• Alltså man skulle ha en tvättmaskin i lägenheten. Missade att Caroline och Frida hade bokat tvättid till idag, när jag var i skolan. Så nu har jag en massa smutsiga kläder. Och systrarna bokade ny tvättid först på torsdag. Kommer inte att överleva veckan. Eller ja, överleva, men hur fräscht är det att gå runt i svettiga kläder?! Försökte gå till tvättstugan och kolla om det fanns något tidigt morgonpass ledigt, eller sent kväll nu i helgen. Men nej, första lediga var på måndag. Så nu blir det handtvätt. Störande när man har minne som en guldfisk. En tvättmaskin hemma vore inte helt fel.
• Har ni någonsin drabbats av en akut längtan efter att bara springa?! Det hände mig idag. Efter mitt besök i tvättstugan skulle jag gå till Ica och inhandla lite föda. Jag gick och lyssnade på musik och låten var så bra och kvällen var så fin och det var bara sådär underbart fantastiskt. Så jag började springa. Medan Passenger sjöng i mina öron: "I don't know where I'm running, but I know how to run, 'cause running's the thing I've always done. I don't know what I'm doing, but I know what I've done. I'm a hungry heart. A loaded gun. 27 years, 27 years now. The only thing I know: I know that I don't know how to please everybody all of the time, 'cause everybody always changing their minds." Jag gjorde ingen Forest Gump och sprang och sprang och sprang. Utan jag stannade när jag kom till Ica.
• Såg en massa fina blommor på Ica. Önskade att jag hade nån att köpa blommor till!
• På väg hem från Ica kikade jag upp mot himlen. Månen lyste klart och det var stjärnklar himmel. Och jag tänkte att det skulle vara trevligt att ha någon att ringa till och säga: "Ta med dig en filt och kom ut! Vi går ner till gipen och ser på stjärnor!" Det fick mig att tänka på en kväll på praktiken när jag och Jonte gick ut på en kvällspromenad på den hälsingländska landsbygden. Långt borta från städer och upplysta reklamskyltar. Himlen var så full av stjärnor att jag blev alldeles tagen. När vi återvände från promenaden la vi oss raklånga på gräsmattan. Det här var i oktober, tror jag, och det var lite kallt. Men det var det värt. Där låg vi, två socionomstudenter, och funderande på meningen med livet, på universums storhet och vår litenhet, och på kärleken.
Det är de små stunderna av lycka som gör livet värt att leva!