Jag erkänner; det finns dagar när jag önskar att jag hade ett annat liv. När jag önskar att jag hade man och barn, villa i förorten och en beagel som heter Bertie, och en Volvo på uppfarten, och en mysig trädgård men en gunga till barnen på bakgården.
Men.. Sen finns det också dagar som den här. När jag står i badrummet och målar mina ögonfransar och låter tankarna flyga fritt och det slår mig som en blixt från klar himmel. Vad lycklig jag är! Och vilket bra liv jag har! Precis så här. Utan man/pojkvän/partner, utan barn, utan Volvo och Bertie.
Kanske kommer det att bli aktuellt nångång framöver. Det får tiden visa. Men idag är jag lycklig! Idag trivs jag med mitt liv just som det är!
Allt har sin tid.
Dagens låt är en gammal goding från 2011: Settled av Passenger.
Jag vaknade sådär lagom tidigt i morse igen, när solen kikade in genom fönstret och bländade mig med sitt sken vid klockan åtta. När jag kikade på min telefon visade det sig att jag hade missat en del under mina sömntimmar. En handfull av mina vänner hade varit på konsert med Stu Larsen igår kväll i Brighton och inte bara hade Mike (Passenger) dykt upp, utan även några av killarna från Will and the people. Clare hade fått sin kram av Mike och hon hade också pratat med Jim (från WaTP) och berättat att Frida blivit glad för hans lilla videohälsning till henne. Julie hade tydligen svimmat av nån anledning och spenderat kvällen längst bak i lokalen med Clares dotter. Längst bak i lokalen var också var Mike hade hängt och han hade varit en gentleman och frågat Julie om han skulle hämta ett glas vatten åt henne. Andrea verkade ha haft en trevlig kväll, och även Lisa om man ska tro på bilderna. Har inte hunnit få en uppdatering från henne än.
På helger, eller lediga dagar, är det mysigt att lyxa till det lite vid frukosten, eller sitta lite längre och äta eller något sånt. I dag frukostade jag i två timmar ungefär, och det var inte det minsta mysigt. Det var snarare Godzilla på jakt efter föda. Jag vräkte i mig allt jag kunde hitta.. Redan medan kaffet droppade tryckte jag i mig några kex med vitlöksmjukost på. Sen till kaffet så åt jag en rågbrödssmörgås med rödbetssallad och köttbullar och avslutade sedan det hela med att äta en handfull left over godis från fredagsmyset. Skulle säkert ha fortsatt trycka i mig ätbart om jag inte blivit illamående. Tänk om man skulle kunna äta hur mycket som helst, och sova hur mycket som helst, utan att bli tjock? Fast det skulle kanske vara ganska tråkigt..
När Frida steg upp frågade jag om hon hade planerat att springa nått idag. Det hade hon, så en stund senare var springskorna på och spellistan "Run, baby run!" dunkade i öronen. Inte världens bästa idé att äta så mycket skräp innan man springer.. Men allt hölls kvar i magen och vi tog oss runt. Dagens tid 1.09.09. Vacker vårväder är det också idag och det börjar bli dags att leta fram eller eventuellt köpa lite nya vårspringkläder.
Dagens låt är ingen låt, utan ett liten video av inspelningen av Mikes nya album Whispers. Det är Jarrad Seng som filmat, och man ser även Stu i slutet av videon. Jarrad själv är också med på ett hörn. Ser verkligen fram emot att få höra den här skivan! Känns lite som att vänta på julafton... Eeek..!
Mike tog inte hem priset för bästa brittiska låt, men vi är stolta och glada ändå! Och när jag skriver vi, så menar jag först och främst jag. Dock hade jag hoppats att få se hans skäggiga ansikte under live sändningen, men så blev det inte. Hoppas att herr Rosenberg lägger upp en fin bild av sig själv i kostym på sin facebook, när han vaknar, och har nyktrat till något, i morgon. Tills dess får vi nöja oss med denna bild som Sky News la upp på sin instagram.
Åsikterna i Passengerland går isär angående det där skägget.. Personligen tycker jag att det börjar bli lite för långt. Skägg är fint, men det finns en gräns.
Och här har vi en liten intervju. Skönt att se att Mike är sig själv, trots att han kanske är lite nervös.
