0 Läs mer >>
Vaknade ganska tidigt på lördagmorgonen i ett tält som var fuktigt av dagg. Kunde konstatera att både jag och Frida överlevt natten. Efter morgonbestyr och sånt konstaterade vi att klockan inte var så mycket ännu och att det kanske inte var någon idé att traska iväg till festivalområdet än på ett tag. Så Frida la sig till rätta med sin pocketbok och jag började pyssla på med skylten. Jag hade ingen bra penna, utan fick nöja mig med att skriva med bläckpenna. Skylten var inte så stor och på längre håll skulle det inte synas vad som stod. Men jag hade bara lovat att göra en skylt, huruvida någon såg vad som stod var en helt annan sak. Storyn bakom skylten är rätt invecklad. Så jag tror inte jag ska försöka förklara det. Men för att ändå ge er en idé om vad det ungefär handlar om så är det ett inside joke om en lösensumma som Passenger är skyldig för att få tillbaka två av sina vänner.
 
the sign.

När skylten var klar och Frida kommit till en punkt traskade vi iväg till festivalområdet. Nu kände vi till en kortare väg, men tog ändå vägen förbi stationen för att fråga lite om hur vi skulle ta oss därifrån på söndagkvällen. Det fanns nämligen ingen biljettlucka på den lilla stationen och av nån märklig anledning så kunde man inte använda utländska bankkort i biljettmaskinen. De extra insatta resevärdarna var hjälpsamma och informerade oss om att det skulle finnas möjlighet för oss att köpa biljetter dagen därpå och att vi inte behövde vara oroliga för att bli kvar där.
 
bra med skyltar så man hittar rätt..
 
tror det betyder "välkommen" på holländska.. 
 
Väl framme vid festivalområdet köpte jag och Frida varsin våffla åt oss. Och det ska jag säga er, det var det godaste jag ätit på länge. Det var en riktigt hallelujah-moment! Vi strosade sedan runt och tittade på folk. Jag spanade förstås efter mina killar.. Men de syntes inte till. De chillade säkert backstage i sin monstruösa turnébuss. 
 
 
 
Morgonen hade varit lite mulen, men allt eftersom försvann molnen och solen tittade fram. Vi lyssnade på dagens första band på huvudscenen. Det var La Pegatina från Barcelona. Ett galet gäng med trumpter, dragspel och massa trummor. Holländarna verkade gilla dem. Speciellt när en låt spelades blev publiken alldeles galen. Jag och Frida fattade inte riktigt vad som hände. Men vi fick det sedan berättat för oss, av några holländska killar, att det tydligen var nån väldigt holländsk sång som de hade spelat. Den ska tydligen ha handlat om en häst i hallen(?!).. I don't know.. Crazy dutch people..! La Pegatina killarna var ialla flal underhållande och avslutade sin spelning med konfettiexplosioner. 
 
konfetti

När La Pegatina lämnade scenen och en del av publiken lämnade sina platser gick jag och Frida och tog platser närmare scenen. Eftersom jag är en artig nordbo, trängde jag mig inte. Utan vi gick så långt fram vi kunde, utan att "störa" nån.. Så vi placerade oss mitt framför scenen ca 10 personer från scenen. Inte perfekta platser, men ändå hyfsade! Det var en timme till Passenger skulle gå på scenen och vi stod där och hängde. Vi började prata med killarna bakom oss. De var ett trevligt gäng. Några år yngre än mig och Frida, gissar jag. En av dem var gift och en annan hade flickvän. En tredje trodde hela tiden att jag var från England och den fjärde var ganska blyg och sa inte så mycket. Tydligen hade Paramore varit deras favoriter från dagen innan. Och när jag berättade att vi hade kommit all the way from Sweden för att se Passenger, tyckte de att jag var galen. Well, maybe I am. De såg också min fina skylt och jag försökte förkara storyn. Hälften av dem fattade.. Men de konstaterade att den var för liten och att Mike antagligen inte skulle se den. Men om två av killarna lyfte upp mig på sina axlar, så skulle det kanske gå, funderade de. Jag är inte den som brukar bli buren på axlarna av holländska killar. Men you only live once, eller hur var det.. Så jag sa "let's do this". Och vi körde ett testlyft. Det funkade; jag kom både upp och ner utan att dö. Killarna försäkrade mig om att man inte dör av ett fall från någons axlar.. Men jag vet inte. Vi bestämde att lyftet skulle ske i Holes. Sen väntade vi lite till.. Min skylt fick mycket uppmärksamhet av folket runtomkring och också lite pressfotografer. Jag orkade inte förklara, så log bara och sa "inside joke". 
 
 
Efter att tag kom Stu ut på scenen och gjorde i ordning Mikes gitarr. Jag och ett gäng tjejer längre fram försökte få hans uppmärksamhet. Men han var mest fokuserad på sitt jobb och vinkade bara lite snabbt mot publiken. 
 
Stu in action.
 

Sen blev klockan äntligen 15.25 och Mike steg upp på scenen. Och här tar orden slut. Vad ska man säga? Han är ju bara så fantastisk. Hela spelningen finns att se på youtube om någon är intresserad. I feburari såg jag honom spela på Debaser i Stockholm inför ett hundratal personer. Nu stod han på huvudscenen och spelade för 30 000. Och även om han kanske var lite nervös, så gjorde han ett fantastiskt jobb. På något sätt lyckades han också skapa den där familjära, lättsamma stämningen med publiken. Och i vanlig ordning så blev alla kära i honom.. tror jag. Kändes som det som ialla fall. Han körde på med sina vanliga skämt; lovade spela en ny sång, som sedan visade sig vara Eye of the tiger, påpekade att alla som inte sjöng med i "I hate" är rasister, "which is a stupid thing to be" och varnde för att det kommer att bli en tragisk timme när han sjunger sina debrimerande sånger. Men det blev en fantastisk timme, eller ja 45 minuter.. Han spelade också Bruce Springsteens Dancing in the Dark, vilket gjorde mig alldeles salig. Och sen kom 27.. och då blev det lite ändrade planer. Istället för att köra lyftet i Holes, så lyfte killarna upp mig då. Så där satt jag och viftade med skylten och kunde också konstatera att det var sjukt mycket folk.. Om man tittar på inspelningen, som visades på tv i Holland, och som nu ligger ute på youtube, kan man faktiskt se mig sitta där och vifta. Hahah.. visserligen bara i nån sekund, men ändå. Jag var kanske lite störande för de som stod bakom oss, men när killarna tillsist släppte ner mig, vände sig den ena om och förklarade att jag hade kommit hela vägen från Sverige och att de tyckte jag förtjänade ett lyft.. Mike avslutade i vanlig ordning med Holes. Och efteråt sa han att han har med sig sin gitarr och förstärkare och tänkte ta och uppträda någonstans på festivalområdet senare under dagen och att vi skulle hålla kolla på facebook/twitter där han skulle ge mer information. Underbara, älskade man. 
 
en liten man, med stort hjärta på en stor scen.
 
