0 Läs mer >>
Dags att vrida tillbaka tiden till en helg i mars..
 
Jag bestämde mig alltså på lördageftermiddag, den 29 mars, att jag skulle åka till Oslo dagen därpå. Bokade tågbiljetter och klockan halv sju på söndagmorgonen började min färd. Först tåg till Stockholm och därifrån vidare mot Oslo. Många sömninga timmar på tåget genom ett soligt Sverige. 
 
selfie på tåget.. det blev inte många bilder på det här äventyret.
 
Anlände till Oslo vid halv tre på eftermiddagen. Det var mitt första besök i den norska huvudstaden och det tar alltid en liten stund innan man hittar sig själv. Jag trodde jag hade lite koll på vart jag skulle gå för att hitta till vandrarhemmet där jag skulle övernatta. Men icke.. Jag tänkte lite fel och kom så småningom mycket fel. Ringde hem till Elin som fick hjälpa mig hitta rätt igen. Anlände till vandrarhemmet lite senare än planerat, men hann se lite av staden medan jag gick vilse. Den norsk-svenska kommunikationen gick bra och jag hittade till mitt rum. Delade rum med 7 andra tjejer. Ett gäng spanska (?) tjejer var på rummet när jag kom dit, men de var på väg ut. Jag bäddade min säng och plockade av mig några klädplagg. Vädret i Oslo var inte det samma som vädret i Uppsala. Folk gick runt i shorts och t-shirts. Sen gick jag ut igen. 
 
min säng för natten. 
 
Jag gick för att leta reda på Parkteatret, där Stu skulle spela några timmar senare. Jag hittade dit efter en liten detour.. Det märkliga med Oslo är att det inte verkar finnas kvadratiska kvarter, utan gatorna vänder och vrider på sig lite som de vill. Det var mycket folk ute för att njuta av sommarvärmen. Jag såg en kille i en såndär norsk stickad tröja, och jag kunde kryssa av det på min checklista. Jag gick sen och letade reda på lite mat, och återvände sedan till vandrarhemmet. Jag slängde mig på sängen och vilade lite och hade lite dåligt samvete för att jag inte utforskade staden lite mera. Men jag övertalade mig själv att nästa gång jag är i Oslo, och förhoppningsvis stannar längre än 17 timmar, då ska jag se allt som man bör se. 
 
Medan jag höll på att göra mig i ordning för kvällen kom två tyska(?) tjejer "hem". Vi pratade inte så mycket, men hälsade glatt på varandra. En stund senare lämnade jag dem och började gå mot Parkteatret. Dörrarna till Lilla scenen skulle öppnas vid halv åtta, och jag kom dit en stund efter det. Man gick genom i en bar och bakom baren fanns det ett rum där Stu skulle spela. Det var ca 15 pers där när jag kom, men det fyllde på under timmen som gick och det kom väl runt 80 pers. Vid halv nio steg Stu upp på scenen. Det var så roligt att se honom igen! 
 
Stu.
 
Och Stu var sig lik! Han skojade om att det var den minsta scen han nånsin spelat på och han var lite orolig för att ramla ner från den när han trampade på och dansade medan han spelade. Det var så roligt att höra honom igen, och även om inga av låtarna var helt nya för mig, så gjorde det inget alls. Han sjöng bl. a. en av mina favoriter Pocket full of coins, som är en break up sång, och även den fantastiskt vackra Maybe I am. Publiken verkade gilla vad de hörde, även om de skrattade på lite märkliga ställen.. Jag brukar inte tänka att Stus texter är roliga, men visst kanske man kan tolka dem så också. T ex fick refrängen i Music is my mistress folk att skratta till. Den går så här "Music is my mistress and she keeps the girls away. They always seem to come along, but never seem to stay..". Roligt eller bara ärligt? 
 
När Stu hade spelat klart blev han inklappad igen och körde en fantastisk cover på den gamla klassikern People get ready. Hur vackert som helst! Han uppmanade sedan folk att komma och säga hej eller köpa en skiva om man så önskade. Jag stod ganska nära hans bord med skivor, så jag var den första på plats när han kom dit. Han hälsade artigt, men sen såg han att det var jag och utbrast i vanlig ordning "What are you doing here?!" och så fick jag en hjärtlig kram. När folk sen började komma för att hälsa och byta några ord med honom, tog jag ett steg tillbaka och gick istället och letade upp Jarrad Seng. När jag presenterade mig för honom kände han genast igen mitt namn. Jag träffade även några av hans vänner, en norrman och en autraliensisk tjej som pluggar i Stockholm, och som hade kommit till Oslo med samma tåg som jag. Och som också skulle åka tillbaka till Stockholm med samma tåg som jag, visade det sig. 
 
Det tog sin tid för Stu att prata med alla som ville prata, och ta bild med alla som ville det. Men så småningom tunnade det ut med folk och vi gick och pratade med honom. Den norska killen sa att han hade tagit ett bord ute i baren och Stu sa att han skulle komma om fem minuter, så han och Jarrad och tjejen försvann backstage. Det uppstod en stund av förvirring för mig. Skulle jag gå ut i baren och slå mig ner vid bordet med de andra? Eller skulle jag smita därifrån? Jag ville inte tränga mig på ifall jag inte var välkommen, men samtidigt ville jag inte gå innan jag hade sagt hejdå till Stu. Så jag gjorde vad jag alltid gör, ringde ett paniksamtal till Frida. Vi bestämde att jag skulle gå till bordet och ialla fall invänta Stu, för att på så sätt kunna säga hejdå. Så det gjorde jag. Det visade sig att de tre personerna som satt vid bordet var två norska bröder och en svensk tjej. En av bröderna kände som sagt Jarrad och tjejen kände Stu. Jag välkomnades att sitta ner och efter en stund kom de tre australiensarna. Vi satt i ungefär en timme och pratade strunt om allt möjligt, mycket om Jarrads videor och Mikes framgång, men även om snus och märkliga norska traditioner. Stu bjöd på dricka och det kändes väldigt roligt att få sitta ner och prata lite med honom i lugn och ro, även om det inte bara var vi två som pratade.
 
