bara i dig har min själ sin ro.
Min dag började i denna vackra byggnad. Det är något speciellt med gamla kyrkor. Kanske borde man vara cyniska och kritisk och konstatera att det finns mycket guldigt i kyrkan, som man skulle kunna använda till något mer produktivt. Och predikostolen är upphöjd, som om prästen var närmare Gud än vad folket är. Och byggnaden är stor och kall och ser nästan lite läskig ut från utsidan. Men när jag satt där i morse så var det inte det jag tänkte på. Istället fylldes jag med en underbar frid i hjärtat. Och jag tänkte på hur många andra människor som suttit i den bänk där jag satt. Lika förvirrade och vilsna. Sökande. Längtande.
Och jag kände mig inte så ensam.