0 Läs mer >>
Dags att vrida tillbaka tiden till en helg i mars..
 
Jag bestämde mig alltså på lördageftermiddag, den 29 mars, att jag skulle åka till Oslo dagen därpå. Bokade tågbiljetter och klockan halv sju på söndagmorgonen började min färd. Först tåg till Stockholm och därifrån vidare mot Oslo. Många sömninga timmar på tåget genom ett soligt Sverige. 
 
selfie på tåget.. det blev inte många bilder på det här äventyret.
 
Anlände till Oslo vid halv tre på eftermiddagen. Det var mitt första besök i den norska huvudstaden och det tar alltid en liten stund innan man hittar sig själv. Jag trodde jag hade lite koll på vart jag skulle gå för att hitta till vandrarhemmet där jag skulle övernatta. Men icke.. Jag tänkte lite fel och kom så småningom mycket fel. Ringde hem till Elin som fick hjälpa mig hitta rätt igen. Anlände till vandrarhemmet lite senare än planerat, men hann se lite av staden medan jag gick vilse. Den norsk-svenska kommunikationen gick bra och jag hittade till mitt rum. Delade rum med 7 andra tjejer. Ett gäng spanska (?) tjejer var på rummet när jag kom dit, men de var på väg ut. Jag bäddade min säng och plockade av mig några klädplagg. Vädret i Oslo var inte det samma som vädret i Uppsala. Folk gick runt i shorts och t-shirts. Sen gick jag ut igen. 
 
min säng för natten. 
 
Jag gick för att leta reda på Parkteatret, där Stu skulle spela några timmar senare. Jag hittade dit efter en liten detour.. Det märkliga med Oslo är att det inte verkar finnas kvadratiska kvarter, utan gatorna vänder och vrider på sig lite som de vill. Det var mycket folk ute för att njuta av sommarvärmen. Jag såg en kille i en såndär norsk stickad tröja, och jag kunde kryssa av det på min checklista. Jag gick sen och letade reda på lite mat, och återvände sedan till vandrarhemmet. Jag slängde mig på sängen och vilade lite och hade lite dåligt samvete för att jag inte utforskade staden lite mera. Men jag övertalade mig själv att nästa gång jag är i Oslo, och förhoppningsvis stannar längre än 17 timmar, då ska jag se allt som man bör se. 
 
Medan jag höll på att göra mig i ordning för kvällen kom två tyska(?) tjejer "hem". Vi pratade inte så mycket, men hälsade glatt på varandra. En stund senare lämnade jag dem och började gå mot Parkteatret. Dörrarna till Lilla scenen skulle öppnas vid halv åtta, och jag kom dit en stund efter det. Man gick genom i en bar och bakom baren fanns det ett rum där Stu skulle spela. Det var ca 15 pers där när jag kom, men det fyllde på under timmen som gick och det kom väl runt 80 pers. Vid halv nio steg Stu upp på scenen. Det var så roligt att se honom igen! 
 
Stu.
 
Och Stu var sig lik! Han skojade om att det var den minsta scen han nånsin spelat på och han var lite orolig för att ramla ner från den när han trampade på och dansade medan han spelade. Det var så roligt att höra honom igen, och även om inga av låtarna var helt nya för mig, så gjorde det inget alls. Han sjöng bl. a. en av mina favoriter Pocket full of coins, som är en break up sång, och även den fantastiskt vackra Maybe I am. Publiken verkade gilla vad de hörde, även om de skrattade på lite märkliga ställen.. Jag brukar inte tänka att Stus texter är roliga, men visst kanske man kan tolka dem så också. T ex fick refrängen i Music is my mistress folk att skratta till. Den går så här "Music is my mistress and she keeps the girls away. They always seem to come along, but never seem to stay..". Roligt eller bara ärligt? 
 
När Stu hade spelat klart blev han inklappad igen och körde en fantastisk cover på den gamla klassikern People get ready. Hur vackert som helst! Han uppmanade sedan folk att komma och säga hej eller köpa en skiva om man så önskade. Jag stod ganska nära hans bord med skivor, så jag var den första på plats när han kom dit. Han hälsade artigt, men sen såg han att det var jag och utbrast i vanlig ordning "What are you doing here?!" och så fick jag en hjärtlig kram. När folk sen började komma för att hälsa och byta några ord med honom, tog jag ett steg tillbaka och gick istället och letade upp Jarrad Seng. När jag presenterade mig för honom kände han genast igen mitt namn. Jag träffade även några av hans vänner, en norrman och en autraliensisk tjej som pluggar i Stockholm, och som hade kommit till Oslo med samma tåg som jag. Och som också skulle åka tillbaka till Stockholm med samma tåg som jag, visade det sig. 
 
Det tog sin tid för Stu att prata med alla som ville prata, och ta bild med alla som ville det. Men så småningom tunnade det ut med folk och vi gick och pratade med honom. Den norska killen sa att han hade tagit ett bord ute i baren och Stu sa att han skulle komma om fem minuter, så han och Jarrad och tjejen försvann backstage. Det uppstod en stund av förvirring för mig. Skulle jag gå ut i baren och slå mig ner vid bordet med de andra? Eller skulle jag smita därifrån? Jag ville inte tränga mig på ifall jag inte var välkommen, men samtidigt ville jag inte gå innan jag hade sagt hejdå till Stu. Så jag gjorde vad jag alltid gör, ringde ett paniksamtal till Frida. Vi bestämde att jag skulle gå till bordet och ialla fall invänta Stu, för att på så sätt kunna säga hejdå. Så det gjorde jag. Det visade sig att de tre personerna som satt vid bordet var två norska bröder och en svensk tjej. En av bröderna kände som sagt Jarrad och tjejen kände Stu. Jag välkomnades att sitta ner och efter en stund kom de tre australiensarna. Vi satt i ungefär en timme och pratade strunt om allt möjligt, mycket om Jarrads videor och Mikes framgång, men även om snus och märkliga norska traditioner. Stu bjöd på dricka och det kändes väldigt roligt att få sitta ner och prata lite med honom i lugn och ro, även om det inte bara var vi två som pratade.
 
