the pinkpop adventures; lördag 15 juni
Vaknade ganska tidigt på lördagmorgonen i ett tält som var fuktigt av dagg. Kunde konstatera att både jag och Frida överlevt natten. Efter morgonbestyr och sånt konstaterade vi att klockan inte var så mycket ännu och att det kanske inte var någon idé att traska iväg till festivalområdet än på ett tag. Så Frida la sig till rätta med sin pocketbok och jag började pyssla på med skylten. Jag hade ingen bra penna, utan fick nöja mig med att skriva med bläckpenna. Skylten var inte så stor och på längre håll skulle det inte synas vad som stod. Men jag hade bara lovat att göra en skylt, huruvida någon såg vad som stod var en helt annan sak. Storyn bakom skylten är rätt invecklad. Så jag tror inte jag ska försöka förklara det. Men för att ändå ge er en idé om vad det ungefär handlar om så är det ett inside joke om en lösensumma som Passenger är skyldig för att få tillbaka två av sina vänner.
the sign.
När skylten var klar och Frida kommit till en punkt traskade vi iväg till festivalområdet. Nu kände vi till en kortare väg, men tog ändå vägen förbi stationen för att fråga lite om hur vi skulle ta oss därifrån på söndagkvällen. Det fanns nämligen ingen biljettlucka på den lilla stationen och av nån märklig anledning så kunde man inte använda utländska bankkort i biljettmaskinen. De extra insatta resevärdarna var hjälpsamma och informerade oss om att det skulle finnas möjlighet för oss att köpa biljetter dagen därpå och att vi inte behövde vara oroliga för att bli kvar där.
bra med skyltar så man hittar rätt..
tror det betyder "välkommen" på holländska..
Väl framme vid festivalområdet köpte jag och Frida varsin våffla åt oss. Och det ska jag säga er, det var det godaste jag ätit på länge. Det var en riktigt hallelujah-moment! Vi strosade sedan runt och tittade på folk. Jag spanade förstås efter mina killar.. Men de syntes inte till. De chillade säkert backstage i sin monstruösa turnébuss.
Morgonen hade varit lite mulen, men allt eftersom försvann molnen och solen tittade fram. Vi lyssnade på dagens första band på huvudscenen. Det var La Pegatina från Barcelona. Ett galet gäng med trumpter, dragspel och massa trummor. Holländarna verkade gilla dem. Speciellt när en låt spelades blev publiken alldeles galen. Jag och Frida fattade inte riktigt vad som hände. Men vi fick det sedan berättat för oss, av några holländska killar, att det tydligen var nån väldigt holländsk sång som de hade spelat. Den ska tydligen ha handlat om en häst i hallen(?!).. I don't know.. Crazy dutch people..! La Pegatina killarna var ialla flal underhållande och avslutade sin spelning med konfettiexplosioner.
konfetti
När La Pegatina lämnade scenen och en del av publiken lämnade sina platser gick jag och Frida och tog platser närmare scenen. Eftersom jag är en artig nordbo, trängde jag mig inte. Utan vi gick så långt fram vi kunde, utan att "störa" nån.. Så vi placerade oss mitt framför scenen ca 10 personer från scenen. Inte perfekta platser, men ändå hyfsade! Det var en timme till Passenger skulle gå på scenen och vi stod där och hängde. Vi började prata med killarna bakom oss. De var ett trevligt gäng. Några år yngre än mig och Frida, gissar jag. En av dem var gift och en annan hade flickvän. En tredje trodde hela tiden att jag var från England och den fjärde var ganska blyg och sa inte så mycket. Tydligen hade Paramore varit deras favoriter från dagen innan. Och när jag berättade att vi hade kommit all the way from Sweden för att se Passenger, tyckte de att jag var galen. Well, maybe I am. De såg också min fina skylt och jag försökte förkara storyn. Hälften av dem fattade.. Men de konstaterade att den var för liten och att Mike antagligen inte skulle se den. Men om två av killarna lyfte upp mig på sina axlar, så skulle det kanske gå, funderade de. Jag är inte den som brukar bli buren på axlarna av holländska killar. Men you only live once, eller hur var det.. Så jag sa "let's do this". Och vi körde ett testlyft. Det funkade; jag kom både upp och ner utan att dö. Killarna försäkrade mig om att man inte dör av ett fall från någons axlar.. Men jag vet inte. Vi bestämde att lyftet skulle ske i Holes. Sen väntade vi lite till.. Min skylt fick mycket uppmärksamhet av folket runtomkring och också lite pressfotografer. Jag orkade inte förklara, så log bara och sa "inside joke".