Stu, som skulle köra till Stockholm, nästa morgon avrundade kvällen ganska tidigt. De andra skulle inte åt samma håll som jag, utan jag sa hejdå åt dem utan för Parkteatret. Det var inget storslaget avsked eftersom vi skulle ses igen nästa kväll. 
 
Jag traskade tillbaka till vandarhemmet och sov gott i ca fem timmar innan det var väckning och jag packade ihop mina saker och begav mig till tågstationen. När jag klev på tåget träffade jag Jarrad och hans tjejkompis som satt i samma vagn som jag, Stu skulle köra "turnébilen" och den svenska tjejen åkte med honom. Tågresan gick bra, och 6 timmar senare rullade jag in på Stockholms centralsation. Där skulle jag träffa Elin och Frida för en episk andra kväll med Stu.
 
Fortsättning följer...

Throwback thursday: Ä...

0 Läs mer >>
Hemma i Sverige igen efter några intensiva, regniga och alldeles fantastiska dagar i Paris! Känns lite knasigt att vara tillbaka i vardagen.. Längtar redan iväg ut på äventyr igen! 
 
Har hunnit besöka astmasköterskan idag och fått testa mina lungor lite, och det är tydligen inget större fel på mig. Lite lägre lungkapacitet än "normalt", men ändå inget att oroa sig för tydligen. Och astmamedicinen som jag fick gjorde ingen skillnad heller. Men jag ska ändå träffa en läkare nästa vecka och fundera lite med honom, eventuellt skriver han ut astmamedicin åt mig som jag kan ta innan jag ska ut och springa, eller så gör han ingenting. Vi kan ialla fall konstatera att jag kommer att "live to run another day", så att säga. :)
 
Tror det blir ett spring idag faktiskt! Det är nog det enda jag har längtat efter när jag varit borta i helgen; att ta på mig springskorna och ge mig iväg på en runda..! Jag är konstig, jag vet..
 
Montmartre och Sacré Coeur i bakgrunden.

hemma i Sverige igen....

0 Läs mer >>
Sådär nu har jag landat i Uppsala igen efter två dagar på vift. Tog en ofrivillig sovmorgon och sov som en klubbad säl till klockan halv 11.. Blev förvånad när jag vaknade och såg på klockan. Kan inte komma ihåg när jag senast sovit så länge. 
 
Ska skriva mer om de senaste dagarnas äventyr lite senare, men jag kan såhär kort säga att söndagen spenderades i Oslo och måndagen i Stockholm. Det blev många timmar på tåg. Sommar och sol i Oslo, lite snö och lite sol i Stockholm. Några nya vänner. Och så fick jag höra Stu spela två kvällar i rad. 
 
Idag blir det spring, C-uppsats och lek med Elsa..
 

back to reality!

0 Läs mer >>
Efter att ha vilat igår kände jag att det var dags att springa lite idag igen, och för att göra det lite mer spännande bestämde jag mig för att springa min vanliga runda "fel väg"... Det som är så fantastiskt med min runda är att den sluttar neråt, nästan hela tiden. Okej, det är en överdrift, men den sluttar mer ner än upp ialla fall. Så nu när jag sprang åt motsatt håll blev det en massa uppför.. Släng in solsken och +10 grader på det, så blir det en ganska svettig historia. Jag ville mest dö hela tiden. Efter 8km ringde Ilkka från jobbet, aldrig har en 1 minuters lång paus varit så uppskattad. När jag se flämtande tog mig upp på gården och tryckte av tidtagarklockan trodde jag att jag såg i syne; 1.07.36. (Jämför med 1.09.28 i tisdags, eller när det var.) Jag förstår inte.. det kändes inte som om det gick snabbare och det kändes absolut inte lättare. Hur kan man springa snabbare när det är mest uppförsbackar, än när det är mest utförsbackar? Märkligt. 
 
Snön som föll i förrgår och låg kvar igår har smält bort idag. Nu känns det som vår igen! 
 
ännu en bild från köksfönstret..
 
Jag ska jobba fyra dagar nästa vecka. Om man jämför det med att jag bara jobbat en dag denna vecka, så är det ganska mycket. Tror jag är uppe i 11 jobbdagar i mars nu. Rekord!
 
Har jag föresten berättat att jag, Frida och mamma ska till Paris om en månad?! Kan inte tro att det är sant än, men jag försöker börja vänja mig vid tanken. 
 
Idag är det den internationella Downs syndrom dagen och det uppmärksammas genom att ha udda och färgranna strumpor, för det är okej att vara olika! 

freaky friday

0 Läs mer >>
Jag spenderade gårdagen i Gävle på biblioteket och fick en massa gjort. Tänk om man alltid var så flitig?! Kom iväg lite sen, men satt och jobbade från klockan 12 till klockan 17.30, med bara några korta pauser för toabesök och kaffeinköp. När klockan närmade sig halv sex gick jag och lånade några böcker och gick sedan mot tåget. Tog tåget till Uppsala och sen bussen hem. Var hemma i Gottsunda efter åtta.
 
När jag kom hem var Frida jättesugen på godis, och hon hade tydligen glömt bort vår "gåttis-fria"-vecka. Jag hade också glömt den och mumsade glatt i mig en Japp på tåget hem. Men Frida och jag bestämde ialla fall att vi skulle gå och köpa nått gott, så vi rusade iväg för att hinna till Ica innan de stängde. På Ica hittade Frida en trevlig bok på bokrean, sen och när vi var på väg för att plocka upp en juicekartong gick brandlarmet. Både jag och Frida suckade från djupet av våra hjärtan, men hade inget annat val än att lydigt gå ut.. utan godis. Med största sannolikhet var det även ett falskalarm, så det gjorde saken ännu mer tråkig. 
 