Åsikter om kostymen? Hissa eller dissa?! Jag tror jag skulle ha föredragit en vit skjorta, och lite mer avslappnad stil, som Dan (Mikes manager) på bilden ovan. Men allt klär en skönhet.. även en skäggig, gruffig skönhet..
För övrigt kan jag konstatera att Tom Odell inte heller vann ikväll. Det gjorde däremot Ellie Goulding, One Direction, Bastille och en gäng andra. Beyonce uppträdde i glittring klänning och värden för kvällen tungkysstes med en av prisutdelarna. Kylie Minouge var på plats, och Noel Gallagher. Men inte Daft Punk och David Bowie.
“I would rather walk with a friend in the dark, than alone in the light.”
~Helen Keller
“Close friends are truly life's treasures. Sometimes they know us better than we know ourselves. With gentle honesty, they are there to guide and support us, to share our laughter and our tears. Their presence reminds us that we are never really alone.”
~Vincent van Gogh
(foto från facebook.. har inte hittat namnet på personen som fångade den här kramen på bild.)
Vi är ett gäng galningar som har jobbat med en liten julklapp åt vår gemensamma idol.. eller vad man nu ska kalla honom. Mike Rosenberg, även känd som Passenger. Vi har kallat "julklappen" Scare Away the Dark, vilket är namnet på en av hans sånger. Vad vi har gjort är helt enkelt att vi tagit bilder av oss själva med ett ljus och skrivit en liten hälsning till Mike. Låter kanske lite fånigt, men why not liksom?! Eftersom Rana, our fearless leader, är frukstansvärt otålig, och antagligen har någon mystisk förmåga att förutspå saker, skickade vi en länk till Mike på facebook redan igår och önskade honom allt gott. Tydligen kom vår uppumtran i precis rätt tid, och vi fick ett långt tacktal. Orkar ni inte läse igenom allt han skriver så är det helt okej, jag ville bara spara det nånstans, så jag kan läsa det igen, närhelst jag vill.
Stockholm 25 juni 2013. Stockholm 31 oktober 2013.
Köpenhamn 3 november 2013.
guys , i'm sitting in my hotel room in wellington, new zealand and to be honest not feeling at my best .... pretty jet lagged and tired .... i just clicked on to the passenger page to see what was going on ..... wow .... this is whats going on . i haven't read all of the messages through in detail yet as i have to run in a minute ( will make sure i read each one later today when i have time )
but i'm completely blown away by this . i've talked a lot about how crazy this year has been and you will all have seen how rapidly this whole thing has grown in recent months . its very easy to get carried away by all of the craziness and at times lose sight of why i started doing this in the first place ..... the reason was and always has been to connect with people in what sometimes feels like a very disconnected world . to tell my stories and other peoples with honesty and empathy and to hopefully reach people where only music and lyrics can . for years this was happening on a very small scale as my gigs would generally be in the basement of a pub somewhere to people who happened to stumble across it . i never ever thought that my music would reach this many people . i was sure the only way of that happening was if i were to change or compromise my sound to "fit in" to the radio playlist box and that was never something that i wanted to do .
anyway , the fact that it has blown up in such a way has been mind-blowing . it is every musicians dream to be able to play the gigs that i've been playing recently and i'm loving it . but what is even more exciting to me is that there is this core group of fans .... i don't even want to say fans ... a core group of people that seem to understand every single lyric and directly feel every emotion that i have poured in to my songs . to receive messages like this doesn't just feed my ego (although my ego certainly appreciates it haha) but it actually gives me the energy and will to carry on ..... it reminds me of why i do this . all of the travelling , the hotels , the endless waiting at airports and in dressing rooms .... the less glamorous side of what i do that most people dont see or know about .... the side of it that is weird , tiring and unsettling .... your messages and continued support is the thing that makes all of it worth while . i'm not saying this to get brownie points or come across as a humble singer/songwriter .... its just the truth . so thank you , all of you for doing this .
rana , a special thank you for your beautiful words ... i know i dont get back to you all of the time but i really hope one day we can talk face to face as you seem like an amazing person .... although maybe no throat punches haha .....
