ellinors funderingar

Har varit lite dålig på att uppdatera vad som händer i mitt liv känner jag. Men oroa er inte. Jag har inte dragit täcket över huvudet denna gång, utan de senaste dagarna har faktiskt varit helt fantastiska.

 

I söndags försov jag mig lite, men tog mig ändå till kyrka och lyssnade till en väldigt inspirerande predikan av Jocke Lundqvist. Och det är inte varje dag man ser predikanten traska runt med en butiksvagn (heter det så? en såndär som man lägger varor i, när man handlar?!) medan han predikar. Vagnen var rekvisita för att förtydliga budskapet han försökte förmedla och jag tyckte det funkade bra. Jag kommer inte att glömma bort det i första taget ialla fall.

 

Efter kyrkan blev det lunch på stan med Frida, Filip och Jamie. Asiatisk buffé och diskussioner om allt från aborter till fotboll.

 

Avslutade söndag kvällen med att åka hem till underbara Inga-Birgitta som fyllde år. Det blev en fantastisk kväll. Inga var jublande glad för alla presenter hon fick och hennes entusiasm smittade av sig.

 

 

Och så kom då måndagen. Månadagen den 18 februari 2013. En dag som jag väntat på i över en månad.

Dagen då jag och Frida åkte till Stockholm för att se Passenger uppträda på Debaser Slussen.

 

Vår kväll i Stockholm började på Café Kladdkaka där vi åt varsin sallad och gömde oss från den kalla vinden.

Insläppet till Debaser skulle vara kl.19, men redan 45 minuter innan det var vi där. Vi hade egentligen inte tänkt köa, men eftersom det redan stod ett 30-tal människor där och huttrade så joinade vi dem. Kallt var det, men 45 minuter går ganska snabbt. Frida höll på att frysa ihjäl en liten stund. Men tur nog överlevde hon.

 

Den första jag ser, när vi sen kommer in i värmen på Debaser, är Stu Larsen, Mike "Passenger" Rosenbergs wing man och en fantastisk musiker även han. Jag sa glatt hej till honom och han hälsade tillbaka. Redan då hade kvällen överträffat mina förväntningar.

 

Klockan åtta drog spelningen igång och det var Stu som inledde kvällen och spelade några låtar. Publiken väntade förstås ivrigt på Passenger och en del verkade inte helt nöjda med Stus uppträdande. Men alla var artiga och snälla och applåderade lagom mycket.

 

Sen var han där. Mike.

Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva resten av kvällen. Men det var magiskt.

Mike spelade av en gitarrsträng redan innan första sången var klar. I den andra låten struntade han i att sjunga i microfonen och körde helt akustiskt.

Publiken sjöng med i alla låtar, skrattade åt Mikes alla dåliga skämt, applåderade åt Stu som assisterade Mike med ny gitarr och fixade trasiga stängar. Det var en sån otroligt skön stämning och Mike var alldeles, alldeles underbar. Hans texter är så bra, hans ärlighet så brutal och i en av de sista låtarna som han spelade höll jag nästan på att börja gråta, så vacker var den.

 

Men allting har ett slut och så även denna spelning. Jag hade gärna stannat kvar längre efter spelningen och förhoppningsvis fått en kram av herr Rosenberg. Men tyvärr hade jag och Frida ett tåg att passa och var därför tvungna att skynda tillbaka mot Centralstationen i den kalla februari natten.

 

Man får kanske inte vara 27 år och kär i en kändis. Så därför är jag inte det. Men fy tusan, vad jag tycker om den där mannen.

 

♥