Efter att tag kom Stu ut på scenen och gjorde i ordning Mikes gitarr. Jag och ett gäng tjejer längre fram försökte få hans uppmärksamhet. Men han var mest fokuserad på sitt jobb och vinkade bara lite snabbt mot publiken.
Stu in action.
Sen blev klockan äntligen 15.25 och Mike steg upp på scenen. Och här tar orden slut. Vad ska man säga? Han är ju bara så fantastisk. Hela spelningen finns att se på youtube om någon är intresserad. I feburari såg jag honom spela på Debaser i Stockholm inför ett hundratal personer. Nu stod han på huvudscenen och spelade för 30 000. Och även om han kanske var lite nervös, så gjorde han ett fantastiskt jobb. På något sätt lyckades han också skapa den där familjära, lättsamma stämningen med publiken. Och i vanlig ordning så blev alla kära i honom.. tror jag. Kändes som det som ialla fall. Han körde på med sina vanliga skämt; lovade spela en ny sång, som sedan visade sig vara Eye of the tiger, påpekade att alla som inte sjöng med i "I hate" är rasister, "which is a stupid thing to be" och varnde för att det kommer att bli en tragisk timme när han sjunger sina debrimerande sånger. Men det blev en fantastisk timme, eller ja 45 minuter.. Han spelade också Bruce Springsteens Dancing in the Dark, vilket gjorde mig alldeles salig. Och sen kom 27.. och då blev det lite ändrade planer. Istället för att köra lyftet i Holes, så lyfte killarna upp mig då. Så där satt jag och viftade med skylten och kunde också konstatera att det var sjukt mycket folk.. Om man tittar på inspelningen, som visades på tv i Holland, och som nu ligger ute på youtube, kan man faktiskt se mig sitta där och vifta. Hahah.. visserligen bara i nån sekund, men ändå. Jag var kanske lite störande för de som stod bakom oss, men när killarna tillsist släppte ner mig, vände sig den ena om och förklarade att jag hade kommit hela vägen från Sverige och att de tyckte jag förtjänade ett lyft.. Mike avslutade i vanlig ordning med Holes. Och efteråt sa han att han har med sig sin gitarr och förstärkare och tänkte ta och uppträda någonstans på festivalområdet senare under dagen och att vi skulle hålla kolla på facebook/twitter där han skulle ge mer information. Underbara, älskade man.
en liten man, med stort hjärta på en stor scen.
Jag tackade mina holländska vänner för gott samarbete. De sa att jag skulle komma tillbaka och leta upp dem med bildbevis om jag fick chansen att möta Mike. Jag lovade att jag skulle göra det.
Fun. skulle spela på en av de andra scenerna efteråt, men vi struntade i dem och passade istället på att äta lite. Och jag var tvungen att leta upp wi-fi stället och skicka iväg några meddelanden till Japan..
Försökte också hålla koll på Passengers facebook, så vi inte skulle missa vart han skulle spela senare under dagen.
Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat se Ellie Goulding som uppträdde efter Fun. Men då meddelade mr Mike att han skulle ta sin gitarr och spela bland mattälten. Så jag och Frida gick dit och började leta efter den exakta platsen. Frida sprang i väg och hämtade något drickbart och vi kom i från varandra. Plötsligt insåg jag att jag var på rätt plats. Och jag kunde till och med kliva upp på en bänk, för att se bättre. Stu var på plats även denna gång och fixade med gitarren. Mike var inte på plats då, men kom en stund senare, eskorterad av security gubbar.. Mike's a rock star now!
No diggity/Let her go.
Mike spelade några låtar, skämtade friskt och fick publiken att sjunga högt. När jag stod där på min bänk och trängdes hörde jag plötsligt en tjej som sa "I know you". När jag vände mig om så kände jag igen henne också. Lisa, en holländskt tjej, som följer mig på instagram och som jag följer tillbaka. Vi har inte träffats innan, bara kommenterat lite kort på varandras bilder. Världen är liten.
Stu igen..
Mike, säkerhetsvakter och fotografer.
Mera Mike.