Jag tackade mina holländska vänner för gott samarbete. De sa att jag skulle komma tillbaka och leta upp dem med bildbevis om jag fick chansen att möta Mike. Jag lovade att jag skulle göra det. 
Fun. skulle spela på en av de andra scenerna efteråt, men vi struntade i dem och passade istället på att äta lite. Och jag var tvungen att leta upp wi-fi stället och skicka iväg några meddelanden till Japan..
Försökte också hålla koll på Passengers facebook, så vi inte skulle missa vart han skulle spela senare under dagen. 
 
Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat se Ellie Goulding som uppträdde efter Fun. Men då meddelade mr Mike att han skulle ta sin gitarr och spela bland mattälten. Så jag och Frida gick dit och började leta efter den exakta platsen. Frida sprang i väg och hämtade något drickbart och vi kom i från varandra. Plötsligt insåg jag att jag var på rätt plats. Och jag kunde till och med kliva upp på en bänk, för att se bättre. Stu var på plats även denna gång och fixade med gitarren. Mike var inte på plats då, men kom en stund senare, eskorterad av security gubbar.. Mike's a rock star now!
 
No diggity/Let her go. 
 
Mike spelade några låtar, skämtade friskt och fick publiken att sjunga högt. När jag stod där på min bänk och trängdes hörde jag plötsligt en tjej som sa "I know you". När jag vände mig om så kände jag igen henne också. Lisa, en holländskt tjej, som följer mig på instagram och som jag följer tillbaka. Vi har inte träffats innan, bara kommenterat lite kort på varandras bilder. Världen är liten.
 
 
Stu igen..
 
Mike, säkerhetsvakter och fotografer. 
 
 Mera Mike.
 
När Mike var klar blev han hastigt bortförd av säkerhetsfolket och vi fick tyvärr inte chansen att säga hej till honom. Stu däremot stannade kvar en stund och fick signera lite grejer och ställa upp på lite bilder. Jag gick också fram till honom. Efter händelsen i Japan när han kände igen mitt namn, tänkte jag att nu var det väl ändå dags att hälsa på honom på riktigt. Så jag klampade fram till honom och räckte fram min hand och sa: "hi, finally we meet.. I'm Ellinor." Det tog en sekund eller två innan poletten ramlade ner och han utbrast "nice to meet you!" Vi pratade en kort stund. Jag tackade för den signerade cdn, frågade om han skulle följa med Mike på Europaturnén i oktober/november och visade honom också skylten som jag fortfarande bar med min i väskan. Han skrattade hjärtligt och sa att han gillar that guy from Japan. Innan jag gick bad jag om en bild och det gick han så gärna med på. 
 
Paparazziade en bild av herr Larsen innan jag sa hej.. 
 
 tadaa.. me and Stu.
 
Stu stannade kvar en stund till och pratade med lite mer folk. Bland annat med Lisa och hennes väninna. Så jag höll mig i närheten eftersom jag ville prata lite med henne innan vi tappade bort varandra i folkvimlet igen. Jag hittade också Frida igen. Hon hade stått lite längre bort och tydligen inte hört något alls. Vilket var väldigt tråkigt.. Och hon hade också varit för snäll och inte velat tränga sig fram till platsen där jag stod. Även om hon nog skulle ha fått plats där. 
 
När Lisa och hennes väninna pratat klart med Stu, gick jag fram och pratade lite med henne. Ganska roligt att träffa någon som man bara har haft kontakt med via sociala medier. Hon var väldigt trevlig och efter vårt möte har vi blivit vänner på facebook och har nu haft ganska mycket kontakt faktiskt. Det visade sig att hon också läser till socionom och vi verkar ha ganska mycket gemensamt. Förhoppningsvis korsas våra vägar nångång snart igen. 
 
Jag var ganska hög av lycka efter inte bara en, utan två Passenger konserter och ett trevligt möte med både Stu och Lisa, och dansade på moln resten av kvällen. Frida började bli hungrig och vi hittade något ätbart innan 30 seconds to Mars skulle spela. De var det andra bandet som jag sett fram emot att se på festivalen. Men nu var jag så upprymd av allt Passengerigt, att jag inte orkade med Jared och gänget.. Så vi lyssnade bara på en eller två sånger, innan jag sökte mig i väg till wi-fi placet igen och skickade iväg några hysteriska meddelanden till Japan igen.. delad galenskap är bättre än att vara galen för sig själv! Såg faktiskt scenen från wi-fi stället och musiken hördes över hela området, så helt missade jag ändå inte 30 seconds to Mars.
 
trots att jag dissade honom lite, hävdar jag fortfarande att Jared Leto är världens vackraste man. 
 
 30 seconds to Mars publik.
 
Kvällens sista band var Kings of Leon. Vi satt ganska långt bort från scenen och lyssnade på dem en stund. Men det började bli ganska kallt och jag var ganska trött efter en lång dag i solen. Trött, men väldigt lycklig... Så även denna kväll sökte vi oss tillbaka mot campingen innan Kings of Leon spelat klar. 
Frida var lite besviken över att vi inte hade fått träffa Mike, men jag var strålande glad över att ha fått träffa Stu! 
 
en skylt vi passerade på väg till campingen. intressant språk..
 
där var vi, ja..
 
Och när vi avrundande dagen och jag dansade loss till Kings of Leons Use somebody på campingen kände jag att jag skulle kunna åka hem från festivalen och känna att det var värt pengarna och de kalla nätterna i tältet och alla skitiga bajamajor utan toapapper.. Den känslan infann sig faktiskt redan dagen innan för att vara ärlig. Innan jag träffade Stu och såg Mike. Jag och Frida satt i gräset och solen började sjunka ner mot horisonten. Vi hade ätit något och var lagom mätta och vi väntade på the Killers, tror jag.. Då spelades plötsligt Bruce Springsteens Land of Hope and Dreams i högtalarna och jag satt där och sjöng med i texten och såg samtidigt till min stora förtjusning flera luftballonger på himlen. Där och då konstaterade jag; det var värt det! Det är inte så svårt att få mig att känna mig lycklig! 

the pinkpop adventure...

0 Läs mer >>
14 juni 1997.. eller var det 1998.. spelade Suede på Provinssi Rock i Finland. Jag ville så gärna gå, och bönade och bad. Men mamma och pappa konstaterade att jag var för ung för att gå på festival. De hade självklart rätt, inser jag nu. Då var jag inte lika förestående.. Så medan resten av familjen åkte iväg på ett bröllop satt jag hemma och grät och lyssnade på Suede på högsta volym medan det blåste upp till regn och åska där ute.. 
Det var 14 juni då.. 
 