Frida och jag vägrade att känna oss besegrade. Jag föreslog att vi skulle gå till Lidl istället, som ligger på andra sidan parkeringen. Men där var det redan mörkt och stängt. Så vi hade helt enkelt inget annat val än att gå till OKQ8-macken, som ligger en lagom bra bit bort. Utbudet är kanske inte det största på macken, men ska man ha godis så ska man..! Vi köpte en påse godis, en pringlesburk och juice. Det visade sig att en kille jag känner jobbar på macken, så det var roligt att se honom också och säga hej! Sen gick vi hem. 
 
Vårt lilla godisäventyr som skulle ha gått på en kvart, tog en timme..
Men vi fick i alla fall en kvällspromenad, och där rök vår godisfria vecka.
 
 
En annan rolig sak som hände igår var attt min vänner Clare, från Brighton, UK och Annie, från Köln, Tyskland + hennes mamma var på en "Will and the People"-spelning i  Brighton. Jag hade sagt till Clare att om hon fick chansen, be om killarnas autograf till Frida! Och det hade hon tydligen fixat! Och inte bara det.. Eftersom jag hade berättat för Clare att Jim, som spelar keyboard m.m, är Fridas favorit, så hade hon lyckats få honom att vinka till kameran och säga "hi Frida!". Ett 6 sekunders videoklipp, men hur gulligt som helst! 
 
Will and the people; att hitta en vettig bild på dessa grabbar är inte det lättaste.. men här är de; Jim, Charlie och Jamie, med Will längst fram.
 
Här är Jim. Bilden är säkert några år gammal, men han är lika söt än. Frida har bra smak!

jakten på godis!

0 Läs mer >>
Frida informerade mig igår att min födelsedagspresent är införskaffad: Paris, here we come! I april alltså.. Jag tycker alltid att det är så jobbigt att planera, speciellt eftersom jag inte riktigt vet hur våren ser ut, med kurser och C-uppsats opponering. Men vi är bara borta i några dagar, så jag håller tummarna för att det inte ska krocka med något annat viktigt.
 
Ska sätta mig ner och försöka se över sommaren också nångång. När jobba och när åka bort? Och åka vart? Ska försöka prioritera ett Finlandsbesök, som förhoppningsvis kan vara längre än en helg. Jag hade också funderat på att åka en sväng till Amsterdam, men just nu känns Skottland lite mer aktuellt.. Och Brighton till hösten kanske? Nu sitter jag bara och fantiserar..! Hahah.. Japan fanns väl med på min "bucket list" över 2014 också. Men det tror jag att jag stryker. Rana frågade mig igår om jag kunde komma till Arizona nästa vinter. Roligt, men knepigt, med vänner som är utspridda över hela världen.
 
Nog flummat nu.. Back to the course litterature.
Var faktiskt duktig idag och började plugga redan vid kl.10. I vanliga fall är jag ganska trög på morgnarna. Fast helt duktig var jag kanske inte, för planen var att jag skulle åka till Gävle och plugga. Men om jag är duktig här hemma idag, så gör det kanske inget att jag inte orkade åka.
 
Ps. Drömde föresten mardrömmar i natt om att jag flög till Slovakien(?) på ett nästan tomt plan, som skakade och där piloten varnade oss för att vi kanske inte skulle klara oss hela vägen fram.. Heh.. Så just nu känner jag mig faktiskt lite ambivalent inför att sätta mig i ett flygplan.
 

fly away...

0 Läs mer >>
Gårdagen blev ännu en segerdag! 
Såg hockey bronsmatchen mellan Finland och USA hemma hos Tommy i Stockholm. Jag var lite orolig inför matchen, men slutresultatet blev 0-5 till Finland! Yay..!
 
Lejonkungen Teemu Selänne med gänget.

Så fort matchen var över skyndade jag vidare mot Fryshuset för att se Thirty seconds to Mars. Lite tråkigt att gå ensam på konsert, men Frida kunde inte få ledigt från jobbet, så det blev så denna gång. Konserten var fantastisk! Jared är så sjukt passionerad och röjer på som en galning på scenen. Att han dessutom är en av världens snyggaste män gör inte saken sämre. (Någon föreslog att han skulle ta av sig sin tröja, men han valde att inte göra det för han var rädd för att ett gäng kvinnor skulle bli gravida..! Boom pregnant! Inget fel på självförtroendet heller..!) Noomi Rapace var också på plats och kom ut på scenen och sa hej! 
 
Tomo, Jared och Shannon.
 
 Nu har jag sett den här mannen live för andra gången i mitt liv. Hans skönhet gör mig mållös. Man undrar om han är på riktigt! Han kan vara en vampyr eller nått.. Kan inte tro att mannen är 42 år.
 

Tyvärr lyckades jag inte fånga grabbarna på bild, eller ja visst gjorde jag det, men kvaliteten var värdelös. Jag stod lite för långt bak. Rättare sagt så här långt bak..
 
Jag anlände till Fryshuset en timme efter insläppet, så det var redan mycket folk på plats. När jag såg en ledig plats vid staketet runt mixerbordet, tog jag den. Då hade jag något att luta mig mot och så hade jag det kanske fritt framför mig. 

Bronsmedalj och 30 se...

0 Läs mer >>
Frida och jag gick "all in" igår på bokshoppingen och kom hem med en rejäl hög böcker. Nu håller jag på att arbeta fram lite regler, så jag inte försummar kurslitteraturen och bara läser roliga böcker. 
Böcker är min svaghet. Och jag samlar på mig en massa böcker och vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Har inget emot att ge bort dem till någon secondhand affär, men skulle ännu hellre ge böcker till någon som jag vet skulle uppskatta dem, läsa dem och sen ge dem vidare till någon annan. Vad är det för idé att ha böcker om de bara står och samlar damm i en hylla?
 
Våra nya böcker. Gissa vem som köpte vilka? 
 
När vi kom hem efter vår shoppingrunda igår satte jag mig ner och pluggade lite. Ringde sedan till Hannes och pratade strunt i nästan en timme. Eftersom vi ses så sällan nuförtiden har vi alltid mycket att prata om.
 