När Mike var klar blev han hastigt bortförd av säkerhetsfolket och vi fick tyvärr inte chansen att säga hej till honom. Stu däremot stannade kvar en stund och fick signera lite grejer och ställa upp på lite bilder. Jag gick också fram till honom. Efter händelsen i Japan när han kände igen mitt namn, tänkte jag att nu var det väl ändå dags att hälsa på honom på riktigt. Så jag klampade fram till honom och räckte fram min hand och sa: "hi, finally we meet.. I'm Ellinor." Det tog en sekund eller två innan poletten ramlade ner och han utbrast "nice to meet you!" Vi pratade en kort stund. Jag tackade för den signerade cdn, frågade om han skulle följa med Mike på Europaturnén i oktober/november och visade honom också skylten som jag fortfarande bar med min i väskan. Han skrattade hjärtligt och sa att han gillar that guy from Japan. Innan jag gick bad jag om en bild och det gick han så gärna med på.
Paparazziade en bild av herr Larsen innan jag sa hej..
tadaa.. me and Stu.
Stu stannade kvar en stund till och pratade med lite mer folk. Bland annat med Lisa och hennes väninna. Så jag höll mig i närheten eftersom jag ville prata lite med henne innan vi tappade bort varandra i folkvimlet igen. Jag hittade också Frida igen. Hon hade stått lite längre bort och tydligen inte hört något alls. Vilket var väldigt tråkigt.. Och hon hade också varit för snäll och inte velat tränga sig fram till platsen där jag stod. Även om hon nog skulle ha fått plats där.
När Lisa och hennes väninna pratat klart med Stu, gick jag fram och pratade lite med henne. Ganska roligt att träffa någon som man bara har haft kontakt med via sociala medier. Hon var väldigt trevlig och efter vårt möte har vi blivit vänner på facebook och har nu haft ganska mycket kontakt faktiskt. Det visade sig att hon också läser till socionom och vi verkar ha ganska mycket gemensamt. Förhoppningsvis korsas våra vägar nångång snart igen.
Jag var ganska hög av lycka efter inte bara en, utan två Passenger konserter och ett trevligt möte med både Stu och Lisa, och dansade på moln resten av kvällen. Frida började bli hungrig och vi hittade något ätbart innan 30 seconds to Mars skulle spela. De var det andra bandet som jag sett fram emot att se på festivalen. Men nu var jag så upprymd av allt Passengerigt, att jag inte orkade med Jared och gänget.. Så vi lyssnade bara på en eller två sånger, innan jag sökte mig i väg till wi-fi placet igen och skickade iväg några hysteriska meddelanden till Japan igen.. delad galenskap är bättre än att vara galen för sig själv! Såg faktiskt scenen från wi-fi stället och musiken hördes över hela området, så helt missade jag ändå inte 30 seconds to Mars.
trots att jag dissade honom lite, hävdar jag fortfarande att Jared Leto är världens vackraste man.
30 seconds to Mars publik.
Kvällens sista band var Kings of Leon. Vi satt ganska långt bort från scenen och lyssnade på dem en stund. Men det började bli ganska kallt och jag var ganska trött efter en lång dag i solen. Trött, men väldigt lycklig... Så även denna kväll sökte vi oss tillbaka mot campingen innan Kings of Leon spelat klar.
Frida var lite besviken över att vi inte hade fått träffa Mike, men jag var strålande glad över att ha fått träffa Stu!
en skylt vi passerade på väg till campingen. intressant språk..
där var vi, ja..
Och när vi avrundande dagen och jag dansade loss till Kings of Leons Use somebody på campingen kände jag att jag skulle kunna åka hem från festivalen och känna att det var värt pengarna och de kalla nätterna i tältet och alla skitiga bajamajor utan toapapper.. Den känslan infann sig faktiskt redan dagen innan för att vara ärlig. Innan jag träffade Stu och såg Mike. Jag och Frida satt i gräset och solen började sjunka ner mot horisonten. Vi hade ätit något och var lagom mätta och vi väntade på the Killers, tror jag.. Då spelades plötsligt Bruce Springsteens Land of Hope and Dreams i högtalarna och jag satt där och sjöng med i texten och såg samtidigt till min stora förtjusning flera luftballonger på himlen. Där och då konstaterade jag; det var värt det! Det är inte så svårt att få mig att känna mig lycklig!