14 juni i år vaknade jag i en varm säng i Thorn, Holland. Jag och Frida packade i hop våra grejer och svängde upp våra ryggsäckar på axlarna igen. Efter frukosten var Rudi så snäll att han körde oss till tåget i Roermond. Han hade kollat lite hur och när vi skulle åka tåg, så vi visste ungefär vad vi hade att förvänta oss. Vår tanke var att det var bättre att vara lite förberedd ifall det skulle uppstå lite brister i kommunikationen, eftersom vi inte är så duktiga på holländska. Damen i biljettluckan i Roermond visade sig dock vara väldigt duktig på engelska och förklarade relativt tydligt hur vi skulle åka. Det som var lite förvirrande var att vi skulle åka med ett tåg, där halva tåget skulle åka till ett ställe och andra halvan till ett annat. Tåget skulle alltså dela på sig, och det gällde då att se till att man satt i rätt del av tåget. Inte så märkligt kanske, men lite knepigt att förstå vad damen menade. När vi kom ut på perrongen visade det sig att det inte var så svårt. Det var helt enkelt bara att följa strömmen. Vi var tydligen inte de enda som skulle på festival.. 
 
Vårt tåg anlände och vi hoppade ombord. Vi satte oss ner på några lediga platser och konsteterade att vi antagligen satt i första klass.. Vi satt ändå kvar och hoppades på det bästa. När vi var nästan framme i Heerlen, där vi skulle byta tåg, kom en konduktör gående. Han ville egentligen inte titta på våra biljetter, men Frida hade sin synligt i sitt knä och när han såg det kommenterade han något på holländska. Vi bad honom upprepa på engelska. Han informerade oss om att vi satt fel. Jag bad hjärtligt om ursäkt och frågade vart vi skulle flytta oss. Han ryckte på axlarna och sa att vi lika bra kunde sitta kvar, det var bara en hållplats kvar och det var fullt i resten av tåget. Han var väldigt snäll och rolig, och väldigt tydlig när han pratade.
 
Framme i Heerlen skulle vi byta tåg. Inga krångligheter där heller. Bara att följa strömmen. Tåget kom. Alla trängdes in med sina ryggsäckar, sovsäckar, tältpinnar, matkassar och annat viktigt. Det var ingen lång resa och sen anlände vi till Landgraaf, the place of the pinkpop festival. Det var tydligt skyltat hur man skulle gå för att ta sig till de olika campingområdena eller till själva festivalområdet. Frida och jag hade redan funderat lite på de olika campingområdena. Camping A låg närmast till festivalområdet. Camping B var störst. Och på båda de områdena så var det dansgolv och underhållning halva natten. Camping C och D var "lugnare" och låg lite längre bort. Frida och jag, som de tråkiga tanter vi är, bestämde oss för camping C. Den låg också relativt nära tågstationen. Så vi gick ditåt.
 
vi var inte ensamma på väg till campingen.
 
Det visade sig senare under festivalens gång att alla vi mötte bodde på Camping B och de var ivriga att bjuda in oss till dem på festligheter. Och de skakade alla på huvudet åt att vi bodde på C. 
 
På väg mot campingen mötte vi en del folk som förskräckt undrade om camping B redan var full. De undrade säkert varför vi gick åt fel håll. Jag var lite orolig över att vi skulle ha valt helt fel camping.. Men det visade sig att det var ett ganska skönt gäng som campade i C också. Vi fick köa en stund innan vi fick våra biljetter kollade och väskor genomsökta. Sedan fick vi våra armband i ett annat tält. Alla som jobbade på området var väldigt trevliga, och blev ännu trevligare när vi inte pratade holländska. Både Frida och jag körde med standardfrasen: "I don't understand your language.." så fort de började prata med oss. Och det funkade som en bra icebreaker. När vi fått våra armband och en soppåse gick vi och letade reda på en plats att slå upp vårt tält. Vi passerade ett gäng icke-holländare som jag glatt hälsade på, det visade sig att de var from all over the world, britter, irländare och österrikare och jag vet inte vad. Skönt att hitta några andra utlänningar! 
 
Vi hittade en trevlig plats för vårt tält i utkanten av campingen. Våra tältgrannar skulle bli, på ena sidan om oss två tjejer i ett lika pyttelitet tält som vårt och på den andra sidan ett par i 50 års åldern, som var väldigt lustiga. Framför oss bodde också två tjejer i ett väldigt stort tält. Jag och Frida smällde upp vårt tält på noll tid. Värsta experterna! Jag passade på att ligga i gräset en stund och insupa friheten och lyckan över att äntligen vara på plats. Vi spanade också in schemat för helgen och funderade vilka band vi skulle priroritera att se. 
 
Frida i vårt minitält.
 
Det vi konstaterade när vi låg där och iakttog alla andra som kämpade mer eller mindre med sina tält var att alla hade släpat med sig en massa mat. Jag och Frida som de laglydiga nordbor som vi är, hade läst i ordningsreglerna för campingen tidigare på hemsidan. Där hade det stått klart och tydligt att det inte var tillåtet att ta med sig mat in på området. Utan att det fanns mat att köpa.. Hah.. Där fick vi. Tänk va mycket pengar vi skulle ha sparat om vi tagit med oss lite mat.. Där får man för att man är såna festival rookies. 
 
enjoying life..
 
Efter ett tag på campingen blev vi lite rastlösa. Så medan många andra drog igång med partyt utanför sina tält traskade vi tillbaka in mot Landgraaf och sedan vidare mot festivalområdet. Någon skulle kanske påstå att vi gick fel.. men vi valde helt enkelt en lite längre väg, och fick på så sätt se mer av Landgraaf. Jag förundrades av alla stenhus. Stenhus överallt. Och med dörrar som öppnades rakt ut på trottoaren. Och väldigt få gräsmattor runt husen, istället var det grus, och stensättningar och stenväxter och grejer. Kändes väldigt exotiskt. 
 
Utanför festival området var det redan fullt på gång och det såldes mat och glasögon och hattar och allt möjligt annat, som man kan tänkas behöva. Jag vet inte om vi hade sett fel på tiderna, men när vi anlände till festivalområdet hade de inte börjat släppa in folk än. Så vi fick stå och vänta lite. Det är alltid lika roligt att stå och iaktta folk, så jag klagade inte. Vi hittade också en toalett som jag besökte. Alltid uppskattat med en toalett bland alla bajamajor.. Sen var det åter en säkerhetskontroll och folk som ville klämma på en och kika i ens väska och se både biljetten och armbandet, innan vi tillsist klampade in på festivalområdet. Vi möttes av glada människor som önskade oss välkomna och vi passade på att förse oss med varsitt mugg vatten, som fina människor i blåa t-shirts stod och delade ut hela dagarna under hela festivalen. Sånt uppskattas! Vatten ska vara gratis! 
 
Vid halv fyra skulle Handsome Poets spela. Vi hade ingen aning om vem de är, men namnet lät mysigt. Det visade sig att de inte var så mysiga så vi gick och letade efter nått ätbart istället. Vi hittade varsin hamburgare som vi glatt mumsade i oss. Vi strosade runt på området, inspekterade alla tre scener och förundrades över hur mycket folk som anlände. Vi satte oss sedan ner i gröngräset en bit från the main stage och lyssnade på Paramore. Blev faktiskt lite imponerad av hennes röstresurser och det funkade helt bra att sitta där och lyssna och ta det lugnt. Senare kikade vi in i tältet där Kodaline spelade, men vi stannade inte så länge. 

