ellinors funderingar

14 juni 1997.. eller var det 1998.. spelade Suede på Provinssi Rock i Finland. Jag ville så gärna gå, och bönade och bad. Men mamma och pappa konstaterade att jag var för ung för att gå på festival. De hade självklart rätt, inser jag nu. Då var jag inte lika förestående.. Så medan resten av familjen åkte iväg på ett bröllop satt jag hemma och grät och lyssnade på Suede på högsta volym medan det blåste upp till regn och åska där ute.. 

Det var 14 juni då.. 

 

14 juni i år vaknade jag i en varm säng i Thorn, Holland. Jag och Frida packade i hop våra grejer och svängde upp våra ryggsäckar på axlarna igen. Efter frukosten var Rudi så snäll att han körde oss till tåget i Roermond. Han hade kollat lite hur och när vi skulle åka tåg, så vi visste ungefär vad vi hade att förvänta oss. Vår tanke var att det var bättre att vara lite förberedd ifall det skulle uppstå lite brister i kommunikationen, eftersom vi inte är så duktiga på holländska. Damen i biljettluckan i Roermond visade sig dock vara väldigt duktig på engelska och förklarade relativt tydligt hur vi skulle åka. Det som var lite förvirrande var att vi skulle åka med ett tåg, där halva tåget skulle åka till ett ställe och andra halvan till ett annat. Tåget skulle alltså dela på sig, och det gällde då att se till att man satt i rätt del av tåget. Inte så märkligt kanske, men lite knepigt att förstå vad damen menade. När vi kom ut på perrongen visade det sig att det inte var så svårt. Det var helt enkelt bara att följa strömmen. Vi var tydligen inte de enda som skulle på festival.. 

 

Vårt tåg anlände och vi hoppade ombord. Vi satte oss ner på några lediga platser och konsteterade att vi antagligen satt i första klass.. Vi satt ändå kvar och hoppades på det bästa. När vi var nästan framme i Heerlen, där vi skulle byta tåg, kom en konduktör gående. Han ville egentligen inte titta på våra biljetter, men Frida hade sin synligt i sitt knä och när han såg det kommenterade han något på holländska. Vi bad honom upprepa på engelska. Han informerade oss om att vi satt fel. Jag bad hjärtligt om ursäkt och frågade vart vi skulle flytta oss. Han ryckte på axlarna och sa att vi lika bra kunde sitta kvar, det var bara en hållplats kvar och det var fullt i resten av tåget. Han var väldigt snäll och rolig, och väldigt tydlig när han pratade.

 

Framme i Heerlen skulle vi byta tåg. Inga krångligheter där heller. Bara att följa strömmen. Tåget kom. Alla trängdes in med sina ryggsäckar, sovsäckar, tältpinnar, matkassar och annat viktigt. Det var ingen lång resa och sen anlände vi till Landgraaf, the place of the pinkpop festival. Det var tydligt skyltat hur man skulle gå för att ta sig till de olika campingområdena eller till själva festivalområdet. Frida och jag hade redan funderat lite på de olika campingområdena. Camping A låg närmast till festivalområdet. Camping B var störst. Och på båda de områdena så var det dansgolv och underhållning halva natten. Camping C och D var "lugnare" och låg lite längre bort. Frida och jag, som de tråkiga tanter vi är, bestämde oss för camping C. Den låg också relativt nära tågstationen. Så vi gick ditåt.

 

 

Det visade sig senare under festivalens gång att alla vi mötte bodde på Camping B och de var ivriga att bjuda in oss till dem på festligheter. Och de skakade alla på huvudet åt att vi bodde på C. 