Stu, som skulle köra till Stockholm, nästa morgon avrundade kvällen ganska tidigt. De andra skulle inte åt samma håll som jag, utan jag sa hejdå åt dem utan för Parkteatret. Det var inget storslaget avsked eftersom vi skulle ses igen nästa kväll. 
 
Jag traskade tillbaka till vandarhemmet och sov gott i ca fem timmar innan det var väckning och jag packade ihop mina saker och begav mig till tågstationen. När jag klev på tåget träffade jag Jarrad och hans tjejkompis som satt i samma vagn som jag, Stu skulle köra "turnébilen" och den svenska tjejen åkte med honom. Tågresan gick bra, och 6 timmar senare rullade jag in på Stockholms centralsation. Där skulle jag träffa Elin och Frida för en episk andra kväll med Stu.
 
Fortsättning följer...

Throwback thursday: Ä...

0 Läs mer >>
Sådär nu har jag landat i Uppsala igen efter två dagar på vift. Tog en ofrivillig sovmorgon och sov som en klubbad säl till klockan halv 11.. Blev förvånad när jag vaknade och såg på klockan. Kan inte komma ihåg när jag senast sovit så länge. 
 
Ska skriva mer om de senaste dagarnas äventyr lite senare, men jag kan såhär kort säga att söndagen spenderades i Oslo och måndagen i Stockholm. Det blev många timmar på tåg. Sommar och sol i Oslo, lite snö och lite sol i Stockholm. Några nya vänner. Och så fick jag höra Stu spela två kvällar i rad. 
 
Idag blir det spring, C-uppsats och lek med Elsa..
 

back to reality!

0 Läs mer >>
Jag vaknade sådär lagom tidigt i morse igen, när solen kikade in genom fönstret och bländade mig med sitt sken vid klockan åtta. När jag kikade på min telefon visade det sig att jag hade missat en del under mina sömntimmar. En handfull av mina vänner hade varit på konsert med Stu Larsen igår kväll i Brighton och inte bara hade Mike (Passenger) dykt upp, utan även några av killarna från Will and the people. Clare hade fått sin kram av Mike och hon hade också pratat med Jim (från WaTP) och berättat att Frida blivit glad för hans lilla videohälsning till henne. Julie hade tydligen svimmat av nån anledning och spenderat kvällen längst bak i lokalen med Clares dotter. Längst bak i lokalen var också var Mike hade hängt och han hade varit en gentleman och frågat Julie om han skulle hämta ett glas vatten åt henne. Andrea verkade ha haft en trevlig kväll, och även Lisa om man ska tro på bilderna. Har inte hunnit få en uppdatering från henne än. 
 
På helger, eller lediga dagar, är det mysigt att lyxa till det lite vid frukosten, eller sitta lite längre och äta eller något sånt. I dag frukostade jag i två timmar ungefär, och det var inte det minsta mysigt. Det var snarare Godzilla på jakt efter föda. Jag vräkte i mig allt jag kunde hitta.. Redan medan kaffet droppade tryckte jag i mig några kex med vitlöksmjukost på. Sen till kaffet så åt jag en rågbrödssmörgås med rödbetssallad och köttbullar och avslutade sedan det hela med att äta en handfull left over godis från fredagsmyset. Skulle säkert ha fortsatt trycka i mig ätbart om jag inte blivit illamående. Tänk om man skulle kunna äta hur mycket som helst, och sova hur mycket som helst, utan att bli tjock? Fast det skulle kanske vara ganska tråkigt..
 
När Frida steg upp frågade jag om hon hade planerat att springa nått idag. Det hade hon, så en stund senare var springskorna på och spellistan "Run, baby run!" dunkade i öronen. Inte världens bästa idé att äta så mycket skräp innan man springer.. Men allt hölls kvar i magen och vi tog oss runt. Dagens tid 1.09.09. Vacker vårväder är det också idag och det börjar bli dags att leta fram eller eventuellt köpa lite nya vårspringkläder.
 
Dagens låt är ingen låt, utan ett liten video av inspelningen av Mikes nya album Whispers. Det är Jarrad Seng som filmat, och man ser även Stu i slutet av videon. Jarrad själv är också med på ett hörn. Ser verkligen fram emot att få höra den här skivan! Känns lite som att vänta på julafton... Eeek..!
 
 

lördag.

0 Läs mer >>
Avslutade min intensiva hemtensvecka med att jobba två dagar. Nu äntligen är jag ledig!
Att jobba går bra, men det var lite smärtsamt att stiga upp kl.04.43 i måndags. Speciellt med tanke på att jag inte lyckades somna kvällen innan utan låg och vände och vred på mig tills klockan var ett. Gårdagen var lite mer human, då jobbade jag kl.8.30-18. Passade på att gå hem från jobbet efter att jag slutat. Benen kändes ganska möra sen när jag kom hem, men det var fint väder och jag hade bra musik i lurarna.
 
Idag skulle jag ha lust att unna mig en helt ledig, "ligga i soffan"-dag, men det är inte möjligt. Det finns en del saker som måste fixas och göras. Men lite lugnare ska jag försöka ta det ialla fall.
 
Jag försöker planera min vår.. men planering är inte min starka sida. 
 
Dagens låt, en klassiker: San Fransisco av Stu Larsen. 
 
 

blogg och morgonkaffe...

0 Läs mer >>
 (foto: Cathy Britton Photography)
 
“I would rather walk with a friend in the dark, than alone in the light.” 
~Helen Keller
 
“Close friends are truly life's treasures. Sometimes they know us better than we know ourselves. With gentle honesty, they are there to guide and support us, to share our laughter and our tears. Their presence reminds us that we are never really alone.” 
~Vincent van Gogh
 
(foto från facebook.. har inte hittat namnet på personen som fångade den här kramen på bild.)
 

friendship...