Efteråt var det dags för the Script. Jag gillar deras musik och såg framemot att höra dem. När vi stod där och lyssnade lät det riktigt bra, men när jag nu senare har sett youtube-klipp från spelningen så låter sången stundtals ganska falsk. Men det var inget man hörde eller reagerade på där och då. Frida konstaterade att alla holländare verkade kunna texterna till låtarna. Jag svarade med att också sjunga med i The man who can't be moved. När vi stod där så började en kille prata med oss. Jag vet inte riktigt hur samtalet började. Frida minns det säkert.. Han var i alla fall en rödhårig kille iklädd endast jeans och med en massa tatueringar på sin biffiga överkropp. Lite sådär gruff som jag gillar. Sen visade det sig att han var från Skottland och han var glad att vi kunde prata engelska. När han fick veta att vi var från Sverige (jaa, jag presenterar mig alltid som svensk när jag är ute och reser. Det känns helt naturligt att göra det. För Frida däremot verkar det vara lite mer ovant.. men det är klart, hon har inte bott i Sverige i snart 8 år.) blev han eld och lågor. Han hade nämligen en svensk tatuerad på sin kropp.. och han frågade om vi ville se. Man blir ju lite orolig för vad det är man kommer att få se.. Men så farligt var det inte. Killen drog upp sitt högra byxben och visst där var Henke Larsson. Vi pratade lite mer. Han spillde öl på Fridas väska och kommenterade mitt namn och jag nickade "yes, Eleanor, like the Mustang in Gone in 60 seconds..". Han bjöd sedan in oss till camping B på fest senare på natten. Vi tackade för inbjudan och lämnade det på det. Danny och de andra killarna i the Script rockade loss med Hall of fame och publiken blev alldels vilda.
 
the Script.
 
Efter the Script passade vi på att äta lite. Jag började också vanka runt och spana efter Mike och Stu. Jag visste inte när de skulle anlända till Pinkpop, men jag resonerade på följandes sätt; om Mike spelade ganska tidigt i Danmark den dagen, och de åkte därifrån ganska tidigt så skulle de hinna till Pinkpop redan under kvällen. Nu var det säkert inte så, utan jag gissar att de anlände på lördag morgon. Likväl gick jag där och spanade.. 

Kvällens sista band var the Killers. Jag och Frida började bli lite trötta i huvudet och stannade inte och såg hela deras spelning utan traskade istället mot campingen. På väg till campingen letade jag efter något skräp som jag skulle kunna göra en skylt av. Skylten var ett löfte till en vän. Och tillsist hittade jag en lagom stor papperslåda som jag räddade från dikeskanten. Folk undrade säkert vad jag höll på med när jag gick och spanade in allt skräp. Men det må vara hänt.. Det fanns många andra, som gjorde mycket annat mystiskt där också..
 
I väntan på the Killers.
 
Det var inte så mycket folk på campingen när vi kom dit, men några hade hittat dit och satt och grillade eller bara chillade utanför sina tält. Jag och Frida började göra oss klara för natten. Vårt tält var som sagt minimalt, men väldigt mysigt förstås. Jag insåg att jag borde ha tagit med mig en mössa eller något att ha på huvudet när jag sov. Och kanske en bättre långärmad tröja att sova i också.. Men vi lyckades ialla fall knöla ner oss i våra sovsäckar och även om det tog ett tag för mig att somna sov jag ändå relativt gott. Frida däremot hade det jobbigare. Hon svängde också på sig under natten, så när vi gick och la oss sov vi bredvid varandra, men när jag vaknade insåg jag att jag låg jämte hennes fötter. Jag vaknade en gång under natten och frös som en gris.. Försökte vira min scarf runt mitt huvud och dyka in i sovsäcken. Vi såg säkert inte kloka ut där vi bökade runt. Men det var ju ingen som såg oss. Och tältet höll. Och det regnade inte. 

the Pinkpop adventure...

0 Läs mer >>
Efter en god natts sömn i en dubbelsäng bredvid Frida var det dags att sparka igång vår första dag i Holland. Nere i vardagsrummet satt Rudi och Venla och tittade på tv. Venla tittade kanske inte så mycket. Hon låg i sin säng och tittade i taket. Vi fick ett väldigt varmt mottagande av trasselsudden Molly som rusade fram och ville gosa. Inte varje morgon man får ett sådant bemötande när man stiger upp. Rudi passade på att gå ut en sväng med Molly och vi fick titta till Venla så länge. Jag presenterade mig för prinsessan och vi hade en liten pratstund. Pratstunden bestod av att hon höll hårt i mitt pekfinger och jag nickade åt hennes grymtanden. Det visade sig också att hon var en hejare på high fives.. Medan jag skvallrade med Fridas guddotter fixade hon frukost till mig. Perfekt arbetsfördelning. 
 
En stund senare kom Heidi ner och jag fick träffa henne. Heidi och Rudi undrade om vi hade några önskemål för vår dag i Thorn och jag sa att jag gärna skulle ta en promenad till Belgien. Har varit lite tveksam om Belgien ens existerar, så jag kände att jag personligen måsta gå dit och undersöka saken. Så vi gick på promenad hela gänget; jag, Frida, Rudi, Heidi, Venla i barnvagnen och Molly i koppel. Vi gick genom Thorn och jag blev lite småt förälskad i staden. Så mysig! En stor kyrka mitt i staden, pannkaksrestauranger, kullerstenar, ett stadshus som spelar melodier varje hel timme, rosenbuskar som växer mot vita hus och stenmurar. Kändes lite som om man kommit till Nangijala.
 
Vi behövde inte gå många minuter innan Rudi informerade oss att en  vi strax skulle passera ett märke som indikerade att vi gick över gränsen till Belgien. Jag tog ett vördnadsfullt kliv in i Belgien och jag kunde konstatera; landet existerar. Just den här dagen visade det sig att de hade någonsorts Porsche-uppvisning/körning i närheten. Så ca 30 gamla, fina Porsche-bilar körde förbi oss från Thorn in i Belgien. Tror jag såg fler Porsches under mina minutrar i Belgien än vad jag sett under hela mitt liv fram till dess. Skulle jag inte veta bättre skulle jag nästan kunna konstatera att alla i Belgien kör Porsche.. Det jag såg av Belgien nu var mest åkrar, en grusväg, ett brunt stenhus och en kvinna som mötte oss och sa hej. Men nu har jag ialla fall varit i Belgien. Det blev ungefär en timmes promenad, där vi också hann se en polisbil, en likbil och en tysk bil fullpackad med badgrejer och en baby, som stannade och frågade efter vägbeskrivning. 
 
När vi kom tillbaka till Thorn blev det lunch på ett av pannkaksrestuarangerna. Jag frågade Rudi vad som var typiskt holländskt och han rekommenderade bacon och ost pannkaka. Och så blev det! Och det var helt lagom gott! Kanske inget som jag riktigt kommer att gå och längta efter, men det smakade bra och jag blev mätt. Frida valde en pannkaka med ananas, medan Heidi åt en "pizza-pannkaka".
 