Vid åtta tiden åkte Frida och jag in till stan för att gå på bio. Ja, igen.. Det känns som om det nästan har blivit något vi gör en gång i veckan. Men det är något som vi båda tycker så fruktansvärt mycket om! 
Den här gången såg vi Frozen. Jag tycker alltid att det är intressant att se vad det är för folk som går på bio och den här gången var inget undantag. Fascinerades över att ett gäng killar, något yngre än mig och Frida, redan satt i biosalongen när vi anlände. Är jag fördomsfull när jag inte tror att killar gillar animerade Disneyfilmer där karaktärerna brister ut i sång med jämna mellanrum? 
Filmen var riktigt bra, och gjorde mig glad! Precis en sån film som man vill se en måndagkväll i februari. 
 
Frozen.
 
Och som lovat, en bild av min tygkasse som jag fick av Frida igår. Undrar om hon menar något speciellt med att köpa en väska som det står "weirdo" på till mig.. 
 
 
Nu ska jag sätta mig ner med lite skolböcker.. men först ska jag dansa runt i köket till den här låten.
 
 

en tisdag.

0 Läs mer >>
Förra sommaren tog jag och Frida ett rejält kliv ut ur vår bekvämlighetszon när vi packade våra väskor och åkte iväg till Holland på festival. Det har varit ganska osäkert om vi skulle åka dit i år igen. Dels för att Fridas holländska vänner inte bor i Holland längre, och dels för att det är väldigt osäkert om Mike kommer att spela på Pinkpop i år igen. Men så såg jag detta...
 
Ed Sheeran på Pinkpop den 8 juni 2014.
 
Ska vi? Ska vi?!
Vi avvaktar..

A read head at pinkpo...

0 Läs mer >>
 

what I long for..

1 Läs mer >>
Min "istället för nyårslöften"-lista, fick lite hjälp att sammanställa den av mina nära och kära och tycker du att något saknas är det bara att säga till:
 
- resa till Amsterdam (varför? varför inte..)
- få min socionom examen
- skratta varje dag
 
 
- resa till Japan (lite osäker på den här punkten, men det var Mikeys bidrag till listan, så det får stå kvar..)
- gå på bio en gång i månaden
- träffa Will and the people
- göra en "incredible big-ass cake"
- åka till Herräng i sommar och dansa av hjärtans lust
-få Ben Howard att le
 
 
- åka en tur med Lennakatten
- tatuera mig
- göra något galet med mitt hår
- göra något galet med Fridas hår
- dricka en massa trocadero
- våga ut och social dansa på Cat's corner en gång i månaden
- skicka brev och vykort till människor jag tycker om
- bli kär
 
 
- hälsa på Lena
- lägga mentos in en flaska diet coke
- gå en hel dag utan att använda några tekniska prylar
- ordna en tebjudning
- fatta ett vikitgt beslut genom att kasta slant
- klättra i träd
- köpa blommor till någon, utan någon speciell anledning
 
 
- gå på circus
- bygga en koja
- äta tårta utan att använda händerna
- ta på mig en bikini
- gå på en hockeymatch

2014..

0 Läs mer >>
Tidigare i höstas träffade jag Claudia i Köpenhamn. Hon är en tysk kvinna, som till vardags jobbar på bank, och som delar mitt intresse för musik. Hon är snäppet värre än mig, om man får säga så. 
 
Claudia hörde av sig till mig på facebook för ett tag sen och meddelade mig att ett av hennes favortiband, Joshua James, skulle spela i Uppsala lördagen den 19 oktober, och hon tyckte att jag skulle åka och lyssna på dem om jag hade möjlighet. Det visade sig att Joshua James skulle vara förband åt ett brittiskt band som heter the Temperence Movement.
 
(Om någon av er ser på Sons of Anarchy så kan ni ha hört Joshua James där. Tydligen spelades deras låt "Crash this train" där för ett tag sedan. Även låten "Coal war" tror jag har varit med i samma tv-serie.. är inte helt säker på det!) 
 
Jag hade i stort sett ingen aning om vilka dessa band var. Men jag köpte biljetter och begav mig till Katalin i Uppsala den där lördagskvällen. Jag visste inte vem jag skulle lura med mig, så jag gick ensam. Jag kom i god tid och satte mig vid ett bord. Kände mig sådär lagom rock n roll där jag satt ensam och smuttade på en pissig öl och petade på min telefon och sneglade mot dörren i hopp om att se något bekant ansikte. Det enda bekanta ansiktet jag såg var en lärare från högskolan i Gävle. Men det hjälpte inte min ensamhet så mycket. Det kom ett par och frågade om det var ledigt på pallarna bredvid mig, och det var det..
 
Sen kom Joshua och James och grabbarna (Isaac, Evan och Timmy) upp på scen och rockade igång. Eftersom de var förband var det fortfarande inte så mycket folk och även om publiken applåderade artigt så märktes det att de väntade på the Temperence Movement. Själv var jag helt blown away. Joshua har ett väldigt exentriskt uttyckssätt på scenen, och ibland ser det ut som han är i trance där han dansar runt med slutna ögon. 
 
Isaac, Joshua och Evan. Timmy gömmer sig bakom trummorna och Joshua.
 
 Mindre bra bilder, på en fantastisk spelning.

Joshua och killarna tackade för sig och det möblerades runt lite på scenen. Jag passade på att smita iväg på toaletten och fick också ta del av the Temperence Movements sång när de sjöng upp lite innan de skulle upp på scen. De gömde sig i vad som såg ut som ett förråd.. 
 
Sen var det dags för the Temperence Movement att rocka loss. Nu hade mer folk anlänt och det var lite mer röj framför scenen. Jag hade inte haft så mycket koll på Joshua James och deras musik. Men the Temperence Movement hade jag inte ens vetat att existerade förrän ca 2 timmar innan jag såg dem live.. Har inte så mycket att säga om deras spelning heller. Det var mycket röj och publiken dansade nästan lika vilt som sångaren i bandet. Några äldre damer hade druckit lite för mycket och stod och kråmade sig framme vid scenen..
 
the Temperence Movement..
 
 deras scenkläder påminde lite om något som Will and the People skulle kunna ha på sig.. 
 
