Så, idag hände något märkligt. Jag och Denise åkte upp till Gävle för att träffa vår handledare. Vi var på plats några minuter innan 10, men handledaren var inte på sitt rum, så vi satte oss ute i lärarnas fikarum och väntade. Vi hälsade på alla som gick förbi och några stannade och frågade om vi väntade på någon. Vi sa att vi väntade på handledaren. När klockan blev mer än 10, började vi fråga runt om någon hade sett henne. Men ingen visste var hon var. Jag försökte ringa henne på henns mobil, men fick inget svar. Helt plötsligt var en hel massa människor involverade i att få tag på henne. Det ringdes och smsades till höger och vänster och klockan gick. Till sist kom en av de som jobbade där, gissar att hon var nånslags administratör, springande med sin telefon och meddelade att hon hade fått tag på vår handledare. Jag pratade med henne lite och hon sa att de hade blivit nått missförstånd. Hon brukade inte jobba på tisdagar + att hon hade ett läkarbesök. Jaha, märkligt. Det var ju hon som hade bestämt att vi skulle träffas idag. Det blev en del tjafsande i telefon över hur vi skulle lösa det. Tråkigt för oss som kommit hela vägen från Uppsala/Stockholm och så var hon inte ens där.
Det hela slutade i alla fall med att vår handledares chef, som också dök upp där helt plötsligt, sa några välvalda ord till vår handledare. Och sen när hon lagt på luren satte hon sig ner med oss och sa: "Högskolan betalar era tågbiljetter, hit och tillbaka hem. Så här får det inte vara! Tyvärr kan vi inte ge er nån handledning, men det här är det minsta vi kan göra.". Jag och Denise satt där och visste inte riktigt vad vi skulle säga. Visst var vi upprörda och besvikna, på vår handledare som glömt bort oss. Men att högskolan skulle ersätta våra biljetter? Jag blev imponerad må jag säga! För första gången under mina 3 år på socionomprogrammet blev jag idag positivt överraskad över min skolas villighet att hjälpa!
skriven
Vilken cirkus!
Tur att man ibland kan få bli positivt överraskad av sin skola också.