ellinors funderingar

I lördags var det sen dags för Bruce konsert nr 2.

Vi ville ha bra platser ganska nära scenen och vi var framme i Solna redan vid halv fyra. Vi gick ett varv runt Friends Arena innan vi hittade rätt till kön till Gate 1. Vi hittade också Stig, Jan Robert och Stybbe som satt och köade. Jag hade en biljett som Stig skulle köpa av mig. Eller av Elin egentligen. När Stig såg biljetten utbrast han: "Har du en sån biljett! Det är ju dom här som dom meddelat att det är nått fel på..". Hjärtat hoppade upp i halsgropen och jag kände paniken rusa genom kroppen. Det tog några sekunder innan jag såg Stigs leende och insåg att han bara drev med mig. Han höll nästan på att få stryk. Det finns vissa saker man inte skämtar om. Bruce-biljetter är en sån sak.

 

Sen började köandet och väntandet. Vi köade till halv sex, då började vår kö röra på sig och vi förflyttade oss sakta mot en trappa. Sen ner för trappan och genom security check och sen biljett koll och sen in. Vi kom in i innerfållan och placerade oss nån meter från stängslet, lite till höger om scenen. Och så väntade vi lite till.. eller mycket till.

Strax efter åtta steg gänget upp på scenen igen!

 

Jag såg inte så bra, för det stod ett gäng långa människor framför mig. Och det var sjukt trångt. Efter en stund insåg jag att jag inte skulle kunna njuta av konserten om jag bara stod där och störde mig på allt. Så jag drog mig lite längre bak. Och där såg jag mycket bättre och där kunde jag också dansa loss hur mycket jag ville.

Jag blev dock påmind om en textrad ur en av Passengers låtar "I hate ignorant folks, who pay money to see gigs, and then talk through every #%§£ song". Jag hade ett gäng framför/bredvid mig som pratade och pratade, och drack öl och pratade... i en av de lugna låtarna försökte nån hyscha den lite.. men det blev nästan bara värre av det. Jag fösökte istället söka mig lite längre bort från dem.

 

Och vilken kväll det blev! Jag hoppade och dansade så svetten rann.

En av de mest magiska stunderna under kvällen var låten Racing in the streets. Jag trodde nästan att jag dött och hamnat i himlen en liten stund där jag stod bland 50 000 andra och the E Street Band spelade på som om det inte fanns någon morgondag. Och där och då slogs jag av en tanke. Trots att jag ofta är ganska nöjd med livet som singel, så kände jag att jag saknade någon. I den stunden av ren magi, när musiken var så vacker att mina ögon tårades, och hela mitt inre exploderade i en lyckorus, då önskade jag att jag hade haft någon vid min sida att dela det ögonblicket med. Tjejer har ofta långa listor på hur dröm-mannen ska vara. Jag har försökt undvika dessa listor till det yttersta, för jag tycker sånt är fånigt. Men nu funderar jag faktiskt att lägga en sak på min lista; jag vill ha en kille som gillar Bruce Springsteen.

 

När konserten var slut var det åter dags att följa strömmen mot pedeln. Det gick lite smidigare den här kvällen, än kvällen innan. Och vi återvände till Uppsala.

 

Det var Bruce konsert 2/3, på lördag blir det dags för den tredje. Jag kan knappt vänta.

Svårt att beskriva den lycka som jag känner när jag ser Bruce och hans gäng rocka runt på scenen.

I just love it!