anyway , i think i'm rambling ... maybe a simple thank you would have been enough but i wanted you all to know that this has generally blown me away ! all my love and thanks . mike xx
Nu vrider vi tillbaka tiden till en solig dag i juni, när jag kom på att jag skulle gå på Allsång på Skansen. Trots mina 8 år i Sverige har jag tidigare aldrig besökt detta spektakel. Men nångång ska ju vara den första.. Nu gick jag inte på Allsången bara för att jag kände ett så fruktansvärt stort behov att få sjunga och vinka till kameran, inte heller var det Måns som lockade. Även om han visserligen är trevlig att vila ögonen på. Orsaken till mitt intresse för Allsången var förstås Mike, eller Passenger. Han skulle vara med på sommarens första Allsång på Skansen. Och det ville jag inte missa!
Tyvärr jobbade Frida och jag fick därför åka till den kungliga huvudstaden ensam. Jag anlände till Skansen redan vid klockan 3-tiden och Gyllene Tider höll som bäst på att soundchecka. Jag konstaterade att där är Per Gessle och han är lite cool.
Det var en solig dag och det blev en lång väntan. Jag var inte den enda på plats, utan redan när jag kom var det en hel del människor på plats. Efter ett tag gick jag och frågade några vakter om Passenger var på plats. De svarade att han kanske var på plats, eller så var han på väg.. Eftersom jag tidigare bara sett Allsången på tv, var det lite spännande att se hur det gick till rutomkring.
Vid halvfemtiden rullade en stor, svart taxi in framför grinden till backstage området. Och det var Mike och hans gäng som anlände. Mike hann knappt ens kliva ur bilen innan jag var framme och gav honom en kram! "Oh, this is nice.. I should get a hug everytime I step out of a car..", skrattade Mike, som kände igen mig från dagen innan när jag träffat honom i Kungsträdgården. Han frågade om jag varit där länge, och så konstaterade vi att han hade tur med vädret. Sen frågade han om jag hade någon solkräm på mig.. Vem frågar något sånt?! Visst, solen gassade från en klarblå himmel och min näsa höll antagligen på att bli lite rosa, men ändå. Jag kunde ha ljugit och sagt "yeah, sure..". Men sanningen var att jag glömt solkrämen innan jag åkte hemifrån. Och eftersom jag inte tycker om ljuga, så höll jag mig till sanningen. Mike såg lite bekymrad ut och vände sig till en av killarna i hans crew och frågade om de hade någon solkräm att låna mig. Det hade de tyvärr inte, men Mike lovade att han skulle försöka fixa det.. Jag försökte förklara att det inte alls var nödvändigt, utan att jag fick skylla mig själv..
Mike gick sedan in bakom scenen och jag fick fortsätta njuta av att stå i solen.
Sen var det dags för sista genomgången av hela programmet. När Mike var uppe på scenen vände han sig mot platsen där jag stod och vinkade. De som stod runt omkring mig vände sig om och såg på mig. Jag bara log.
Mike.
Mike rockar loss till "Sommartider, hej, hej. Sommartider..." tillsammans med Gyllene Tider och Carola.
Sen var det dags för Allsången att dra igång på riktigt. Det var väldigt trångt där jag stod och jag trängdes tillsammans med två rullstolar. Det fanns inte plats för dem på platsen för rullstolar, men vi försökte på bästa sätt göra plats för dem längst framme vid staketet. De var mest intresserade av Carola och jag var bara intresserad av Mike, så vi försökte göra det bästa av situationen. Den ena tjejen som hade en ganska grav cp-skada, hade två assistenter med sig som var väldigt snälla och vi hade det riktigt trevligt där faktiskt. När jag stod där och väntade kände jag plötsligt ett par armar kring min midja. Det var tjejen i rullstolen bredvid mig som tydligen hade blivit kramsjuk. Hennes assistenter bad om ursäkt, men jag hade inget emot att bli kramad, utan besvarade i stället kramen så gott jag kunde.
Måns in action.
Måns läser manus innan han ska upp framför kameran igen..
Carola rockade på i sina high heels..
Tomas Andersson Wij sjöng Evighet för Carola.
Mike gör sig redo för sitt första framträdande på svensk tv.
Let her go..