När spelningen nästan var slut såg jag Isaac som stod ensam med en öl lite längre bak i lokalen. Jag planerade att hålla ögonen på honom så han inte skulle springa iväg och gömma sig innan jag hann tacka för en bra spelning! Såg inte till Joshua själv nånstans. Så när the Temperence Movement tackat och bockat så stegade jag fram mot Isaac. Han var på väg ut, men jag hann ifatt honom och placerade en hand på hans arm för att få hans uppmärksamhet bland alla människor. 
 
Så där stod vi då, två främlingar och stirrade på varandra. Nej, så awkward var det faktiskt inte. Jag tackade för en trevlig spelning, berättade att en av mina tyska vänner sagt att jag borde åka och lyssna på dem. Vi hann också prata om kulturella skillnader. Att den svenska publiken inte är lite lättflörtade som den amerikanska. Helt plötsligt inser jag att vi inte har presenterat oss för varandra, så vi passar på att göra det. Isaac ursäktar sig och säger att hon är på väg ut för att röka, men "hopefully see you later, if you're still around..". Eftersom jag var ensam och inte riktigt kände för att stanna kvar. Även om det kanske skulle ha varit roligt om jag fått hänga mer med Isaac. Så sa jag att jag var på väg hem, men att jag gärna följde med honom ut. Sagt och gjort, jag hämtade min jacka. På väg ut passerade vi Evan, gitarristen i bandet, men jag hann inte säga något åt honom och det kändes lite knasigt att stanna och byta några ord med honom när Isaac redan var halvvägs ut genom dörren. 
 
Utanför träffade vi Tim, trummisen i bandet, som också stod och rökte. Vi pratade lite om allt möjligt. Sångaren i the Temprence Movement kom ut och började prata med Isaac, så jag fortsatte prata med Tim. Berättade att jag inte hade nån aning om vem de var innan jag kom på spelningen, men att en av mina vänner tipsat mig om dem. Han tyckte att det var helt "awesome!" och vek sig dubbelt av skratt när jag konstaterade "yolo!". Han visste inte att vi använde det uttrycket här uppe i den kalla Norden. Tim ursäktade sig sedan och sa att han höll på att bli kall i bara sin tröja och att han måste gå in och plocka ihop sina trummor. Isaac tog min hand och konstaterade att det hade varit trevligt att träffas och kanske skulle våra vägar korsas igen. Innan han släppte min hand såg han mig djupt i ögonen och sa: "You're beautiful, Ellinor!". 
 
Ett perfekt slut på en väldigt random, men fruktansvärt rolig kväll! 
 
När jag kom hem och började leta runt lite på youtube insåg jag att Isaac inte bara spelar bas tillsammans med Joshua James, utan han gör även egen musik.
 
 
Och så två låtar av Joshua James från Hamburg. De är filmade av Claudia några dagar innan jag såg dem. 
 

throwback thursday: J...

1 Läs mer >>
I slutet av augusti var det dags att besöka fosterlandet. Det blev bara en kort visit över en helg. En av de främsta orsakerna till hemresan var att världens bästa Malin skulle gifta sig och något sådant vill man självklart inte missa.
 
Det var jag, mamma, Frida och Elin som flög från Arlanda till Vasa den 23 augusti. Pappa mötte oss i Vasa och vi åkte hemåt. Vi åkte till sommarstugan och grillade. Morbror Peter och hunden Nelly gjorde oss också sällskap. Elin och mamma skulle inkvartera sig hemma hos moffa, och jag och Frida hade blivit erbjunda husrum hemma hos pappa och Inger. Caroline syntes inte till under kvällen eftersom hon var vid byagården och ställde till inför bröllopet dagen därpå.
 
Österbottnisk landsbygd genom bilfönster.
 
 Frida hittar äpplen.
 
sommarkväll.
 
 mat!
 
Nelly.
 
 det står en idiot och vinkar där..
 
Sen var det dags för bröllopdagen. Jag och Frida gjorde oss i ordning och förberedde och övade på vårt högtidliga tal. Sen var det dags att söka sig mot kyrkan. Det var lite fnissigt och nervöst i kyrkan. Morbror blev lite rastlös och jag föreslog att han skulle läsa några psalmer. Moffa satt och förklarade åt Mona vem som var vem av oss systrar. Och jag funderade på om huruvida Malin skulle göra en runaway bride.. passade också på att erbjuda näsdukar åt mina kusiner, som artigt tackade nej. Sen var det dags; Andreas tog plats och ingångsmusiken började spela och Malin gjorde entré.
 
 
(foto: Elin)
 
finaste brudparet.
 
Vigseln gick bra. Prästen försökte vara rolig och lyckades. Malin och Andreas uppförde sig som folk och sa ja på rätt ställe. Och jag försökte att inte bli alldeles för tårgögd. Och sen var det klart: herr och fru Timmerbacka!
 
herr och fru Timmerbacka!
 
Sen åkte vi till Kolam och bröllopsfesten. I väntan på brudparet, som åkt iväg för fotografering, fick vi äta lite smörgåsar och dricka saft. När brudparet anlände så skålades det och och i enligthet med det gamla djungelordspråket ("När Malin gifter sig, dricker Lelli champange.") så valde jag inte det alkoholfria alternativet denna gång. Tur nog gifter sig inte Malin så ofta.. .
 
 
"ge mig nått att dricka!", utbrast bruden..
 
 skål!
 
snyggingar.
 
the Viks.
 
