med rån, The Faults in our Stars, Walking back to happiness).. Nu ligger Vonneguts "Slaughterhouse-5" och väntar på att bli färdigläst på mitt golv. Om två veckor kommer antagligen min blogg att svämma över av Stu Larsen, och om två månader så är det troligen Mike (Passenger) som kommer att få all min upprmäksamhet.
Enjoy the ride, säger jag bara!
 
Dagens låt: Kate Miller-Heidke ft. Passenger - "Share your air". Väldigt vacker!
 
 

running again..

0 Läs mer >>
Frida och jag sparkar igång denna förmiddag med en springtur, i snöfall och solsken.. Märkligt väder!
 
Sen är det C-uppsatsen som gäller för resten av dagen. Har läst igenom den en gång nu och jag tycker att den är i stort sett klar.. Resultat- och analysdelen är lite svag, men jag vet inte hur jag ska göra för att förbättra den. Nåväl, kanske får jag nån snilleblixt när jag väl sätter igång.
 
Blir det en svängom på Cat's corner ikväll...? 
 
Tuesday, bring it on...!

tisdag

1 Läs mer >>
Ja, jag fick mersmak efter gårdagens springseger, och jag tänkte att kan jag göra det en gång, så kan jag väl lika bra göra det en gång till! 
 
Men jag kan säga så här, om gårdagens 9 km gick like a boss.. så gick det not like a boss idag.. Men som jag redan konstaterat, det mesta hänger på vad som händer i huvudet. Redan när jag snörade på mig skorna så kände jag mig lite tveksam och jag började springa med tanken "vi får se hur det går..", istället för gårdagens "fy tusan, det här fixar jag!". Så de första 2 kilometrarna var pest och pina.. som att springa i konstant motvind och uppförsbacke. Sen blev det lite bättre och när jag kom ut på Dag Hammarsköldsväg rullade det på riktigt bra. Soligt och fint och 4 km rak sträcka med bara lite små sluttningar uppåt och neråt. Sen kommer den där eländiga uppförsbacken när man svänger av för att inte komma in i Sunnersta.. Fixade den idag också, nätt och jämt. Sen är det bara slutspurten på ca 1,5 km kvar.. Jag vet att springandet knappast blir lättare av att man sjunger med i musiken man lyssnar på, men under de sista 3 minutrarna innan jag kom hem flämtade jag med så gott jag kunde till Bastilles Pompei. Folk som ser mig måste tro att jag är galen. Well, maybe I am.. 
 
Nu fixar jag lite lunch till mig. Sen vet jag inte vad jag ska göra. Och sen blir det lindyhop. Mina ben och fötter känns helt okej, så dansen borde gå bra idag, trots mina 18 sprungna kilometrar på två dagar.. Ursäkta att jag tjatar, men jag är lite stolt! Och eftersom det är min blogg får jag vara det. Muhahah.. 
 
Trädet ligger kvar.. undra om man borde ringa nån och meddela det? Men vem ringer man till?

en gång är ingen gång...

0 Läs mer >>
Ibland får jag en galen idé och sen bara gör jag det. Det skulle vara skönt om jag fick sådana idéer angående att bli klar med min examen, men tyvärr har inte det hänt än. Idén som jag fick igår var: jag har inte sprungit 10 km på fem månader, let's do it! På med springskorna och ut i vårsolen. Har under de senaste månaderna sprungit 3-4 km ungefär en gång i veckan, så det var ett ganska stort kliv framåt. Och det gick bra! Det blev inte riktigt 10 km, utan närmare 9, efter att jag gjort en liten misskalkylering + att jag ville se ett träd som hade blåst ner på vår gård.
 
här ligger ett träd..
 
Jag sprang hela 9km med bara ca 30 sekunders paus. När jag sprungit ca 3 km stannade jag i ca 15 sekunder efter att en isbit ramlat från ett träd rakt ner på mitt öga.. I en sekund trodde jag att jag var blind, sen insåg jag att så var det inte och fortsatte. Vid 7 km stannade jag i 15 sekunder till och drog upp mina byxor och tog ett extra stort andetag innan jag började kämpa mig upp för en backe i Sunnersta. 
I vanlig ordning log jag som en idiot medan jag sprang, inte för att det är så roligt, men för att jag försöker tänka på roliga saker. När jag sprungit halvvägs och solen sken som mest och värmde mitt ansikte och vinden vände och knuffade mig i ryggen då passade jag till och med på att skratta högt. Jag vet att jag är konstig.
 
När jag kom hem var jag ialla fall så nöjd med mig själv att jag inte riktigt visste om jag skulle skratta eller gråta, så jag satte mig helt enkelt bara ner och log som ett fån och klunkade i mig vatten. 
 
* * *
Varför är det så att när man ligger och funderar på livet mitt i natten, så gör man upp planer och tänker att i morgon ska jag fixa det och det och göra så och så, men sen när man vaknar nästa morgon så har all inspiration runnit av en? Märkligt.. 
Jag borde göra en lista, och börja kryssa av sakerna som ligger och gnager i mitt bakhuvud och resulterar i att jag går runt med en äcklig klump i bröstkorgen. Hur svårt ska det vara att göra saker? Att logga in på skolmejlen. Skicka några mejl. Bestämma vad man ska göra om två veckor; åka och hälsa på en kompis eller inte.
 
* * *
Det fantastiska med att ha stigit upp klockan fem flera morgnar nu i veckan, är att när jag sover till klockan åtta så känns det som värsta sovmorgonen! 
 
Solen väckte mig i morse kl.8.15.. helt okej sätt att vakna på. 

Spring is in the air/...