Efter att tv-sändingen avslutade, fortsatte websändningen en timme till, eller kanske en halvtimme.. Tomas Andersson Wij sjöng Hälsingland, som är en av mina favoritlåtar. Han fick att handslag och en ryggdunk av Mike när de möttes på scenen. Mike blev intervjuad av Måns och fick sedan sjunga Holes. Gyllene tider och Carola sjöng säkert också fler sånger, men jag kommer inte ihåg dem så bra..
Solen gick ner och medan folk började söka sig hemåt stod jag och väntade på att få säga hejdå till Mike. Jag var inte ensam att vänta på honom. En tjej som jobbar på Sonymusic, Nina, kom ut och mötte deras taxi och jag frågade om Mike skulle komma ut. Hon berättade att han var på väg, men att de hade ganska bråttom att komma iväg. Vi konstaterade båda att det hade varit en fantastisk kväll och att Mike hade gjort ett strålande framträdande.
Vakterna försökte samla den väntande skaran bakom ett rep eller något, för att vi inte skulle vara i vägen. Det var lättare sagt än gjort. Mike kom ut efter några minuter. Taxin hade parkerat så att han lätt kunde hoppa in i den utan att behöva träffa några människor. Tydligen visste inte chauffören om hurudan människa Mike är. För trots att de hade bråttom gick Mike förbi taxin och kom istället för att säga hej till skaran som stod samlad. Jag var först framme vid honom, kramade honom snabbt, sa att hans framträdande hade varit "amazing", vi konstaterade "see you in October!" och sen lät jag de mer hysteriska tjejerna flockas runt omkring honom!
Mike såg lite förvånad ut över all tumult runtomkring honom, speciellt när en tjej började gråta helt hysteriskt efter att ha kramat honom. Mika hann skriva några autografer och ställa upp på några bilder, men eftersom han ändå hade bråttom, så måste han tillslut ändå hoppa in i bilen och lämna Skansen.
Och medan Mikes taxi försvann i Stockholm trafiken gick jag mot centralstationen och tåget hem. Ännu en fantastisk dag med en av världens mest fantastiska människor! Utan att överdriva kan jag påstå att de två dagarna med Mike i Stockholm; när han spelade i Kungsträdgården och sen Allsången, var sommarens höjdpunkt!
Åh, plugg-ångesten... jag hade nästan glömt att du fanns.. but here you are, knocking on my door.
Jaja.. vad kan man göra? Bara att andas och carry on.
Det är kanske en bebis på gång i natt. Frida var inte hemma när jag kom hem, utan det visade sig att hon åkt hem till familjen Öbergs. Louise och Fredrik åkte in till BB för en timme sen och det verkar som om bebisen har bestämt sig för att komma till världen nu. Åh, så spännande! Väntar med spänning på en uppdatering..
Och ja, en del annat spännande på gång också. Eller kanske inte spännande på samma sätt som att Elsa ska få ett lillasyskon, utan helt enkelt bara roligt..
Kom hem idag och hittade ett brev från Danmark i mitt rum. Med ett litet meddelande från Frida.
Ser ut som om det blir en resa till Köpenhamn om några veckor...
och vad är väl bättre än ett litet meddelande av världens bästa Mike? ♥
Förlåt, kunde inte låta bli.. har tänkt tillbaka på sommaren idag. Och Mike har gjort den här sommaren helt fantastisk! Längtar till oktober, då jag äntligen får se honom, och förhoppningsvis träffa honom, igen.
Underbara, älskade man!
Han var i Vancouver igår. Nästa stop på turnén är Toronto.
10 spelningar till i USA/Kanada/Mexico, sen kommer han tillbaka till Europa.
Throwback Sunday! Vi vrider tillbaka tiden till måndagen den 24 juni.
Redan på söndag eftermiddag/kväll hade Passenger skrivit på sin facebook att han tänkte spela lite nånstans i Stockholm runt lunchtid på måndagen och att vi skulle hålla utkik efter var och när om vi ville komma förbi. Jag höll på att explodera av förväntan. Åkte in till Stockholm redan till halv elva tiden, för att vara säker att jag var på rätt plats. När jag stod på Pressbyrån en stund senare och köpte nått att dricka meddelade Passenger att det skulle bli klockan tolv i Kungsträdgården. Så jag skyndade mig ditåt. Var 45 minuter tidig, men who cares? Spatserade runt en stund och väntade och väntade. Såg några andra tjejer som också rörde sig runt och jag anade att de också spanade efter honom. Jag var lite sugen på att börja prata med någon av dem. Men jag var så himla nervös, så jag hade svårt att koncentrera mig på nått annat än att andas..