1 Läs mer >>
Idag är ingen vanlig dag, för idag är det Stu Larsens födelsedag! 
Grattis, världens bästa Stu!
 
 
vårt bidrag till Stus födelsedagsvideo... Kan kanske lägga upp hela videon också, lite senare.. den är ganska rolig.. 
 
 
 

11.11

0 Läs mer >>
"black tree, remember me, from the time when we used to talk
how strange, things have changed, i don’t know you anymore
but you stay the same, that’s why i came, i need your clarity
cos i find peace as i sit beneath your familiarity
 
black tree, remember me, i’m the one who moved away
yeah i know, i’ve grown so much since yesterday
and it’s been so long, that it feels wrong, to ask anything of you
but i’m more lost, than i ever was, and i need to know your truth"
 
Black Tree by Stu Larsen
 
 

* * * *

0 Läs mer >>
Ibland behöver jag lite äventyr. Och resan till Köpenhamn var ett sådant.
 
I onsdags kl.09.11 hoppade jag och Frida på tåget mot Stockholm och började vår resa. Bytte tåg i Stockholm och åkte sedan vidare mot Köpenhamn. Det var en 6 timmar lång resa. En resa som spenderades med att lyssna på en massa bra musik, se ut genom fönstret och filosofera och sova lite. Kan konstatera att Sverige är vackert.
 
Frida på tåg.
 
Sverige.
 
Vackra landskap.
 
Vi anlände till Köpenhamn strax innan klockan fyra. Det var vårt första besök i den danska huvudstaden och vi var lite förvirrade till först, men vi lokaliserade oss snabbt och promenerade runt lite och turistade oss. Jag körde all in med mitt turistande och pratade engelska med alla. 
 
Tivoli.
 
Köpenhamn.
 
 
 
Efter några timmar på stan promenerade vi iväg mot Vega - musikkens hus. Stu Larsen och Natsuki Kurai skulle spela där i deras Ideal Bar. Vi var lite tidiga, men passade på att byta om och fräscha upp oss lite på en parkbänk i närheten av baren. Saker som är helt normalt när man är ute på äventyr.. 
 
Klockan sju var det insläpp. Väl inne på Ideal Bar mötte vi Claudia, en "Passenger-bekant" som jag tidigare bara "träffat" på facebook. Det var en timme innan förbandet skulle börjar spela, så vi satte oss ner vid ett bord ganska nära scenen och pratade strunt. Det blev mycket Passenger och Stu prat.. Det var ganska folktomt till först, men vart efter fylldes det på. Strax innan klockan åtta promenerade Stu in i lokalen. Han svepte med blicken över folket som hade samlats. Jag vinkade glatt till honom när han mötte min blick och han kom fram till vårt bord och frågade om han kunde sätta sig en stund. Han kände Claudia från tidigare och gav henne en kram. Jag presenterade honom för Frida och jag hann fråga hur han mådde, eftersom jag hade hört att han var lite krasslig från en tjej som hade sett honom i Tyskland kvällen innan. Han sa att han mådde bättre. Sen klev förbandet upp på scenen. "These guys are good", viskade Stu innan han lämnade bordet och gick och ställde sig längst bak tillsammans med ljudkillen. 
 
Stu hade rätt om Davenport, som förbandet hette. De var hur bra som helst. Jag är väldigt dålig på att förklara musik och musikstilar, men tro mig; de var bra. De finns på facebook som DavenportDK och deras musik finns även att köpa på itunes. Kolla gärna upp dem om ni vill! De skojade friskt och skålande med sina ölflaskor. Tyvärr är min danska väldigt begränsad, så jag satt mest och log utan att fatta något alls av vad de sa. Killarna spelade i ca en timme. Och efter att de hade plockat undan sina grejer från scenen var det dags för Stu och Natsuki att göra entré. 
 
Vi lyssnar på Davenport. Claudia tog bilden.
 
Och det var magi från första stund till sista. Jag vet inte på vilket annat sätt jag ska beskriva det. Stu på gitarr och sång, och Natsuki på munspel och diverse andra spännande saker t.ex. ett knippe med nycklar. Stämningen var på topp och Natsuki och Stu skojade friskt. Natsuki försökte lära sig räkna till fyra på danska, och lärde sedan oss räkna till fyra på japanska. Natsukis engelska är inte så bra, men han försökte och Stu hjäpte till när det behövdes. I en och en halvtimme gav killarna allt och det var en av de bästa konserter jag någonsin varit på. 
 
Natsuki och Stu.
 
 I Seaforth Mackenzie bytte killarna instrument.
 
Efter konserten kom Stu och Natsuki ut och sålde skivor, pratade med folk och ställde upp på foton. Stu hade glömt att kolla vad deras skivor skulle kosta i Danmark så han sa att man kunde betala vad man ville. Älskar hans väldigt avslappnande stil. Vi väntade tills alla andra hade fått prata med dem. Claudia gick sen och köpte några skivor och vi inbjöd dem att slå sig ner vid vårt bord. Det gjorde de så gärna. Claudia sprang iväg för att köpa dricka till oss, men tyvärr hade baren redan stängt. What's up with that?! Antagligen ville personalen hem.. Men killarna satte sig ner. Stu fick sitt naturgodis, som han hade önskat sig från Sverige. Han blev som ett barn på julen. Natsuki fick öppna ett paket som jag hade till dem. Det innehöll två stickade mössor och de blev glada över sina presenter. Vi satt och pratade och skojade och hade det hur bra som helst. Natsuki blev väldigt glad när han insåg att jag var Ellinor Vik.. och Stu förklarade: "Natsuki was like "who is this ellinorvik (mitt instagramnamn)?", and I was like "no, it's not ellinorvik, it's Ellinor Vik"." Jag skulle ha kunnat stanna där med dem hela natten. Men tyvärr var de tvungna att plocka ihop sina grejer och avrunda kvällen. Vi fick i alla fall ca 15 minuter med dem och vi hann prata om mycket under de minutrarna: om att Natsuki ska spela på Mikeys skola i Japan om en vecka, om att Frida och Stu liknar varandra, om att rött framhäver Stus ögon, om galna fangirls i Sverige, om galna turnéscheman, om trasiga skor, och om dansande fötter. Det kändes som att umgås med vänner. Stu kramade om oss innan vi gick och när jag sa att vi ses om en månad i Stockholm, konstaterade han "definitely!". Natsuki är inte lika kramande av sig, men han fick ett hjärtligt handslag. 
 