 

På väg mot campingen mötte vi en del folk som förskräckt undrade om camping B redan var full. De undrade säkert varför vi gick åt fel håll. Jag var lite orolig över att vi skulle ha valt helt fel camping.. Men det visade sig att det var ett ganska skönt gäng som campade i C också. Vi fick köa en stund innan vi fick våra biljetter kollade och väskor genomsökta. Sedan fick vi våra armband i ett annat tält. Alla som jobbade på området var väldigt trevliga, och blev ännu trevligare när vi inte pratade holländska. Både Frida och jag körde med standardfrasen: "I don't understand your language.." så fort de började prata med oss. Och det funkade som en bra icebreaker. När vi fått våra armband och en soppåse gick vi och letade reda på en plats att slå upp vårt tält. Vi passerade ett gäng icke-holländare som jag glatt hälsade på, det visade sig att de var from all over the world, britter, irländare och österrikare och jag vet inte vad. Skönt att hitta några andra utlänningar! 

 

Vi hittade en trevlig plats för vårt tält i utkanten av campingen. Våra tältgrannar skulle bli, på ena sidan om oss två tjejer i ett lika pyttelitet tält som vårt och på den andra sidan ett par i 50 års åldern, som var väldigt lustiga. Framför oss bodde också två tjejer i ett väldigt stort tält. Jag och Frida smällde upp vårt tält på noll tid. Värsta experterna! Jag passade på att ligga i gräset en stund och insupa friheten och lyckan över att äntligen vara på plats. Vi spanade också in schemat för helgen och funderade vilka band vi skulle priroritera att se. 

 

 

Det vi konstaterade när vi låg där och iakttog alla andra som kämpade mer eller mindre med sina tält var att alla hade släpat med sig en massa mat. Jag och Frida som de laglydiga nordbor som vi är, hade läst i ordningsreglerna för campingen tidigare på hemsidan. Där hade det stått klart och tydligt att det inte var tillåtet att ta med sig mat in på området. Utan att det fanns mat att köpa.. Hah.. Där fick vi. Tänk va mycket pengar vi skulle ha sparat om vi tagit med oss lite mat.. Där får man för att man är såna festival rookies. 

 

 

Efter ett tag på campingen blev vi lite rastlösa. Så medan många andra drog igång med partyt utanför sina tält traskade vi tillbaka in mot Landgraaf och sedan vidare mot festivalområdet. Någon skulle kanske påstå att vi gick fel.. men vi valde helt enkelt en lite längre väg, och fick på så sätt se mer av Landgraaf. Jag förundrades av alla stenhus. Stenhus överallt. Och med dörrar som öppnades rakt ut på trottoaren. Och väldigt få gräsmattor runt husen, istället var det grus, och stensättningar och stenväxter och grejer. Kändes väldigt exotiskt. 

 

Utanför festival området var det redan fullt på gång och det såldes mat och glasögon och hattar och allt möjligt annat, som man kan tänkas behöva. Jag vet inte om vi hade sett fel på tiderna, men när vi anlände till festivalområdet hade de inte börjat släppa in folk än. Så vi fick stå och vänta lite. Det är alltid lika roligt att stå och iaktta folk, så jag klagade inte. Vi hittade också en toalett som jag besökte. Alltid uppskattat med en toalett bland alla bajamajor.. Sen var det åter en säkerhetskontroll och folk som ville klämma på en och kika i ens väska och se både biljetten och armbandet, innan vi tillsist klampade in på festivalområdet. Vi möttes av glada människor som önskade oss välkomna och vi passade på att förse oss med varsitt mugg vatten, som fina människor i blåa t-shirts stod och delade ut hela dagarna under hela festivalen. Sånt uppskattas! Vatten ska vara gratis! 

 

Vid halv fyra skulle Handsome Poets spela. Vi hade ingen aning om vem de är, men namnet lät mysigt. Det visade sig att de inte var så mysiga så vi gick och letade efter nått ätbart istället. Vi hittade varsin hamburgare som vi glatt mumsade i oss. Vi strosade runt på området, inspekterade alla tre scener och förundrades över hur mycket folk som anlände. Vi satte oss sedan ner i gröngräset en bit från the main stage och lyssnade på Paramore. Blev faktiskt lite imponerad av hennes röstresurser och det funkade helt bra att sitta där och lyssna och ta det lugnt. Senare kikade vi in i tältet där Kodaline spelade, men vi stannade inte så länge. 