Och så helt plötsligt, så kom han gående där med sin gitarr, som om det var det mest naturliga i hela världen.
Vad gör man? Jag skyndade mig fram till honom. Hojtade glatt: "Mike!! Welcome to Sweden!". Slängde fram min hand för att presentera mig och där tog min smidighet slut, om jag nu någonsin hade haft någon, och min starstruckness tog över och jag flummade fram "Ellinor..that's my name.. hi..". Mike var i alla fall snäll och hälsade glatt och funderade lite vart han skulle ställa sig. Han pratade lite med sitt folk, han hade 4 personer med sig. Och jag backade respektfull. En tjej gled upp vid min sida, Jenny. Hon var lika exalterad som jag. Mike och gänget bestämde att han skulle ställa sig nedanför scenen i Kungsträdgården och vi fick placera oss på några bänkar framför honom. Klockan var kvart i tolv och det var inte så mycket folk på plats. Kanske runt tio personer. En svensk tjej som hörde till "hans folk" ringde nån och bad dem komma ner.. Hon var nog lite nervös att ingen skulle dyka upp. Och visst var det tråkigt om inte fler skulle komma, men jag var samtidigt säker på att så fort Mike börjar sjunga så skulle folk samlas.
Where to play?
team work..
Getting ready to play..
Jag och Jenny satt och småpratade. Det visade sig att vi hade en gemensam vän, nämligen Lisa från Holland. Jag passade också på att prata lite med Mike. Men jag ville inte störa honom allt för mycket när han höll på att göra i ordning och stämde sin gitarr. Frågade ialla fall vart Stu höll hus och Mike berättade att han hade fått problem med sitt visum inför USA/Kanada turnén, och han hade därför blivit tvungen att åka till London och fixa lite grejer. Jag berättade också att that guy in Japan fyllde år dagen efter och frågade om Mike kunde tänka sig att skicka en hälsning till honom sen efter spelningen. Och det lovade han att han kunde göra. Jag satt mest bara där och kunde inte fatta att jag äntligen fick träffa honom. Det var så surreal. Och han var så naturlig. Nån sprang iväg och köpte en expresso åt honom, han soundcheckade lite och spelade Caravan. Frågade mig och Jenny om det lät bra och vi nickade, log och visade tummen upp. Mike ursäktade sig sedan och sa att han kommer tillbaka om några minuter. Han tog sin gitarr och gick och sjöng upp lite en bit bort.
Det hade samlats lite mera folk nu. Och Jennys kompis Sandra hade också gjort oss sällskap på fösta parkett. Hon skulle vara tvungen att skynda iväg till jobbet strax efter spelningen och satt och mumsade i sig en sallad.
Och sen blev klockan tolv och Mike körde igång. Fråga mig inte vilka låtar han spelade.. Jag var lite för starstruck för att komma ihåg det. Det var en tjej som kom fram till mig strax efteråt och frågade vilka låtar han spelat i början, och till och med då kunde jag inte komma ihåg det.. Men har spelade ialla fall tre helt nya låtar som han skrivit veckan innan. Och han var som han alltid är; rolig, charmig, väldigt ödmjuk och genuin. Han skämtade om hur artiga svenskarna är, berättade om hur polisen kom och körde bort honom förra sommaren när han spelade i Stockholm, men den här gången hade han tillstånd, frågade om det var okej att säga "shit" i Sverige och sparkade av sig sina skor och stod och spelade barfota.
utan skor och solglasögon.
Han frågade om någon hade någon önskelåt. Utan att tänka efter slängde jag ur mig "Last unicorn", en annan tjej sa "I hate". Och han nickade och spelade först Last unicorn och sen I hate. Känns nästan som om jag kan säga att han spelade Last unicorn för mig.. eller hur?!
Inför den sista låten, Holes, bad han oss att stiga upp och komma lite närmare. En sån inbjudan tackar man inte nej till.