Stu i Natsukis hatt och Frida i sin hatt. 
 
 Hela gänget.. Natsuki fick låna Stus keps, eftersom hans hår var så rufsigt. 
 
Vi promenerade in mot tågstationen tillsammans med Claudia. Hon hade inga andra planer för natten och eftersom vårt tåg skulle gå först klockan fyra på morgonen bestämde vi oss för att slå oss ner på en uteservering en stund och prata. Vi satt där i lite över en timme. Jag skrattade lite åt det märkliga att det skulle ta till slutet av september, i Köpenhamn, innan jag skulle unna mig en kväll på en uteservering. Claudia bjöd sedan in oss till sitt hotellrum för ett toalettbesök och för att byta ut våra kontaktlinser till glasögon. Sen sa vi tack och go'natt och gick till ett nattöppet McDonald's och åt lite cheeseburgare. Vi satt där i nån timme innan vi promenerade till tåget. Det var ganska mycket folk i rörelse, trots att det var sent en onsdag natt. 
 
Claudia och Frida.
 
McDonald's och vykort mitt i natten i Köpenhamn.
 
Frida hittade Justin på perrongen.
 
i
Jag försöker se lika cool ut som Ben.
 
Klockan 4.12 tog vi tåget till Malmö, bytte sedan tåg och åkte vidare mot Stockholm. Frida hade druckit för mycket Cola, och vi hann inte åka långt innan hon började kräkas.. Så hon spenderade större delen av resan på toaletten.
 
Soluppgång.
 
Väl framme i Stockholm mådde Frida lite bättre och vi fortsatte färden hem till Uppsala och sedan buss till Gottsunda. Vi var hemma innan klockan 12. Och vi kände oss lagom jetlaggade. Frida gick och la sig och sov som en klubbad säl i 7 timmar. Jag sov inget, men tog det ganska lugnt och njöt av att tänka tillbaka på en helt fantastisk kväll. Och som Frida skrev till Stu: "Thank you for an amazeballs show last night! It was totally worth the 14 hours of travel and 24 hours without sleep. The experience wasn't even clouded by the fact that I threw up almost the whole train ride home, to my fellow passengers' great joy... heh..."

there and back again:...

0 Läs mer >>
Efter en intensiv dag i Gävle så kommer man hem och hittar ett trevligt litet vykort från Tucson, Arizona. 
Då blir man lite varm i hjärtat.
 
To Sera, from Rain Drops. 

Träffade också Hannes i Gävle idag. En kort stund. Eller en lagom lång stund. Ca en timme blev det nästan, innan jag och Denise var tvugna att dyka ner i uppsatsen igen. 
 
I morgon blir det Gävle igen. Borde försöka hinna shoppa lite inför bröllopet också. Lite smink och sånt. Dagarna tar slut. Tur att det inte är jag som ska gifta mig... Skulle vara ett nervvrak så här några dagar innan. Hoppas Malin njuter och inte stressar för mycket! ♥
 
Avslutar inlägget med den mest episka bilden jag sett på länge...
 
Stu Larsen and One Direction.
Or maybe they should be called Wrong Direction now.
Hahaha..

Rain drops, Gävle och...

1 Läs mer >>
Åh, plugg-ångesten... jag hade nästan glömt att du fanns.. but here you are, knocking on my door. 
Jaja.. vad kan man göra? Bara att andas och carry on.
 
Det är kanske en bebis på gång i natt. Frida var inte hemma när jag kom hem, utan det visade sig att hon åkt hem till familjen Öbergs. Louise och Fredrik åkte in till BB för en timme sen och det verkar som om bebisen har bestämt sig för att komma till världen nu. Åh, så spännande! Väntar med spänning på en uppdatering..
 
Och ja, en del annat spännande på gång också. Eller kanske inte spännande på samma sätt som att Elsa ska få ett lillasyskon, utan helt enkelt bara roligt.. 
 
Kom hem idag och hittade ett brev från Danmark i mitt rum. Med ett litet meddelande från Frida.
 
Ser ut som om det blir en resa till Köpenhamn om några veckor...
 
och vad är väl bättre än ett litet meddelande av världens bästa Mike? ♥

life is a roller coas...

1 Läs mer >>
Stu Larsen (Australien) och Natsuki Kurais (Japan) EP med fem låtar finns nu på itunes.
Köp den!
 
Stu är för tillfället på turné med Passenger i USA. Just nu borde de vara i San Diego.
I september återvänder Stu till Europa och tar då med sig Natsuki. Tyvärr kommer de inte att spela i Sverige, så om man vill se dem får man söka sig söder ut. Till Köpenhamn t ex..
 

Bäst musik just nu...

0 Läs mer >>
Ja, jag gör ju inget annat än jobbar, så det är väl det jag får skriva om helt enkelt.. Hur tråkigt det än må vara!
 
Jag har nu jobbat fem dagar. I morgon blir det den sjätte. Och sen, äntligen, tre dagar ledig!
Slutade redan klockan fyra idag och det kändes också bra. Är fruktansvärt trött på att sluta halv sex.. 
Men annars går det bra. Måste bara gnälla lite av princip.
 
Så här har min dag sett ut.
 
Regnigt när jag vaknade, så det blev ingen morgonpromenad. Istället "lånade" jag en resa från Fridas busskort.. känns dumt att låna pengar av henne när jag vet att även hon är utan..
 
Sen var det dags att jobba.
 
Jag stod på "urplock" både på morgon- och eftermiddags disken. Det betyder att jag plockar ut matbrickor ur matvagnarna, tar bort locket som täcker tallriken, slänger skräp och låter sen brickan rulla iväg på bandet. På morgonen gick det trögt. Men på eftermiddagen var jag däremot väldigt effektiv!
 