När vi kom tillbaka till lägenheten så blev det mest lite chill och filmtittande. Vi såg Zero Dark Thirty, om när Usama bin Ladens död. Not really my cup of tea.. mår riktigt illa av tortyr scener och blir sådär ledsen i hjärtat när jag ser sånt. Senare åt vi lite varma mackor och efter det gick vi stora tjejer ut med Molly på en kvällspromenad, medan Rudi nattade prinsessan. Det kändes sådär idylliskt småstad; solen höll på att gå ner och det hade regnat tdigare under dagen så det doftade friskt, och där gick vi med en fluffig hund och svängde in på en liten glassbar och köpte glass i strut av en tjej med förkläde (hon hade kanske inte förkläde, jag kommer inte ihåg.. hon var sådär mysigt söt i alla fall). Där och då kunde man lätt konstatera att livet är värt att leva!
 
När vi kom hem igen och Venla hade somnat blev det mera film. Denna gång med mindre tortyr, men fortfarande mycket död. Vi såg Warm Bodies med Nicholas Hoult i en av huvudrollerna. Jag var lite tveksam till filmen. En Romeo och Julia story mellan en människa och en zombie, låter onekligen inte som en bra idé.. Men jag blev postitivt överraskad. Jag kan inte påstå att den var väldigt bra, men den hade ändå en viss självdistans och var stundtals ganska humoristiskt. Inte rikigt vad jag är van med från the Walking Dead.
 
Efter filmen var det tack och go'natt igen och jag njöt av att få sova i en varm säng för sista gången innan festivaläventyret drog i gång på riktigt.
 
Två fluffisar morgonmyser.
 
 Ett belgiskt hus.
 
Belgien.
 
Mor, far, barn, hund och gudmor återvänder till Thorn.
 
Gudmor in action.
 
 Torget i Thorn och huset som spelar mysiga melodier en gång i timmen.
 
Utanför Heidi och Rudis lägenhet så möttes man av denna syn.
 
Så fint!
 
Som en saga..
 
 Kyrka.
 
Vackert.

the Pinkpop adventure...

0 Läs mer >>
Den 12 juni började mitt och Fridas Hollandäventyr. Första etappen var tåg från Uppsala till Stockholm. Sedan flygbuss från Stockholm till Skavsta. På väg in i bussen fick vi hjälp med våra väskor av några brittiska gentlemän i snickarbyxor. Blir alltid så förvånad när någon erbjuder att hjälpa en. Och detta var inte ens ett erbjudande om hjälp, utan mer en självklarhet från killens sida. Framme på Skavsta fick vi vänta en bra stund. Men solen sken och det var varm, så vi satt ute i gräset och fånade oss. 
 
Mellan varje flygning så glömmer jag bort att jag är rädd att flyga. Vilket kanske betyder att jag inte är sådär fruktansvärt rädd. Men jag tycker ändå att det är otäckt. Det går bättre när jag inte flyger ensam. Jag är lite rädd att flyget ska explodera eller krasha, men jag är egentligen inte rädd för att dö, jag vill bara inte dö ensam. Inte så att jag önskar att någon annan ska dö.. Men om (heheh) jag nånsin dör, då vill jag inte vara ensam. Jag vill ha någon som håller mig i handen. 
 
Planet krashade inte denna gång, utan vi landade i Tyskland sent på onsdagkväll. Det kändes rikitigt exotiskt att stiga ur planet den varma sommarkvällen. Det var mycket varmare än i Sverige.
 
Rudi, som skulle hämta oss, var lite sen, så vi fick underhålla oss själva på flygplatsen. Vi iakttog en flyvärdinna som försökte få med sig två flygkaptener ut på en öl. Hon lyckades inte, utan fick gå hem själv. En annan flygvärdinna möttes av väninna och sin extremt glada hund. Och tre tonårskillar åt isglass och sjöng Pretty woman.
 
Rudi anlände och vi körde mot Holland. Bilfärden tog ungefär en timme. Det var mörkt ute, så tråkigt nog såg jag inte så mycket av Tyskland/Holland utanför fönstret. Såg en upplyst motorväg. På radion spelades Passengers Let her go. Frida utbrast: It's a sign! Vad det var ett tecken på visste vi inte riktigt, men det kändes ialla fall bra! 
 
När vi körde in i Thorn kändes det som att komma in i en saga. Kullerstensgator och pittoreska hus. 
Eftersom klockan var ganska mycket när vi anlände dit, så gick Frida och jag genast upp till gästrummet och tog natt. Heidi sov redan, liksom lilla prinsessan. 
 
Frida i Uppsala; redo för äventyr.
 
I Stockholm, i väntan på Flygbuss.
 
Skavsta; I vanliga fall är jag den slarviga av oss två. Den här gången var det dock Frida som glömde ta med sig jackan. Hon fick klara sig med den där tröjan hela helgen. Här på gräset i väntan på flyget myntades också det nya djungelordspråket: "En peed e alltjämt en peed.." Kan användas i vilka situationer som helst. Och kan t ex ersätta det gamla uttrycket "som om det inte skulle räcka med den där krokodilen..".
 
Time for take off.
 
Framme i Tyskland; Frida pekar ut vår flygrutt.

the Pinkpop adventure...

0 Läs mer >>
Jag är svag för komplimanger. Det är inget jag skäms för att erkänna. Jag brukar samla på mig några, som jag sedan kan ta fram en såndär dag när man känner sig riktigt värdelös. Uppskattar speciellt komplimanger som är lite annorlunda, eller sådana som kommer sådär underbart spontant från hjärtat.
Under de senaste dagarna har jag fått dessa guldkorn:
 

"You're so lucky, Elli. I would dislike you if you weren't so bloody sweet."

 

"Does your awesome awesomeness have no end?!?"

♥


Säg något snällt till någon idag!

 

 

Komplimanger

0 Läs mer >>
Pluggdaten med Denise blev uppskjuten och jag kan passa på och uppdatera lite.
 
Ja, så var det det ett bröllop också..
Lördagen den 8:e juni gifte sig min klasskompis Annie med sin Per-Olof i Gävle. Prinsessan Madeleine hade tydligen också tyckt att det var en bra dag att gifta sig på.. Härmapa!
 
Jag och Elin steg upp i god tid och gjorde oss klara. Hann med bussen in till stan precis som planerat. Men på bussen var det barnvagnsrally.. tror det var 4 barnvagnar och en rullator som mest. Och de skulle parkeras och möbleras om. Jag har absolut inget emot barnvagnar på buss. Men när jag har bråttom till ett tåg, blir jag lite stressad. Vi kom fram till stationen några minuter innan tåget skulle avgå. Slänge oss ut ur bussen och sprang till tåget i klackskor och finklänning och med en påse med ost och vindruvor. Hann precis! 
Vår klaskompis Nicolina var också med på tåget. Hon hade gjort en massa blommor till bröllopstårtan som hon försökte transportera från Stockholm till Gävle, utan att de skulle gå sönder. 
 
