ellinors funderingar

Ibland behöver jag lite äventyr. Och resan till Köpenhamn var ett sådant.

 

I onsdags kl.09.11 hoppade jag och Frida på tåget mot Stockholm och började vår resa. Bytte tåg i Stockholm och åkte sedan vidare mot Köpenhamn. Det var en 6 timmar lång resa. En resa som spenderades med att lyssna på en massa bra musik, se ut genom fönstret och filosofera och sova lite. Kan konstatera att Sverige är vackert.

 

Vi anlände till Köpenhamn strax innan klockan fyra. Det var vårt första besök i den danska huvudstaden och vi var lite förvirrade till först, men vi lokaliserade oss snabbt och promenerade runt lite och turistade oss. Jag körde all in med mitt turistande och pratade engelska med alla. 

 

Efter några timmar på stan promenerade vi iväg mot Vega - musikkens hus. Stu Larsen och Natsuki Kurai skulle spela där i deras Ideal Bar. Vi var lite tidiga, men passade på att byta om och fräscha upp oss lite på en parkbänk i närheten av baren. Saker som är helt normalt när man är ute på äventyr.. 

 

Klockan sju var det insläpp. Väl inne på Ideal Bar mötte vi Claudia, en "Passenger-bekant" som jag tidigare bara "träffat" på facebook. Det var en timme innan förbandet skulle börjar spela, så vi satte oss ner vid ett bord ganska nära scenen och pratade strunt. Det blev mycket Passenger och Stu prat.. Det var ganska folktomt till först, men vart efter fylldes det på. Strax innan klockan åtta promenerade Stu in i lokalen. Han svepte med blicken över folket som hade samlats. Jag vinkade glatt till honom när han mötte min blick och han kom fram till vårt bord och frågade om han kunde sätta sig en stund. Han kände Claudia från tidigare och gav henne en kram. Jag presenterade honom för Frida och jag hann fråga hur han mådde, eftersom jag hade hört att han var lite krasslig från en tjej som hade sett honom i Tyskland kvällen innan. Han sa att han mådde bättre. Sen klev förbandet upp på scenen. "These guys are good", viskade Stu innan han lämnade bordet och gick och ställde sig längst bak tillsammans med ljudkillen. 

 

Stu hade rätt om Davenport, som förbandet hette. De var hur bra som helst. Jag är väldigt dålig på att förklara musik och musikstilar, men tro mig; de var bra. De finns på facebook som DavenportDK och deras musik finns även att köpa på itunes. Kolla gärna upp dem om ni vill! De skojade friskt och skålande med sina ölflaskor. Tyvärr är min danska väldigt begränsad, så jag satt mest och log utan att fatta något alls av vad de sa. Killarna spelade i ca en timme. Och efter att de hade plockat undan sina grejer från scenen var det dags för Stu och Natsuki att göra entré. 

 

Och det var magi från första stund till sista. Jag vet inte på vilket annat sätt jag ska beskriva det. Stu på gitarr och sång, och Natsuki på munspel och diverse andra spännande saker t.ex. ett knippe med nycklar. Stämningen var på topp och Natsuki och Stu skojade friskt. Natsuki försökte lära sig räkna till fyra på danska, och lärde sedan oss räkna till fyra på japanska. Natsukis engelska är inte så bra, men han försökte och Stu hjäpte till när det behövdes. I en och en halvtimme gav killarna allt och det var en av de bästa konserter jag någonsin varit på. 

 

 

Efter konserten kom Stu och Natsuki ut och sålde skivor, pratade med folk och ställde upp på foton. Stu hade glömt att kolla vad deras skivor skulle kosta i Danmark så han sa att man kunde betala vad man ville. Älskar hans väldigt avslappnande stil. Vi väntade tills alla andra hade fått prata med dem. Claudia gick sen och köpte några skivor och vi inbjöd dem att slå sig ner vid vårt bord. Det gjorde de så gärna. Claudia sprang iväg för att köpa dricka till oss, men tyvärr hade baren redan stängt. What's up with that?! Antagligen ville personalen hem.. Men killarna satte sig ner. Stu fick sitt naturgodis, som han hade önskat sig från Sverige. Han blev som ett barn på julen. Natsuki fick öppna ett paket som jag hade till dem. Det innehöll två stickade mössor och de blev glada över sina presenter. Vi satt och pratade och skojade och hade det hur bra som helst. Natsuki blev väldigt glad när han insåg att jag var Ellinor Vik.. och Stu förklarade: "Natsuki was like "who is this ellinorvik (mitt instagramnamn)?", and I was like "no, it's not ellinorvik, it's Ellinor Vik"." Jag skulle ha kunnat stanna där med dem hela natten. Men tyvärr var de tvungna att plocka ihop sina grejer och avrunda kvällen. Vi fick i alla fall ca 15 minuter med dem och vi hann prata om mycket under de minutrarna: om att Natsuki ska spela på Mikeys skola i Japan om en vecka, om att Frida och Stu liknar varandra, om att rött framhäver Stus ögon, om galna fangirls i Sverige, om galna turnéscheman, om trasiga skor, och om dansande fötter. Det kändes som att umgås med vänner. Stu kramade om oss innan vi gick och när jag sa att vi ses om en månad i Stockholm, konstaterade han "definitely!". Natsuki är inte lika kramande av sig, men han fick ett hjärtligt handslag. 

 

Vi promenerade in mot tågstationen tillsammans med Claudia. Hon hade inga andra planer för natten och eftersom vårt tåg skulle gå först klockan fyra på morgonen bestämde vi oss för att slå oss ner på en uteservering en stund och prata. Vi satt där i lite över en timme. Jag skrattade lite åt det märkliga att det skulle ta till slutet av september, i Köpenhamn, innan jag skulle unna mig en kväll på en uteservering. Claudia bjöd sedan in oss till sitt hotellrum för ett toalettbesök och för att byta ut våra kontaktlinser till glasögon. Sen sa vi tack och go'natt och gick till ett nattöppet McDonald's och åt lite cheeseburgare. Vi satt där i nån timme innan vi promenerade till tåget. Det var ganska mycket folk i rörelse, trots att det var sent en onsdag natt. 

 

Klockan 4.12 tog vi tåget till Malmö, bytte sedan tåg och åkte vidare mot Stockholm. Frida hade druckit för mycket Cola, och vi hann inte åka långt innan hon började kräkas.. Så hon spenderade större delen av resan på toaletten.

 

 

Väl framme i Stockholm mådde Frida lite bättre och vi fortsatte färden hem till Uppsala och sedan buss till Gottsunda. Vi var hemma innan klockan 12. Och vi kände oss lagom jetlaggade. Frida gick och la sig och sov som en klubbad säl i 7 timmar. Jag sov inget, men tog det ganska lugnt och njöt av att tänka tillbaka på en helt fantastisk kväll. Och som Frida skrev till Stu: "Thank you for an amazeballs show last night! It was totally worth the 14 hours of travel and 24 hours without sleep. The experience wasn't even clouded by the fact that I threw up almost the whole train ride home, to my fellow passengers' great joy... heh..."