Sen var det dags att ta plats inne i stora salen och invänta maten. Jag och Frida satt tillsammans med några av Malins vänner från konstskolan. Maten var god och vi hade det trevligt. Efter maten serverades efterrät och så småningom blev det kaffe och tårta. Efter kaffet hade Andreas systrar en lek åt brudparet, och efteråt höll mamma ett tal. Och därefter var det dags för mig och Frida att prata lite. Vi skötte oss bra och undvek att berätta en massa pinsamheter.
 
redo för fest.
 
 that's me..
 
 
lite lekar..
 
 en "skära bröllopstårta pose" för kameran..
 
 ett glatt brudpar!
 
 
Senare blev det dags för dans och samkväm. Jag bjöd upp mamma och fick också en dans med själva bruden. Det dansades tills långt in på natten och jag hann också umgås lite med släktingar som jag inte sett på ett tag.
 
Malin!!
 
 bröllopsvals? eller ialla fall bröllopsdans..
 
mera dans..
 
Jag och kusin Alexander, med morbror i bakgrunden.
 
 
efter festen..
 
Så här efteråt kan jag konstatera att det var ett av de trevligare bröllopen som jag varit på! Och med det konstaterandet så får jag väl också passa på att skicka en lyckönskning till herr och fru Timmerbacka!
 
* * * * * * *
 
Dagen därpå så var pappa och Inger inte i stridsbartskick från morgonen, så jag och Frida fixade frukost åt oss själva och åkte sedan till baka till Kolam. Där hjälpte vi till att städa undan efter festen i några timmar innan vi tackade för oss och åkte till Lappfors och hälsade på fammo och faffa. Vi blev bjudna på både mat och kaffe. När vi åkte därifrån åkte vi via Kolam och lämnade Elin. Malin hade lovat att köra henne, Caroline och mamma till flyget dagen därpå, medan pappa skulle köra mig och Frida. Knepigt ibland när man har en stor familj.
 
 
systrar in action..
 
kusinerna .
 
skala potatis.
 
 
hångel och dans..
 
idioter..
 
 solnedgång.
 
mys.
 
 vackert.
 
På söndagskvällen när jag och Frida kom tillbaka till Terjärv passade vi på att ta en promenad och njuta av sommarkvällen.
 
Koskenkorva.. sure, why not?!
 
 
Terjärv kyrka och mommos grav.
 
heaven.
 
fridfullt.
 
me.
 
Morgonen därpå körde pappa oss till Vasa och vi sa tack och hej till Finland för denna gång och flög hemåt.
 

throwback thursday: F...

1 Läs mer >>
Nu vrider vi tillbaka tiden till en solig dag i juni, när jag kom på att jag skulle gå på Allsång på Skansen. Trots mina 8 år i Sverige har jag tidigare aldrig besökt detta spektakel. Men nångång ska ju vara den första.. Nu gick jag inte på Allsången bara för att jag kände ett så fruktansvärt stort behov att få sjunga och vinka till kameran, inte heller var det Måns som lockade. Även om han visserligen är trevlig att vila ögonen på. Orsaken till mitt intresse för Allsången var förstås Mike, eller Passenger. Han skulle vara med på sommarens första Allsång på Skansen. Och det ville jag inte missa!
 
Tyvärr jobbade Frida och jag fick därför åka till den kungliga huvudstaden ensam. Jag anlände till Skansen redan vid klockan 3-tiden och Gyllene Tider höll som bäst på att soundchecka. Jag konstaterade att där är Per Gessle och han är lite cool.
 
 
Det var en solig dag och det blev en lång väntan. Jag var inte den enda på plats, utan redan när jag kom var det en hel del människor på plats. Efter ett tag gick jag och frågade några vakter om Passenger var på plats. De svarade att han kanske var på plats, eller så var han på väg.. Eftersom jag tidigare bara sett Allsången på tv, var det lite spännande att se hur det gick till rutomkring.
 
  
 
Vid halvfemtiden rullade en stor, svart taxi in framför grinden till backstage området. Och det var Mike och hans gäng som anlände. Mike hann knappt ens kliva ur bilen innan jag var framme och gav honom en kram! "Oh, this is nice.. I should get a hug everytime I step out of a car..", skrattade Mike, som kände igen mig från dagen innan när jag träffat honom i Kungsträdgården. Han frågade om jag varit där länge, och så konstaterade vi att han hade tur med vädret. Sen frågade han om jag hade någon solkräm på mig.. Vem frågar något sånt?! Visst, solen gassade från en klarblå himmel och min näsa höll antagligen på att bli lite rosa, men ändå. Jag kunde ha ljugit och sagt "yeah, sure..". Men sanningen var att jag glömt solkrämen innan jag åkte hemifrån. Och eftersom jag inte tycker om ljuga, så höll jag mig till sanningen. Mike såg lite bekymrad ut och vände sig till en av killarna i hans crew och frågade om de hade någon solkräm att låna mig. Det hade de tyvärr inte, men Mike lovade att han skulle försöka fixa det.. Jag försökte förklara att det inte alls var nödvändigt, utan att jag fick skylla mig själv..
 
Mike gick sedan in bakom scenen och jag fick fortsätta njuta av att stå i solen. 
Sen var det dags för sista genomgången av hela programmet. När Mike var uppe på scenen vände han sig mot platsen där jag stod och vinkade. De som stod runt omkring mig vände sig om och såg på mig. Jag bara log. 
 
Mike.
 
Mike rockar loss till "Sommartider, hej, hej. Sommartider..." tillsammans med Gyllene Tider och Carola.
 
Sen var det dags för Allsången att dra igång på riktigt. Det var väldigt trångt där jag stod och jag trängdes tillsammans med två rullstolar. Det fanns inte plats för dem på platsen för rullstolar, men vi försökte på bästa sätt göra plats för dem längst framme vid staketet. De var mest intresserade av Carola och jag var bara intresserad av Mike, så vi försökte göra det bästa av situationen. Den ena tjejen som hade en ganska grav cp-skada, hade två assistenter med sig som var väldigt snälla och vi hade det riktigt trevligt där faktiskt. När jag stod där och väntade kände jag plötsligt ett par armar kring min midja. Det var tjejen i rullstolen bredvid mig som tydligen hade blivit kramsjuk. Hennes assistenter bad om ursäkt, men jag hade inget emot att bli kramad, utan besvarade i stället kramen så gott jag kunde. 
 