Det här är dukningsrummet. Där inne är det ca 13°. Bilden är tagen utifrån, genom ett fönster, ifall någon har några kommentarer angående hygien och telefoner som smittobärare. På lunchen stod jag och delade efterrätt; morotskaka/kräm/diabeteskräm/soppa och så hjälpte jag även till och delade ut extra salt. På middagsbandet så delade jag varma grönsaker och sallad. 
 
Det är de här grejerna som ser till att maten blir varm. Här kopplas matvagnarna fast och så värms de i 45 minuter eller nått.. 
 
När dagen var över promenerade jag hemåt. Inget regn, men lite mulet och blåsigt. Ganska skönt promenadväder!
 
I morgon blir det en kortare dag igen; 7.45-16.15. 
 
Vaknade klockan fyra i morse.. what's up with that? Och det är inte första morgonen jag gör det heller. Brukar visserligen somna om. Men sen när alarmet ringer vid klockan fem är jag hur trött som helst. 

Jag brukar kolla min telefon det första jag gör när jag vaknar, och se om någon har velat mig nått under natten. När man har vänner på andra sidan jorden, är inte det något ovanligt. I morse möttes jag av en exalterad kille i Japan som hade roliga nördigheter att berätta, och så hade jag även fått dessa meddelanden.
 
Stu hade gillat en av mina bilder på instagram och på facebook hade Mike kommenterat på ett meddelande som jag också skrivit på. Han skrev: "you guys fill my heart with joy and put an enormous smile on my face . thanks for everything you do . i feel very lucky xxxxx".
 
Det, mina damer och herrar, är ett bra sätt att börja dagen! ♥

en dag på jobbet

0 Läs mer >>
Vaknade ganska tidigt på lördagmorgonen i ett tält som var fuktigt av dagg. Kunde konstatera att både jag och Frida överlevt natten. Efter morgonbestyr och sånt konstaterade vi att klockan inte var så mycket ännu och att det kanske inte var någon idé att traska iväg till festivalområdet än på ett tag. Så Frida la sig till rätta med sin pocketbok och jag började pyssla på med skylten. Jag hade ingen bra penna, utan fick nöja mig med att skriva med bläckpenna. Skylten var inte så stor och på längre håll skulle det inte synas vad som stod. Men jag hade bara lovat att göra en skylt, huruvida någon såg vad som stod var en helt annan sak. Storyn bakom skylten är rätt invecklad. Så jag tror inte jag ska försöka förklara det. Men för att ändå ge er en idé om vad det ungefär handlar om så är det ett inside joke om en lösensumma som Passenger är skyldig för att få tillbaka två av sina vänner.
 
the sign.

När skylten var klar och Frida kommit till en punkt traskade vi iväg till festivalområdet. Nu kände vi till en kortare väg, men tog ändå vägen förbi stationen för att fråga lite om hur vi skulle ta oss därifrån på söndagkvällen. Det fanns nämligen ingen biljettlucka på den lilla stationen och av nån märklig anledning så kunde man inte använda utländska bankkort i biljettmaskinen. De extra insatta resevärdarna var hjälpsamma och informerade oss om att det skulle finnas möjlighet för oss att köpa biljetter dagen därpå och att vi inte behövde vara oroliga för att bli kvar där.
 
bra med skyltar så man hittar rätt..
 
tror det betyder "välkommen" på holländska.. 
 
Väl framme vid festivalområdet köpte jag och Frida varsin våffla åt oss. Och det ska jag säga er, det var det godaste jag ätit på länge. Det var en riktigt hallelujah-moment! Vi strosade sedan runt och tittade på folk. Jag spanade förstås efter mina killar.. Men de syntes inte till. De chillade säkert backstage i sin monstruösa turnébuss. 
 
 
 
Morgonen hade varit lite mulen, men allt eftersom försvann molnen och solen tittade fram. Vi lyssnade på dagens första band på huvudscenen. Det var La Pegatina från Barcelona. Ett galet gäng med trumpter, dragspel och massa trummor. Holländarna verkade gilla dem. Speciellt när en låt spelades blev publiken alldeles galen. Jag och Frida fattade inte riktigt vad som hände. Men vi fick det sedan berättat för oss, av några holländska killar, att det tydligen var nån väldigt holländsk sång som de hade spelat. Den ska tydligen ha handlat om en häst i hallen(?!).. I don't know.. Crazy dutch people..! La Pegatina killarna var ialla flal underhållande och avslutade sin spelning med konfettiexplosioner. 
 
konfetti

När La Pegatina lämnade scenen och en del av publiken lämnade sina platser gick jag och Frida och tog platser närmare scenen. Eftersom jag är en artig nordbo, trängde jag mig inte. Utan vi gick så långt fram vi kunde, utan att "störa" nån.. Så vi placerade oss mitt framför scenen ca 10 personer från scenen. Inte perfekta platser, men ändå hyfsade! Det var en timme till Passenger skulle gå på scenen och vi stod där och hängde. Vi började prata med killarna bakom oss. De var ett trevligt gäng. Några år yngre än mig och Frida, gissar jag. En av dem var gift och en annan hade flickvän. En tredje trodde hela tiden att jag var från England och den fjärde var ganska blyg och sa inte så mycket. Tydligen hade Paramore varit deras favoriter från dagen innan. Och när jag berättade att vi hade kommit all the way from Sweden för att se Passenger, tyckte de att jag var galen. Well, maybe I am. De såg också min fina skylt och jag försökte förkara storyn. Hälften av dem fattade.. Men de konstaterade att den var för liten och att Mike antagligen inte skulle se den. Men om två av killarna lyfte upp mig på sina axlar, så skulle det kanske gå, funderade de. Jag är inte den som brukar bli buren på axlarna av holländska killar. Men you only live once, eller hur var det.. Så jag sa "let's do this". Och vi körde ett testlyft. Det funkade; jag kom både upp och ner utan att dö. Killarna försäkrade mig om att man inte dör av ett fall från någons axlar.. Men jag vet inte. Vi bestämde att lyftet skulle ske i Holes. Sen väntade vi lite till.. Min skylt fick mycket uppmärksamhet av folket runtomkring och också lite pressfotografer. Jag orkade inte förklara, så log bara och sa "inside joke". 
 
