;
Just nu känns det som om jag vill dra täcket över huvudet och bara gömma mig från världen i ungefär en månad. Strunta i jobbet. Strunta i att träffa folk. Strunta i allt. Men samtidigt fylls jag av oro för att jag inte gör något något med mitt liv. Livrädd att jag ska se tillbaka på mitt liv om några år och ångra att jag inte tog chanserna, att jag inte utmanade mig själv, att jag stängde in mig i mitt rum istället för att ta del av allt det som livet har att erbjuda. Går det inte att trycka på en pausknapp så att jag hinner komma ifatt?
Depressionen/tomheten/ångesten känns fysiskt idag. Som en kall klump, en tung sten, stor som en knytnäve som ligger djupt inne i min bröstkorg. Jag försöker bli av med den tomma, kalla känslan genom att placera mina varma händer tungt över min bröstkorg. Det hjälper lite.
Jag räcker inte till. Jag orkar inte ens försöka. Samtidigt påmins jag om saker jag sagt till mina klienter, då jag lugnt försäkrat dem om att de inte kommer att behöva byta socialsekreterare eftersom jag inte har några planer på att sluta jobba. Jag vill inte byta jobb. Samtidigt vill jag inte jobbar kvar. Jag klarar det inte. Jag vet inte vad jag håller på med. Det känns som om jag misslyckas mer ofta än vad jag lyckas. Jag räcker inte till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är lika förvirrad som mina klienter.
Utan för fönstret mörknar det. Klockan är inte fyra på eftermiddagen, men det känns redan som kväll. Jag har varit vaken i tre timmar. Kanske är det dags att gå och lägga sig snart igen?
Jag borde inte ligga här i sängen. Jag borde ta på mig springskorna och bege mig ut på en joggingrunda. Jag borde försöka ta hand om mig själv och min kropp bättre. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill inte springa. Jag vill inte äta heller. Det finns ingen mat hemma. Jag orkar inte gå till affären. Det finns fiskpinnar i frysen och lite sallad i kylsåpet. Kanske kan jag äta det. Om jag orkar värma fiskpinnarna. Annars kan jag äta de sista brödbitarna. Äter jag brödet idag har jag ingen frukost till i morgon.
Om jag gräver ner mig för djupt nu kommer jag inte att orka upp i morgon. Det får inte hända. Jag måste rycka upp mig nu. Några djupa andeteg. Fokusera på det som fungerar. Count your blessings. En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget.
It's okay.