Måns in action.
 
 Måns läser manus innan han ska upp framför kameran igen..
 
 Carola rockade på i sina high heels..
 
Tomas Andersson Wij sjöng Evighet för Carola.
 
 Mike gör sig redo för sitt första framträdande på svensk tv. 
 
Let her go..
 
Efter att tv-sändingen avslutade, fortsatte websändningen en timme till, eller kanske en halvtimme.. Tomas Andersson Wij sjöng Hälsingland, som är en av mina favoritlåtar. Han fick att handslag och en ryggdunk av Mike när de möttes på scenen. Mike blev intervjuad av Måns och fick sedan sjunga Holes. Gyllene tider och Carola sjöng säkert också fler sånger, men jag kommer inte ihåg dem så bra.. 
 
Solen gick ner och medan folk började söka sig hemåt stod jag och väntade på att få säga hejdå till Mike. Jag var inte ensam att vänta på honom. En tjej som jobbar på Sonymusic, Nina, kom ut och mötte deras taxi och jag frågade om Mike skulle komma ut. Hon berättade att han var på väg, men att de hade ganska bråttom att komma iväg. Vi konstaterade båda att det hade varit en fantastisk kväll och att Mike hade gjort ett strålande framträdande. 
 
 
Vakterna försökte samla den väntande skaran bakom ett rep eller något, för att vi inte skulle vara i vägen. Det var lättare sagt än gjort. Mike kom ut efter några minuter. Taxin hade parkerat så att han lätt kunde hoppa in i den utan att behöva träffa några människor. Tydligen visste inte chauffören om hurudan människa Mike är. För trots att de hade bråttom gick Mike förbi taxin och kom istället för att säga hej till skaran som stod samlad. Jag var först framme vid honom, kramade honom snabbt, sa att hans framträdande hade varit "amazing", vi konstaterade "see you in October!" och sen lät jag de mer hysteriska tjejerna flockas runt omkring honom! 
 
 
Mike såg lite förvånad ut över all tumult runtomkring honom, speciellt när en tjej började gråta helt hysteriskt efter att ha kramat honom. Mika hann skriva några autografer och ställa upp på några bilder, men eftersom han ändå hade bråttom, så måste han tillslut ändå hoppa in i bilen och lämna Skansen.
 
Och medan Mikes taxi försvann i Stockholm trafiken gick jag mot centralstationen och tåget hem. Ännu en fantastisk dag med en av världens mest fantastiska människor! Utan att överdriva kan jag påstå att de två dagarna med Mike i Stockholm; när han spelade i Kungsträdgården och sen Allsången, var sommarens höjdpunkt! 
 
 
 

throwback thursday: P...

1 Läs mer >>
Konstaterade en intressant sak idag: under det senaste halvåret har jag hunnit med en hel del resande; Holland, Tyskland, Belgien, Finland och så Danmark två gånger. Det är kanske inte så mycket egentligen, men om man ser tillbaka på de senaste åren, fram till juni i år, så har mina resor mest bestått av korta besök i Finland. Jag försökte komma ihåg när jag senast rest någonstans, som inte var Finland, innan juni i år. Och jag kan faktiskt inte ens komma ihåg när, eller vart det var. Frida gissade på Georgien resan 2007... Skrämmande tanke om det är sant..! Men nu när jag sitter här och skriver kommer jag faktiskt på att jag var till Norge också en sväng 2007, och det var efter Georgien resan. 
 
Tyskland.
 
 Promenad till Belgien.
 
 Holland.
 
Finland.
 
Danmark.
 
Jag har inga fler resor inbokade just nu.. Men räknar med ett Finlandsbesök första veckan i januari, eftersom det blivit något av en tradition. Frida och jag har också pratat om en födelsedagsresa någonstans i världen i april. Det blir nog inget märkvärdigt, utan eventuellt bara en weekend-resa någonstans i Europa. Mer exakt vart bestämmer vi när våra musiker börjar släppa sina turnédatum för våren.. Vem vi ska åka och se är inte heller bestämt. 

europe is our playgro...

0 Läs mer >>
Ibland behöver jag lite äventyr. Och resan till Köpenhamn var ett sådant.
 
I onsdags kl.09.11 hoppade jag och Frida på tåget mot Stockholm och började vår resa. Bytte tåg i Stockholm och åkte sedan vidare mot Köpenhamn. Det var en 6 timmar lång resa. En resa som spenderades med att lyssna på en massa bra musik, se ut genom fönstret och filosofera och sova lite. Kan konstatera att Sverige är vackert.
 
Frida på tåg.
 
Sverige.
 
Vackra landskap.
 
Vi anlände till Köpenhamn strax innan klockan fyra. Det var vårt första besök i den danska huvudstaden och vi var lite förvirrade till först, men vi lokaliserade oss snabbt och promenerade runt lite och turistade oss. Jag körde all in med mitt turistande och pratade engelska med alla. 
 
Tivoli.
 
Köpenhamn.
 
 
 
Efter några timmar på stan promenerade vi iväg mot Vega - musikkens hus. Stu Larsen och Natsuki Kurai skulle spela där i deras Ideal Bar. Vi var lite tidiga, men passade på att byta om och fräscha upp oss lite på en parkbänk i närheten av baren. Saker som är helt normalt när man är ute på äventyr.. 
 
Klockan sju var det insläpp. Väl inne på Ideal Bar mötte vi Claudia, en "Passenger-bekant" som jag tidigare bara "träffat" på facebook. Det var en timme innan förbandet skulle börjar spela, så vi satte oss ner vid ett bord ganska nära scenen och pratade strunt. Det blev mycket Passenger och Stu prat.. Det var ganska folktomt till först, men vart efter fylldes det på. Strax innan klockan åtta promenerade Stu in i lokalen. Han svepte med blicken över folket som hade samlats. Jag vinkade glatt till honom när han mötte min blick och han kom fram till vårt bord och frågade om han kunde sätta sig en stund. Han kände Claudia från tidigare och gav henne en kram. Jag presenterade honom för Frida och jag hann fråga hur han mådde, eftersom jag hade hört att han var lite krasslig från en tjej som hade sett honom i Tyskland kvällen innan. Han sa att han mådde bättre. Sen klev förbandet upp på scenen. "These guys are good", viskade Stu innan han lämnade bordet och gick och ställde sig längst bak tillsammans med ljudkillen. 
 