Vi anlände till Gävle och lämnade av våra matbidrag i Sjömanskyrkan, där festen sen skulle hållas. Vi tog sedan en buss ut till missionskyrkan där vigseln skulle vara. Det gick inte så många bussar dit, så vi tog en som var där 1,5 timmar innan vigseln. Tur nog var kyrkan öppen, så vi kunde gå in och sitta och vänta. Annars hade vi varit tvugna att stå och vänta ute i regnet.. 
 
Så småning om började det anlända folk. Och vi tog plats in i kyrkan. Det är alltid så fantastiskt med bröllop, tycker jag. Det känns så högtidligt och vackert! Och Annie och Per-Olofs vigsel gjorde mig inte besviken. Det var intåg med brudnäbbar och serpentiner och fina brudtärnor och marskalkar (heter den manliga motsvarigheten till tärnor så?). Och sist i följet kom den underbart vackra Annie och hennes blivande man. 
Vigseln var vacker. Vacker sång. Vackert tal. Och sådär personligt som jag gillar! Och bruden och brudgummen lyste av lycka. 
 
Efter vigseln blev det fotografering och kramkalas utanför kyrkan. Jag och Elin lyckades sedan hitta en bil med lediga platser, så vi kunde lifta med in till stan. Brölllopsfesten skulle hållas först två timmar senare, så vi bestämde oss för att utnyttja tiden genom att gå på ett annat bröllop.. Vi var ändå redan festklädda. Klampade in på Harrys, som i vanliga fall kanske är mer av en sportsbar, men dagen till ära visade prinsessbröllop på sina tv-skärmar. Så där satt vi och drack cola och te och myste. Fin vigsel även det! Och jag började nästan tycke lite om den där Chris.. även om jag vid ett tidigare tillfälle råkade kalla honom för psykopat.. inte riktigt det jag menade, men.
 
När den kungliga vigseln var över traskade vi vidare till Sjömanskyrkan och bröllopsfesten. Det blev en trevlig tillställning. Idén med knytkalas var verkligen lyckad! Det fanns så mycket gott att mumsa på. Talen var fina och roliga och stämingen var på topp. Jag och Elin hade placerats vid ett bord tillsammans med två andra socionomer. Anar att det kanske var ett medvetet beslut. Och vi hade jätteroligt. Vi löste kanske inte alla världens problem, men vi hann prata om mycket annat mellan tuggandet och alla tal och spex och roligheter. 
 
Tyvärr hade jag ett tåg att passa och var tvungen att smita iväg strax innan elva. Men det hade varit en fantastisk dag och jag var så glad över att få vara med och dela den med det lyckliga brudparet! 
Skål och grattis! 
 
tre blivande international social workers på bröllop; Elin, Nicolina och jag.
 
Nygifta. (bilden "lånad" från Elins facebook)
 
Brudparet anländer till festen.
 
brudpar, mat, tårta och team E&E.

bröllop

0 Läs mer >>
Regnigt i Uppsala idag. Lite mysigt faktiskt.
Softar runt här hemma nu på förmiddagen. Har inte sovit så mycket i natt. Kom hem vid klockan ett, men var sedan så upprymd att jag inte somnade förrän efter halv fyra nångång. Var ändå uppe redan klockan åtta och åt en pizzabit.. Kanske inte den mest optimala frukosten. Men efter att ha levt på frukost, tjugo popcorn, en ost macka och massa vatten igår så kände jag att jag lika bra kunde fortsätta med mina oansvariga kostvanor. 
Var tvungen att gå till Ica och köpa mjölk till kaffet också. Den här gången var jag påklädd. 
 
Ska träffa Denise på biblioteket om två timmar. Så det börjar väl bli dags att aktivera sig snart. Sitter som bäst här och dricker kaffe och försöker bearbeta känslorna som rusar inom mig. Det är fantastiskt med känslor. Tänk så mycket som ryms inom en liten människa. Alla känslor är kanske inte så roliga alltid. Men som den känslomänniska jag är, så uppskattar jag dem ändå. För det mesta..
 
Frida efterfrågade uppdatering om Hollands resan.. och den kommer. Kanske ikväll.. Hahah.. Ska inte lova nått!
 
Gör någon glad idag! 
 
Jag gör er glada med denna fantastiska bild av mig och Frida från typ 1990..

regnig förmiddag.

0 Läs mer >>
 
Den här mannen uppträdde på Allsång på Skansen idag. Jag är så stolt att jag nästan spricker! Han är så duktig och så fantastisk, och ödmjuk och kärleksfull..och alldeles, alldeles underbar. 
Fick möjlighet att prata med honom lite idag. Vid två olika tillfällen; först när han anlände till Skansen och sen innan han åkte därifrån. Han fortsätter förundra mig... han är så sjukt snäll.. som idag när han försökte leta fram sololja åt mig, eftersom jag glömt att ta på mig det innan jag begav mig ut i solen. Vem gör nått sånt?
 

Mike

0 Läs mer >>
Ibland tänker jag att det skulle vara lite spännande att göra en tv-serie om mitt liv. Alltså inte de där tråkiga dagarna, när jag tappar livsgnistan och ligger under täcket och inte orkar möta världen. Jag tänker mer på de där dagarna som fylls av galenskap och tokigheter.
 
Som idag.. Fick ett sms av Frida där hon bad mig komma ner med jobbnyckeln. Jag tolkade smset som att hon var på väg hemåt, för att hämta den och jag skulle komma och möta henne. Slet åt mig nyckeln. Konstaterade att jag inte bara kunde springa ut i trosor och linne. Drog på mig ett par pyjamasbyxor. Ingen bh dock. Ut genom dörren. Som jag inte ens stängde bakom mig och ut för att möta Frida. När jag kom ner till centrum parkeringen insåg jag att hon kanske hade menat att jag skulle komma in till affären med nyckeln. Jag hade två val; vända om hem och ta på mig nått mer respektabelt eller traska vidare halvt påklädd och sunkig. Jag valde alternativ två. Tassade vidare, barfota över parkeringen. Folk tittade lite undrande på mig. Försökte se ut som en woman with a mission.. hur man nu gör det barfota, iklädd rutiga pyjamasbyxor och utan bh.. Smög in i skoaffären. Spanade efter Frida. Såg en kollega till henne. Det visade sig att Frida stod bredvid på en stege och plockade skolådor. Jag överräckte nyckeln och försvann snabbt som tusan därifrån. Tillbaka över parkeringen, längs gångbanan och hem igen. Dörren till lägenheten stod fortfarande öppen. 
 
Welcome to my life!
 
 

Oh dear..

0 Läs mer >>
Är lite upptagen med att leva mitt liv..
Bloggen får inte så mycket uppmärksamhet.
 
Men allt är väl med min själ!
Längesedan jag har mått så bra som jag mår nu.
Lycklig. 
Har så många underbara människor i mitt liv som får mig att känna mig som dem rikaste människan i världen.
 