Efteråt var det dags för the Script. Jag gillar deras musik och såg framemot att höra dem. När vi stod där och lyssnade lät det riktigt bra, men när jag nu senare har sett youtube-klipp från spelningen så låter sången stundtals ganska falsk. Men det var inget man hörde eller reagerade på där och då. Frida konstaterade att alla holländare verkade kunna texterna till låtarna. Jag svarade med att också sjunga med i The man who can't be moved. När vi stod där så började en kille prata med oss. Jag vet inte riktigt hur samtalet började. Frida minns det säkert.. Han var i alla fall en rödhårig kille iklädd endast jeans och med en massa tatueringar på sin biffiga överkropp. Lite sådär gruff som jag gillar. Sen visade det sig att han var från Skottland och han var glad att vi kunde prata engelska. När han fick veta att vi var från Sverige (jaa, jag presenterar mig alltid som svensk när jag är ute och reser. Det känns helt naturligt att göra det. För Frida däremot verkar det vara lite mer ovant.. men det är klart, hon har inte bott i Sverige i snart 8 år.) blev han eld och lågor. Han hade nämligen en svensk tatuerad på sin kropp.. och han frågade om vi ville se. Man blir ju lite orolig för vad det är man kommer att få se.. Men så farligt var det inte. Killen drog upp sitt högra byxben och visst där var Henke Larsson. Vi pratade lite mer. Han spillde öl på Fridas väska och kommenterade mitt namn och jag nickade "yes, Eleanor, like the Mustang in Gone in 60 seconds..". Han bjöd sedan in oss till camping B på fest senare på natten. Vi tackade för inbjudan och lämnade det på det. Danny och de andra killarna i the Script rockade loss med Hall of fame och publiken blev alldels vilda.

 

 

Efter the Script passade vi på att äta lite. Jag började också vanka runt och spana efter Mike och Stu. Jag visste inte när de skulle anlända till Pinkpop, men jag resonerade på följandes sätt; om Mike spelade ganska tidigt i Danmark den dagen, och de åkte därifrån ganska tidigt så skulle de hinna till Pinkpop redan under kvällen. Nu var det säkert inte så, utan jag gissar att de anlände på lördag morgon. Likväl gick jag där och spanade.. 

Kvällens sista band var the Killers. Jag och Frida började bli lite trötta i huvudet och stannade inte och såg hela deras spelning utan traskade istället mot campingen. På väg till campingen letade jag efter något skräp som jag skulle kunna göra en skylt av. Skylten var ett löfte till en vän. Och tillsist hittade jag en lagom stor papperslåda som jag räddade från dikeskanten. Folk undrade säkert vad jag höll på med när jag gick och spanade in allt skräp. Men det må vara hänt.. Det fanns många andra, som gjorde mycket annat mystiskt där också..

 

 

Det var inte så mycket folk på campingen när vi kom dit, men några hade hittat dit och satt och grillade eller bara chillade utanför sina tält. Jag och Frida började göra oss klara för natten. Vårt tält var som sagt minimalt, men väldigt mysigt förstås. Jag insåg att jag borde ha tagit med mig en mössa eller något att ha på huvudet när jag sov. Och kanske en bättre långärmad tröja att sova i också.. Men vi lyckades ialla fall knöla ner oss i våra sovsäckar och även om det tog ett tag för mig att somna sov jag ändå relativt gott. Frida däremot hade det jobbigare. Hon svängde också på sig under natten, så när vi gick och la oss sov vi bredvid varandra, men när jag vaknade insåg jag att jag låg jämte hennes fötter. Jag vaknade en gång under natten och frös som en gris.. Försökte vira min scarf runt mitt huvud och dyka in i sovsäcken. Vi såg säkert inte kloka ut där vi bökade runt. Men det var ju ingen som såg oss. Och tältet höll. Och det regnade inte.