Stu hade rätt om Davenport, som förbandet hette. De var hur bra som helst. Jag är väldigt dålig på att förklara musik och musikstilar, men tro mig; de var bra. De finns på facebook som DavenportDK och deras musik finns även att köpa på itunes. Kolla gärna upp dem om ni vill! De skojade friskt och skålande med sina ölflaskor. Tyvärr är min danska väldigt begränsad, så jag satt mest och log utan att fatta något alls av vad de sa. Killarna spelade i ca en timme. Och efter att de hade plockat undan sina grejer från scenen var det dags för Stu och Natsuki att göra entré. 
 
Vi lyssnar på Davenport. Claudia tog bilden.
 
Och det var magi från första stund till sista. Jag vet inte på vilket annat sätt jag ska beskriva det. Stu på gitarr och sång, och Natsuki på munspel och diverse andra spännande saker t.ex. ett knippe med nycklar. Stämningen var på topp och Natsuki och Stu skojade friskt. Natsuki försökte lära sig räkna till fyra på danska, och lärde sedan oss räkna till fyra på japanska. Natsukis engelska är inte så bra, men han försökte och Stu hjäpte till när det behövdes. I en och en halvtimme gav killarna allt och det var en av de bästa konserter jag någonsin varit på. 
 
Natsuki och Stu.
 
 I Seaforth Mackenzie bytte killarna instrument.
 
Efter konserten kom Stu och Natsuki ut och sålde skivor, pratade med folk och ställde upp på foton. Stu hade glömt att kolla vad deras skivor skulle kosta i Danmark så han sa att man kunde betala vad man ville. Älskar hans väldigt avslappnande stil. Vi väntade tills alla andra hade fått prata med dem. Claudia gick sen och köpte några skivor och vi inbjöd dem att slå sig ner vid vårt bord. Det gjorde de så gärna. Claudia sprang iväg för att köpa dricka till oss, men tyvärr hade baren redan stängt. What's up with that?! Antagligen ville personalen hem.. Men killarna satte sig ner. Stu fick sitt naturgodis, som han hade önskat sig från Sverige. Han blev som ett barn på julen. Natsuki fick öppna ett paket som jag hade till dem. Det innehöll två stickade mössor och de blev glada över sina presenter. Vi satt och pratade och skojade och hade det hur bra som helst. Natsuki blev väldigt glad när han insåg att jag var Ellinor Vik.. och Stu förklarade: "Natsuki was like "who is this ellinorvik (mitt instagramnamn)?", and I was like "no, it's not ellinorvik, it's Ellinor Vik"." Jag skulle ha kunnat stanna där med dem hela natten. Men tyvärr var de tvungna att plocka ihop sina grejer och avrunda kvällen. Vi fick i alla fall ca 15 minuter med dem och vi hann prata om mycket under de minutrarna: om att Natsuki ska spela på Mikeys skola i Japan om en vecka, om att Frida och Stu liknar varandra, om att rött framhäver Stus ögon, om galna fangirls i Sverige, om galna turnéscheman, om trasiga skor, och om dansande fötter. Det kändes som att umgås med vänner. Stu kramade om oss innan vi gick och när jag sa att vi ses om en månad i Stockholm, konstaterade han "definitely!". Natsuki är inte lika kramande av sig, men han fick ett hjärtligt handslag. 
 
Stu i Natsukis hatt och Frida i sin hatt. 
 
 Hela gänget.. Natsuki fick låna Stus keps, eftersom hans hår var så rufsigt. 
 
Vi promenerade in mot tågstationen tillsammans med Claudia. Hon hade inga andra planer för natten och eftersom vårt tåg skulle gå först klockan fyra på morgonen bestämde vi oss för att slå oss ner på en uteservering en stund och prata. Vi satt där i lite över en timme. Jag skrattade lite åt det märkliga att det skulle ta till slutet av september, i Köpenhamn, innan jag skulle unna mig en kväll på en uteservering. Claudia bjöd sedan in oss till sitt hotellrum för ett toalettbesök och för att byta ut våra kontaktlinser till glasögon. Sen sa vi tack och go'natt och gick till ett nattöppet McDonald's och åt lite cheeseburgare. Vi satt där i nån timme innan vi promenerade till tåget. Det var ganska mycket folk i rörelse, trots att det var sent en onsdag natt. 
 
Claudia och Frida.
 
McDonald's och vykort mitt i natten i Köpenhamn.
 
Frida hittade Justin på perrongen.
 
i
Jag försöker se lika cool ut som Ben.
 
Klockan 4.12 tog vi tåget till Malmö, bytte sedan tåg och åkte vidare mot Stockholm. Frida hade druckit för mycket Cola, och vi hann inte åka långt innan hon började kräkas.. Så hon spenderade större delen av resan på toaletten.
 
Soluppgång.
 
Väl framme i Stockholm mådde Frida lite bättre och vi fortsatte färden hem till Uppsala och sedan buss till Gottsunda. Vi var hemma innan klockan 12. Och vi kände oss lagom jetlaggade. Frida gick och la sig och sov som en klubbad säl i 7 timmar. Jag sov inget, men tog det ganska lugnt och njöt av att tänka tillbaka på en helt fantastisk kväll. Och som Frida skrev till Stu: "Thank you for an amazeballs show last night! It was totally worth the 14 hours of travel and 24 hours without sleep. The experience wasn't even clouded by the fact that I threw up almost the whole train ride home, to my fellow passengers' great joy... heh..."

there and back again:...