Och idag träffade jag Mike. ♥
Mannen, myten, legenden.
Den mest underbara, ödmjuka och genuina människan jag nånsin mött.
En av mina vänner brukar skoja om att hon vill ta en pinne och peta lite på honom för att se om han är gjord av fairy dust och glitter. Börjar tro att det ligger nått i det.
Hans låt Let her go spelas flitigt på radio över hela Europa och klättrar högt på alla möjliga listor. Ändå väljer herr Rosenberg att ta sin gitarr ut på gator och torg, eller parker, och sjunga och spela för vem som helst som vill stanna och lyssna. 
Mike visar att det inte handlar om försäljningssiffror. Det handlar om kärleke till musiken. 
 
Om några veckor lämnar han Europa och beger sig ut på turné genom USA och Canada. 
I oktober återvänder han till Europa och sedan i december drar han vidare ner till Australien. 
 
I morgon är han med på säsongens första Allsång på Skansen. 
 
Mike Rosenberg, aka Passenger.

life's for the living...

0 Läs mer >>
Det känns lite märkligt att vara tillbaka i Uppsala igen. Livet känns lite mer grått här. I helg var det mycket action hela tiden, nya spännande intryck och äventyr hela tiden. Här är allt som det brukar vara. Och visst är det väl delvis lite skönt. Åkte in till stan idag en sväng och följde mamma och Elin till Ålandsbussen och jag slogs av tanken på hur självklart det var. Jag har åkt de där bussarna 1000-tals gånger. Annat var det när man skulle ta sig med tåg från Roermond till Heerlen och vidare till Landgraaf. Eller när vi skulle ta oss tillbaka; Landgraaf, Herleen, Sittard och därifrån tåget mot Amsterdam, men av på första stoppet som var Roermond. Det var äventyr.. Längtar redan bort igen! Det är det som är det knepiga med resor; man får ofta mersmak. Nu är det dock bankkontot som säger stopp..
 
Min dag har varit lagom spännande. Åt frukost med mamma och Elin. Frida traskade iväg till sin första jobbdag! Hurra! Jag ringde till c-uppsats handledaren, som bad mig ringa igen två timmar senare. Passade då på att åka in till stan med mor och syster. Kom hem och ringde handledaren igen. Pratade kort och la upp en anfallsplan för sommaren. Frida kom hem på en sen lunch. Hon återvände sedan till jobbet. När hon kom hem vid  halv 4 värmde vi lite tortillas åt oss. Passade sedan på att se en film. Och avslutade sedan kvällen med att dra på oss springskorna och bege oss ut på en tur.
Och nu börjar det bli dags att avrunda dagen. Frida ska jobba hela dagen i morgon igen. Själv har jag inga planer. Funderade lite på att plocka fram uppsatsen och peta lite på den. Vi får se..
 
 

en annan verklighet

0 Läs mer >>
Nu är jag hemma i Sverige igen. Jag och Frida landade på svensk mark i måndags på kvällen.
Vi har haft en fantastisk helg i Holland (och Tyskland, och Belgien). Jag ska skriva lite mer om det senare. Tänkte bara meddela att vi återvänt, ifall någon var orolig att vi skulle hade lämnat i Holland!
Nu ska jag följa mamma och Elin till Ålandsbussen. 
 
En liten sammanfattning av festivalen. Sol, massa människor, Mike, Stu, Frida, en skylt som väckte mycket uppmärksamhet och resulterade i att jag lyftes upp på holländska axlar och en man i grön kostym som samlade namnunderskrifter till ett gott ändamål.

There and back again....

0 Läs mer >>
Har crashlandat i sängen nu efter en hektisk dag. Har fortfarande en del som borde göras. Men tror jag tar det i morgon istället. Vårt flyg går först på kvällen, så vi hinner med lite i morgon också.
 
Så vad är det nu för äventyr vi ska på, kanske ni undrar?! Inser att jag kanske inte har varit så tydlig med vad det är vi har hittat på. Har nämnt att vi ska till Holland och så är det. Jag och Frida flyger till Düsseldorf i morgon kväll och blir hämtade från flyget av Fridas holländska vänner. Vi kommer sedan att chilla hemma hos dem, och Frida får umgås lite med sin lilla guddotter, fram till fredagmorgon. Sen bär det av till Pinkpop festivalen.. jepp, så är det. Frida och jag, som trivs bäst hemma i soffan med en godisskål och ett avsnitt av the Walking Dead, ska ut och leva festivalliv hela helgen. Lord, have mercy.. Vi har tränat på att lägga upp tältet, i mitt sovrum, så vi inte behöver skämmas jättemycket när vi väl kommer fram. Festivalen ligger också i Holland, 50 km söderut från Thorn. Den slutar på söndagkväll och efter det, eller eventuellt på måndag morgon, återvänder vi till Thorn och hänger där i några timmar, innan det är dags att åka till Düsseldorf och ta flyget hemåt igen.
 
Så varför åker vi då till Holland på festival, kan man fråga sig?! Jag vet inte riktigt. Det bara blev så! Som de flesta redan vet vid det här laget så är Mike Rosenberg a.k.a. Passenger min stora idol för tillfället och han kommer att spela på festivalen på lördagen. Och jag åker främst dit för att se honom, och hans gode vän Stu Larsen som antagligen också är på plats. Sen noterade jag att det var andra trevliga band som också skulle spela, och eftersom vi ändå är där, så tänkte vi att vi går all in. Planen var att jag skulle se Passenger i Sverige också, senare i juni, på Peace & Love festivalen, men eftersom den blev inställd blev det inget av det.. Så nu satsar vi allt på lördagens spelning!
 
Om Mike bara visste vad vi gör för att få se honom spela i ca 45 minuter.. Men han är värd det!
Och jag som inte har varit och rest på länge är också värd lite äventyr!
 
Från den 18 februari när vi såg Passenger och Stu i Stockholm.
 
Och nu när jag ändå pratar om några av mina favoriter kan jag väl berätta en annan rolig grej också. Om ni inte orkar läsa om när jag bubblar på om mina musikanter, så kan ni sluta läsa inlägget nu.. Som jag kanske har nämnt i förbifarten så har jag en vän i Japan. Vi "träffades" på Passengers facebook-sida i mars och från det så har vi byggt upp en vänskap kring vårt gemensamma musikintresse. That guy from Japan, som han själv kallar sig, fick chansen att se Stu Larsen spela i Japan för några veckor sedan, tillsammans med sin vapendragare Natsuki Kurai. (Gör mig en tjänst och youtuba dem! De är fantastiska!) Jag fick en liveuppdatering via facebook om vad som hände. Det var ganska underhållande och jag tror att jag var nästan lika upprymd som han som var på plats. Helt plötsligt får jag en bild av två signerade skivor på min chatt. That guy from Japan har alltså bett Stu och Natsuki signera sina skivor till mig! Och som om inte det är nog så visade det sig på något märkligt sätt att både Stu och Natsuki vet vem jag är...! Tydligen har jag lämnat mina spår i deras Instagram/facebook världar. Enligt that guy from Japan gick det till på följande sätt: Han gick fram till killarna och frågade om de kunde signera varsin skiva till hans vän, Ellinor. Stu ska då ha svarat; "what? Is that Ellinor Vik?". Jag höll på att freaka ut totalt här hemma när jag läste det.. tycker fortfarande att det är sjukt kul! Jag har träffat Stu en gång förut, i Stockholm innan deras spelning, men då blev jag så starstruck att jag bara fick ur mig ett "hej" när han gick förbi.. heh.. Nåväl, på lördag får vi kanske tillfälle att skaka tass och säga hej på riktigt!
 