 
Efter att tag kom Stu ut på scenen och gjorde i ordning Mikes gitarr. Jag och ett gäng tjejer längre fram försökte få hans uppmärksamhet. Men han var mest fokuserad på sitt jobb och vinkade bara lite snabbt mot publiken. 
 
Stu in action.
 

Sen blev klockan äntligen 15.25 och Mike steg upp på scenen. Och här tar orden slut. Vad ska man säga? Han är ju bara så fantastisk. Hela spelningen finns att se på youtube om någon är intresserad. I feburari såg jag honom spela på Debaser i Stockholm inför ett hundratal personer. Nu stod han på huvudscenen och spelade för 30 000. Och även om han kanske var lite nervös, så gjorde han ett fantastiskt jobb. På något sätt lyckades han också skapa den där familjära, lättsamma stämningen med publiken. Och i vanlig ordning så blev alla kära i honom.. tror jag. Kändes som det som ialla fall. Han körde på med sina vanliga skämt; lovade spela en ny sång, som sedan visade sig vara Eye of the tiger, påpekade att alla som inte sjöng med i "I hate" är rasister, "which is a stupid thing to be" och varnde för att det kommer att bli en tragisk timme när han sjunger sina debrimerande sånger. Men det blev en fantastisk timme, eller ja 45 minuter.. Han spelade också Bruce Springsteens Dancing in the Dark, vilket gjorde mig alldeles salig. Och sen kom 27.. och då blev det lite ändrade planer. Istället för att köra lyftet i Holes, så lyfte killarna upp mig då. Så där satt jag och viftade med skylten och kunde också konstatera att det var sjukt mycket folk.. Om man tittar på inspelningen, som visades på tv i Holland, och som nu ligger ute på youtube, kan man faktiskt se mig sitta där och vifta. Hahah.. visserligen bara i nån sekund, men ändå. Jag var kanske lite störande för de som stod bakom oss, men när killarna tillsist släppte ner mig, vände sig den ena om och förklarade att jag hade kommit hela vägen från Sverige och att de tyckte jag förtjänade ett lyft.. Mike avslutade i vanlig ordning med Holes. Och efteråt sa han att han har med sig sin gitarr och förstärkare och tänkte ta och uppträda någonstans på festivalområdet senare under dagen och att vi skulle hålla kolla på facebook/twitter där han skulle ge mer information. Underbara, älskade man. 
 
en liten man, med stort hjärta på en stor scen.
 
Jag tackade mina holländska vänner för gott samarbete. De sa att jag skulle komma tillbaka och leta upp dem med bildbevis om jag fick chansen att möta Mike. Jag lovade att jag skulle göra det. 
Fun. skulle spela på en av de andra scenerna efteråt, men vi struntade i dem och passade istället på att äta lite. Och jag var tvungen att leta upp wi-fi stället och skicka iväg några meddelanden till Japan..
Försökte också hålla koll på Passengers facebook, så vi inte skulle missa vart han skulle spela senare under dagen. 
 
Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat se Ellie Goulding som uppträdde efter Fun. Men då meddelade mr Mike att han skulle ta sin gitarr och spela bland mattälten. Så jag och Frida gick dit och började leta efter den exakta platsen. Frida sprang i väg och hämtade något drickbart och vi kom i från varandra. Plötsligt insåg jag att jag var på rätt plats. Och jag kunde till och med kliva upp på en bänk, för att se bättre. Stu var på plats även denna gång och fixade med gitarren. Mike var inte på plats då, men kom en stund senare, eskorterad av security gubbar.. Mike's a rock star now!
 
No diggity/Let her go. 
 
Mike spelade några låtar, skämtade friskt och fick publiken att sjunga högt. När jag stod där på min bänk och trängdes hörde jag plötsligt en tjej som sa "I know you". När jag vände mig om så kände jag igen henne också. Lisa, en holländskt tjej, som följer mig på instagram och som jag följer tillbaka. Vi har inte träffats innan, bara kommenterat lite kort på varandras bilder. Världen är liten.
 
 
Stu igen..
 
Mike, säkerhetsvakter och fotografer. 
 
 Mera Mike.
 
När Mike var klar blev han hastigt bortförd av säkerhetsfolket och vi fick tyvärr inte chansen att säga hej till honom. Stu däremot stannade kvar en stund och fick signera lite grejer och ställa upp på lite bilder. Jag gick också fram till honom. Efter händelsen i Japan när han kände igen mitt namn, tänkte jag att nu var det väl ändå dags att hälsa på honom på riktigt. Så jag klampade fram till honom och räckte fram min hand och sa: "hi, finally we meet.. I'm Ellinor." Det tog en sekund eller två innan poletten ramlade ner och han utbrast "nice to meet you!" Vi pratade en kort stund. Jag tackade för den signerade cdn, frågade om han skulle följa med Mike på Europaturnén i oktober/november och visade honom också skylten som jag fortfarande bar med min i väskan. Han skrattade hjärtligt och sa att han gillar that guy from Japan. Innan jag gick bad jag om en bild och det gick han så gärna med på. 
 
Paparazziade en bild av herr Larsen innan jag sa hej.. 
 
 tadaa.. me and Stu.
 
Stu stannade kvar en stund till och pratade med lite mer folk. Bland annat med Lisa och hennes väninna. Så jag höll mig i närheten eftersom jag ville prata lite med henne innan vi tappade bort varandra i folkvimlet igen. Jag hittade också Frida igen. Hon hade stått lite längre bort och tydligen inte hört något alls. Vilket var väldigt tråkigt.. Och hon hade också varit för snäll och inte velat tränga sig fram till platsen där jag stod. Även om hon nog skulle ha fått plats där. 
 
