ellinors funderingar

I morse när jag vaknade vräkte regnet ner, men det lättade efter ett tag och kvar fanns världens bästa springväder. Grått och mulet, lagom varmt och med lite duggregn. Jag hade inget val. På med springkläderna och vätskebältet och Bruce Springsteen and the E-Street Band live in Brisbane i öronen och iväg. 
 Jag sprang längre än jag någonsin sprungit förut. 16.3 km. 

Jag lyckades också dricka tre gånger under den rundan, utan att få håll (stickningar, för de finlandssvenska läsarna). Jag hade lugna drickspauser vid 6km, 11km och 13km. 

Jag höll en lugn takt hela vägen, och sprang långsammare än vanligt. Men jag konstaterade att tiden inte var så viktig. Det var roligare att springa långt och försöka få till drickande. Kan också konstatera att vätskebältet hölls bra på plats.

 

Om någon undrar hur lång tid det tog, så kan jag berätta att jag gjorde det på 1.55. Lite för långsamt om jag tänker på att jag vill klara halvmaran på ungefär 2.30. Men samtidigt har jag ca 85 dagar kvar att träna. Plus att jag inte gav allt idag. Det kändes faktiskt ganska bra genom hela rundan, förutom några uppförsbackar som sög kraft ur mina ben.

 

När jag kom hem drack jag lite vatten och ett glas juice innan jag hoppade i duschen. Tänkte äta en macka sen efteråt, men där sa kroppen stopp. Fick i mig halva mackan innan det kändes som om den var på väg upp igen. Så jag la mig ner en stund och väntade på att illamåendet skulle gå över. När jag mådde lite bättre klunkade jag i mig mera vatten och Elin tipsade mig om att äta yoghurt så det gjorde jag också. Nu mår jag nästan bra och ska försöka äta lite mat med Frida när hon kommer hem. 

Tydligen är det inte ovanligt att man mår illa efter att man har sprungit långt. Det vet jag nu.. Det kommer inte att bli många såna här långa springningar i sommar. Kanske en i juli och en i augusti. Sen håller jag mig till min 10km och kortare.