gråtmild.
De senaste dagarna har varit intressanta. Jag använder ordet intressant i brist på ett bättre ord. Mitt mående har präglats av pms, christmas blues och en mild depression vilket har resulterat i att jag brustit ut i gråt flera gånger per dag. I lördags grät jag när jag såg en fin tv-reklam. Igår grät jag innan, medan och efter att jag klädde julgranen. Och idag grät jag när jag såg en fjantig julfilm.
Det är märkligt att när julen kommer smygande, kommer också nån form av hemlängtan. Och vad är det egentligen jag längtar hem till? Jag ringde i alla fall pappa efter att jag klätt julgranen igår för att få ladda mina batterier med lite "hemma".
Mest av allt känner jag mig bara ensam. Så fruktansvärt ensam. Och jag vet att det inte är sant. Jag har människor i mitt liv; fantastiska, underbara människor som tycker om mig. Jag vet det. Men samtidigt så hugger den där ensamheten till i bröstet och man önskar att man kunde ta en kniv och skära bort det. Lite som Springsteen säger det i The Promised Land:
I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start
Jag vet att det låter dramatiskt, men sitt nu bara lugnt i båten. Jag har inga planer på att börja skära ut hjärtat ur min kropp. Det är bara den där känslan, som hugger och gräver i min bröstkorg.
Jag trivs för det mesta rätt så bra med mitt liv som singel. Samtidigt slås jag ofta av tanken att de som har en partner, barn, husdjur, whatever, inte inser hur lyckligt lottade de verkligen är. Bara den där känslan av att sitta med ett barn i sitt knä, stryka nån över håret, ge någon pussar och kramar, hålla nån i handen. Små naturliga gester som man inte ens tänker på att man gör. Att ha nån att prata med, att lyssna till. Att komma in genom dörren och hojta: jag är hemma! Eller höra någon annan komma in genom dörren och hojta att de är hemma.
Oh well... Jag bara flummar idag. Det må vara hänt. Idag känner jag mig ensam. I morgon känns det kanske bättre.