När Lisa och hennes väninna pratat klart med Stu, gick jag fram och pratade lite med henne. Ganska roligt att träffa någon som man bara har haft kontakt med via sociala medier. Hon var väldigt trevlig och efter vårt möte har vi blivit vänner på facebook och har nu haft ganska mycket kontakt faktiskt. Det visade sig att hon också läser till socionom och vi verkar ha ganska mycket gemensamt. Förhoppningsvis korsas våra vägar nångång snart igen. 
 
Jag var ganska hög av lycka efter inte bara en, utan två Passenger konserter och ett trevligt möte med både Stu och Lisa, och dansade på moln resten av kvällen. Frida började bli hungrig och vi hittade något ätbart innan 30 seconds to Mars skulle spela. De var det andra bandet som jag sett fram emot att se på festivalen. Men nu var jag så upprymd av allt Passengerigt, att jag inte orkade med Jared och gänget.. Så vi lyssnade bara på en eller två sånger, innan jag sökte mig i väg till wi-fi placet igen och skickade iväg några hysteriska meddelanden till Japan igen.. delad galenskap är bättre än att vara galen för sig själv! Såg faktiskt scenen från wi-fi stället och musiken hördes över hela området, så helt missade jag ändå inte 30 seconds to Mars.
 
trots att jag dissade honom lite, hävdar jag fortfarande att Jared Leto är världens vackraste man. 
 
 30 seconds to Mars publik.
 
Kvällens sista band var Kings of Leon. Vi satt ganska långt bort från scenen och lyssnade på dem en stund. Men det började bli ganska kallt och jag var ganska trött efter en lång dag i solen. Trött, men väldigt lycklig... Så även denna kväll sökte vi oss tillbaka mot campingen innan Kings of Leon spelat klar. 
Frida var lite besviken över att vi inte hade fått träffa Mike, men jag var strålande glad över att ha fått träffa Stu! 
 
en skylt vi passerade på väg till campingen. intressant språk..
 
där var vi, ja..
 
Och när vi avrundande dagen och jag dansade loss till Kings of Leons Use somebody på campingen kände jag att jag skulle kunna åka hem från festivalen och känna att det var värt pengarna och de kalla nätterna i tältet och alla skitiga bajamajor utan toapapper.. Den känslan infann sig faktiskt redan dagen innan för att vara ärlig. Innan jag träffade Stu och såg Mike. Jag och Frida satt i gräset och solen började sjunka ner mot horisonten. Vi hade ätit något och var lagom mätta och vi väntade på the Killers, tror jag.. Då spelades plötsligt Bruce Springsteens Land of Hope and Dreams i högtalarna och jag satt där och sjöng med i texten och såg samtidigt till min stora förtjusning flera luftballonger på himlen. Där och då konstaterade jag; det var värt det! Det är inte så svårt att få mig att känna mig lycklig! 

the pinkpop adventure...

0 Läs mer >>
Nu är jag hemma i Sverige igen. Jag och Frida landade på svensk mark i måndags på kvällen.
Vi har haft en fantastisk helg i Holland (och Tyskland, och Belgien). Jag ska skriva lite mer om det senare. Tänkte bara meddela att vi återvänt, ifall någon var orolig att vi skulle hade lämnat i Holland!
Nu ska jag följa mamma och Elin till Ålandsbussen. 
 
En liten sammanfattning av festivalen. Sol, massa människor, Mike, Stu, Frida, en skylt som väckte mycket uppmärksamhet och resulterade i att jag lyftes upp på holländska axlar och en man i grön kostym som samlade namnunderskrifter till ett gott ändamål.

There and back again....

0 Läs mer >>
Har crashlandat i sängen nu efter en hektisk dag. Har fortfarande en del som borde göras. Men tror jag tar det i morgon istället. Vårt flyg går först på kvällen, så vi hinner med lite i morgon också.
 
Så vad är det nu för äventyr vi ska på, kanske ni undrar?! Inser att jag kanske inte har varit så tydlig med vad det är vi har hittat på. Har nämnt att vi ska till Holland och så är det. Jag och Frida flyger till Düsseldorf i morgon kväll och blir hämtade från flyget av Fridas holländska vänner. Vi kommer sedan att chilla hemma hos dem, och Frida får umgås lite med sin lilla guddotter, fram till fredagmorgon. Sen bär det av till Pinkpop festivalen.. jepp, så är det. Frida och jag, som trivs bäst hemma i soffan med en godisskål och ett avsnitt av the Walking Dead, ska ut och leva festivalliv hela helgen. Lord, have mercy.. Vi har tränat på att lägga upp tältet, i mitt sovrum, så vi inte behöver skämmas jättemycket när vi väl kommer fram. Festivalen ligger också i Holland, 50 km söderut från Thorn. Den slutar på söndagkväll och efter det, eller eventuellt på måndag morgon, återvänder vi till Thorn och hänger där i några timmar, innan det är dags att åka till Düsseldorf och ta flyget hemåt igen.
 
Så varför åker vi då till Holland på festival, kan man fråga sig?! Jag vet inte riktigt. Det bara blev så! Som de flesta redan vet vid det här laget så är Mike Rosenberg a.k.a. Passenger min stora idol för tillfället och han kommer att spela på festivalen på lördagen. Och jag åker främst dit för att se honom, och hans gode vän Stu Larsen som antagligen också är på plats. Sen noterade jag att det var andra trevliga band som också skulle spela, och eftersom vi ändå är där, så tänkte vi att vi går all in. Planen var att jag skulle se Passenger i Sverige också, senare i juni, på Peace & Love festivalen, men eftersom den blev inställd blev det inget av det.. Så nu satsar vi allt på lördagens spelning!
 
Om Mike bara visste vad vi gör för att få se honom spela i ca 45 minuter.. Men han är värd det!
Och jag som inte har varit och rest på länge är också värd lite äventyr!
 
Från den 18 februari när vi såg Passenger och Stu i Stockholm.
 