Brevet från Japan anlände igår! Kändes som julafton när jag öppnade det..!!
 
Två av bilderna som that guy from Japan skickade till mig.
 
 Och så här såg det ut igår när jag fått mitt brev från Japan.
Stu har skrivit "Enjoy the music. See you again somewhere."
 
Frida kom in och kikade på mig igår när jag låg i sängen och begrundade mina två skivor och kände mig så lycklig. Hon konstaterade: "Du har ett ganska fantastiskt liv, du!" Jag instämmer.

Soon time for take of...

0 Läs mer >>
I fredags kom underbara klasskompisen Elin och hälsade på. Hon hade inte varit i Uppsala på många år, så vi passade på att turista lite. 
 
Först till Domkyrkan och hälsa på Gustav Vasa, Linné och gubbarna.
 
 Martin Luther Kings plan. (Elins bild, stulen från facebook.)
 
 Hälsade också på Elins stora idol Dag Hammarskjöld.
 
Elin, en riktigt "kanon-tjej". 
 
 Elin in action. 

Efter turistandet åkte vi hem till Gottsunda där Elin gjorde en currygryta till oss. Borde bjuda hem gäster mer ofta, ifall de förser mig med god mat! 
Efter maten fixade vi lite inför bröllopet dagen därpå. Det var vår fina klasskompis Annie och hennes P-Os brölllop. De hade en rolig idé angående maten på bröllopet. Det var knytkalas! Så alla kunde ta med sig något smått och gott, både sött och salt. Jag och Elin tog med oss ost, och vindruvor! 
 
Är det bröllop så är det... vi gjorde hjärtformade ostskivor. (Elins bild.)
 
 Tadaa...! :) (Elins bild.)
 
Bilder och uppdatering om bröllopet kommer...
Nu har jag ett och annat som ska fixas innan Hollandresan i morgon. 

Team E & E i Uppsala

0 Läs mer >>
Kanske dags för den där uppdateringen nu...
 
Det jag var orolig för att skulle hända efter deadlines dagen hände. Crash! Boom! Bang! Motivationen till uppsatsen rasade till botten. Och efter att ha fått lite kommentarer på det vi har gjort av vår handledare, har vi inte gjort så mycket mera. Istället blev det några lugna "slarva runt här hemma"-dagar. Man borde väl känna sig själv vid det här laget.. Nåväl, vi låter uppsatsen ligga i några dagar till. Vi håller på att jobba fram en anfallsplan nu. Så något händer i alla fall!
 
Jag var dock till Gävle förra veckan och hejade på Team Keren&Hannes och Team Elin&Nessica när deras uppsatser blev opponerade. Heter det så?! Presenterade?! Hur som helst.. de blev klara! Och jag var där som moraliskt stöd! Kändes väldigt bra, och roligt!
 
Skype-seminarium: Elin och Nessica är opponenter till två kinesiska tjejers uppsats.
De skypade från nånstans i Kina.
 
Förra onsdan var jag Fridas wing man hela dagen. Först bar det av till sjukhuset där Frida skulle träffa ännu en doktor angående sköldkörteln. Jag chillade i väntrummet och läste Rocky medan Frida var inne hos läkaren. Det tog inte så lång tid. Och det konstaterades att någon operation inte var aktuell i dagsläge. Tack för den, farbror doktor!
 
Akademiska sjukhuset.
 
Efter läkarbesöket gick vi in till stan och köpte frukost på Landings café och satt ute i solen och myste. Gick sedan på stan en stund och kikade på lite kläder. De flesta skolorna hade sitt studentfirande den dagen. Så stan var full av upprymda, glada studenter i vita hattar. Och vid tolv, ett tiden så började de köra runt på sina lastbilsflak och stoja. Jag och Frida konstaterade att tiden när man tog studenten var ganska bra. Man var ung, och vacker och fri och man hade en sådär naiv tro på att man kunde göra vad som helst! Vilket man kunde också! Själv passade jag på att flytta till Sverige ett år efter studenten. Idag är jag lite segare, lite mer eftertänksam, lite tråkigare. Så ett råd till alla studenter: Njut av livet! Gör allt det där tokiga! Våga leva!
 
Frukost med Frida.
 
Studenter.
 
Frida och jag tog sedan tåget till Upplands Väsby, där Frida skulle gå på en arbetsintervju. Det var soligt och fint och Upplands Väsby verkade som ett helt okej ställe. Deras stora galleria var nice och det vimlade av finskspråkiga typer där. Man trodde nästan att man förflyttats till Finland. Intervjun gick snabbt. Och Frida tyckte att det kändes bra efteråt och tydligen hade hon som intervjuat också uttryckt att hon tyckte att det kändes bra, att Frida verkade bra!
 
I fredags ringde sedan den här intervju-kvinnan till Frida och meddelade att jobbet är hennes! Så den 19 juni börjar Frida jobba på Deichmann Sko i Gottsunda Centrum. Hurra för Frida!! Så alla Uppsalabor; nu vet ni vart ni ska börja gå och shoppa skor framöver!

Om uppsatsen och en h...

0 Läs mer >>
Hur många tror att jag kommer att klara springa 10 km i september?
 
Jag är själv lite tveksam. Men jag anmälde mig, och Frida, till Lidingö tjejlopp för några dagar sedan. Betalade 400kr för det, per person. Så nu är det bara att börja röra på fläsket. Stundtals känner jag "vadå? hur svårt kan det vara?!". Men sen när jag är ute och lunkar och närmar mig 3 km, då känns det inte lika självklart längre.
Ja, jag är en flåsis.. som ungefär klarar att springa 3 km nu, utan att dö. Men om några månader ska jag klara 10. Det är planen. Det är målet! 
 
Det har hänt mycket annat trevligt under den senaste veckan också! Kanske kommer det en uppdatering innan natten! Annars får ni vänta lite till.. Ser att ni är rätt många som kikar in på min blogg och jag ber om ursäkt för att jag har varit så dålig på att uppdatera. 

Men ni vet; life happens.. Bröllop, övernattningsgäster, turistande, moraliskt stöd åt syster vid läkarbesök och arbetsintervju, Gävle-besök, Stu Larsen, som gör mig knäsvag när det visar sig att han vet vem jag är och planering inför Hollandsresa. 
För att inte prata om tält i sovrummet och prinsessbröllop på en sportsbar i Gävle.
Mer om detta senare.. nu är det dags att ta på sig springskorna.
 
 

Born to run...?!