Och nu när jag ändå pratar om några av mina favoriter kan jag väl berätta en annan rolig grej också. Om ni inte orkar läsa om när jag bubblar på om mina musikanter, så kan ni sluta läsa inlägget nu.. Som jag kanske har nämnt i förbifarten så har jag en vän i Japan. Vi "träffades" på Passengers facebook-sida i mars och från det så har vi byggt upp en vänskap kring vårt gemensamma musikintresse. That guy from Japan, som han själv kallar sig, fick chansen att se Stu Larsen spela i Japan för några veckor sedan, tillsammans med sin vapendragare Natsuki Kurai. (Gör mig en tjänst och youtuba dem! De är fantastiska!) Jag fick en liveuppdatering via facebook om vad som hände. Det var ganska underhållande och jag tror att jag var nästan lika upprymd som han som var på plats. Helt plötsligt får jag en bild av två signerade skivor på min chatt. That guy from Japan har alltså bett Stu och Natsuki signera sina skivor till mig! Och som om inte det är nog så visade det sig på något märkligt sätt att både Stu och Natsuki vet vem jag är...! Tydligen har jag lämnat mina spår i deras Instagram/facebook världar. Enligt that guy from Japan gick det till på följande sätt: Han gick fram till killarna och frågade om de kunde signera varsin skiva till hans vän, Ellinor. Stu ska då ha svarat; "what? Is that Ellinor Vik?". Jag höll på att freaka ut totalt här hemma när jag läste det.. tycker fortfarande att det är sjukt kul! Jag har träffat Stu en gång förut, i Stockholm innan deras spelning, men då blev jag så starstruck att jag bara fick ur mig ett "hej" när han gick förbi.. heh.. Nåväl, på lördag får vi kanske tillfälle att skaka tass och säga hej på riktigt!
 
Brevet från Japan anlände igår! Kändes som julafton när jag öppnade det..!!
 
Två av bilderna som that guy from Japan skickade till mig.
 
 Och så här såg det ut igår när jag fått mitt brev från Japan.
Stu har skrivit "Enjoy the music. See you again somewhere."
 
Frida kom in och kikade på mig igår när jag låg i sängen och begrundade mina två skivor och kände mig så lycklig. Hon konstaterade: "Du har ett ganska fantastiskt liv, du!" Jag instämmer.

Soon time for take of...

0 Läs mer >>
Har varit lite dålig på att uppdatera vad som händer i mitt liv känner jag. Men oroa er inte. Jag har inte dragit täcket över huvudet denna gång, utan de senaste dagarna har faktiskt varit helt fantastiska.
 
I söndags försov jag mig lite, men tog mig ändå till kyrka och lyssnade till en väldigt inspirerande predikan av Jocke Lundqvist. Och det är inte varje dag man ser predikanten traska runt med en butiksvagn (heter det så? en såndär som man lägger varor i, när man handlar?!) medan han predikar. Vagnen var rekvisita för att förtydliga budskapet han försökte förmedla och jag tyckte det funkade bra. Jag kommer inte att glömma bort det i första taget ialla fall.
 
Efter kyrkan blev det lunch på stan med Frida, Filip och Jamie. Asiatisk buffé och diskussioner om allt från aborter till fotboll.
 
Avslutade söndag kvällen med att åka hem till underbara Inga-Birgitta som fyllde år. Det blev en fantastisk kväll. Inga var jublande glad för alla presenter hon fick och hennes entusiasm smittade av sig.
 
Jag tror aldrig jag har träffat nån annan som blir så genuint lycklig över att få presenter som Inga!
 
Och så kom då måndagen. Månadagen den 18 februari 2013. En dag som jag väntat på i över en månad.
Dagen då jag och Frida åkte till Stockholm för att se Passenger uppträda på Debaser Slussen.
 
Vår kväll i Stockholm började på Café Kladdkaka där vi åt varsin sallad och gömde oss från den kalla vinden.
Insläppet till Debaser skulle vara kl.19, men redan 45 minuter innan det var vi där. Vi hade egentligen inte tänkt köa, men eftersom det redan stod ett 30-tal människor där och huttrade så joinade vi dem. Kallt var det, men 45 minuter går ganska snabbt. Frida höll på att frysa ihjäl en liten stund. Men tur nog överlevde hon.
 
Den första jag ser, när vi sen kommer in i värmen på Debaser, är Stu Larsen, Mike "Passenger" Rosenbergs wing man och en fantastisk musiker även han. Jag sa glatt hej till honom och han hälsade tillbaka. Redan då hade kvällen överträffat mina förväntningar.
 
Klockan åtta drog spelningen igång och det var Stu som inledde kvällen och spelade några låtar. Publiken väntade förstås ivrigt på Passenger och en del verkade inte helt nöjda med Stus uppträdande. Men alla var artiga och snälla och applåderade lagom mycket.
 
Sen var han där. Mike.
Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska beskriva resten av kvällen. Men det var magiskt.
Mike spelade av en gitarrsträng redan innan första sången var klar. I den andra låten struntade han i att sjunga i microfonen och körde helt akustiskt.
Publiken sjöng med i alla låtar, skrattade åt Mikes alla dåliga skämt, applåderade åt Stu som assisterade Mike med ny gitarr och fixade trasiga stängar. Det var en sån otroligt skön stämning och Mike var alldeles, alldeles underbar. Hans texter är så bra, hans ärlighet så brutal och i en av de sista låtarna som han spelade höll jag nästan på att börja gråta, så vacker var den.
 
Men allting har ett slut och så även denna spelning. Jag hade gärna stannat kvar längre efter spelningen och förhoppningsvis fått en kram av herr Rosenberg. Men tyvärr hade jag och Frida ett tåg att passa och var därför tvungna att skynda tillbaka mot Centralstationen i den kalla februari natten.
 
Man får kanske inte vara 27 år och kär i en kändis. Så därför är jag inte det. Men fy tusan, vad jag tycker om den där mannen.
 
 
♥

My heart's on fire.