I took a picture of the guy on stage..
and I guess, he took a picture of me singing Holes. Picture from sonymusicsweden's instagram.
Not a big crowd but, we had a great time! Photo from DaanGrasveld's twitter.
Spelningen tog slut och Mike uppmuntrade oss att, istället för att ge pengar till honom, ge pengar till nån annan som vi träffade på under dagen, en gatumusikant eller tiggare eller någon annan som såg ut att behöva vår hjälp. Han uppmuntrade oss också att dela allt vi spelat in på våra telefoner på youtube.
Han stannade sedan kvar och började signera en massa kort och ta bilder tillsammans med alla som ville. Jenny och Sandra trängde sig fram, eftersom Sandra måste iväg till jobbet. Jag stod lungt och väntade. Jag ville ha lite quality time med karln och tänkte låta de andra härja klart först..
Surrounded by people.
Och sen var blev det min tur då.. Jag visade honom skylten som jag gjort åt that guy in Japan. Mike fick sig ett gott skratt och blev imponerad av klistermärket som Mikey gjort. Jag frågde om han kunde skicka en hälsning om jag filmade, och det ställde han upp på. Även om det var lite förvirrat, skulle jag filma eller fota?! Efteråt bad jag honom signera skylten, eftersom jag hade tänkt skicka den till Japan. Samtidigt som jag frågade det, frågade Mike om han fick behålla skylten. En till förvirrad situation, där jag sa att han sboslut fick ta den, men han sa nej, men om jag skulle skicka den till Mikey så kunde han absolut signera den.. Sen frågade jag om jag fick ta en bild med honom. Dan ställde upp som fotograf. Tog mig också friheten att be om en kram, och det fick jag också. Efter kramen och allt skojande såg Mike lite mer allvarligt på mig, nickade mot skylten och sa "that's very sweet of you.. doing that.. thank you.". Kärlek, bara kärlek. Innan jag lämnade honom hann jag också nämna ett tea party som vi, dvs jag, Mikey, Rana och Lisa, planerat i Japan till våren, där han är hedersgäst. En helt galen idé som vi hittade på en söndageftermiddag när vi hade för lite att göra.. Han skrattade och kommenterade något om "the whole gang.. I wouldn't want to miss that..!"
♥
Jag kunde inte bara gå därifrån sen. Utan satte mig ner med Jenny och såg på när Mike skrev några sista autografer och plockade ihop sina grejer. En tjej kom och satte sig med oss. Hon hade vaknat så sen, så hon hade kommit ner till Kungsträdgården i sitt pyjamaslinne.. Och hon tyckte jag var hard core som kom "hela vägen" från Uppsala. Jag pratade lite med Dan också om morgondagens Allsång på Skansen och om att de skulle åka vidare till Norge sen.
Medan sedan Mikes folk gick åt ett håll, gick Mike iväg för att äta lunch med en väninna och en bebis. Och jag och Jenny satte punkt för den här dagens Passenger äventyr. Vi gjorde sällskap en bit på vägen och funderade om vi kanske skulle träffas på Allsång på Skansen dagen därpå. Det visade sig sedan att hon inte kunde komma, men vi ses säkert på Passenger konserten i Stockholm i Oktober.
Jag var så lycklig på tåget hem den eftermiddagen! Ler fortfarande som en idiot bara jag tänker på den där dagen. Och det bästa av allt.. Jag fick träffa Mike dagen därpå också..!!
Och videohälsningen till Mikey blev en perfekt present och väldigt uppskattad! Mission accomplished!
Filmade de tre nya låtarna och la ut dem på youtube (Mike sa att vi skulle göra det, så jag har hans välsignelse!), och här har ni en av dem, "Scare away the dark":
Helgen på Pinkpop har influerat den här sommarens soundtrack. För visst åkte jag dit främst för att se Passenger, men vi fick med oss en del andra guldkorn också.
Det band som Frida kanske fastnat mest för efter festivalen, och som spelas dagligen här hemma är det tossiga grabbarna i Will and the People. Så här såg det ut när de spelade på Pinkpop.
Will and the People
En annan favorit från helgen var självklart Green Day. De rockade loss och fick publiken att go crazy!
Green Day
Nya bekantskaper för oss var Ben Howard och Tom Odell. Jag har hört något av dem innan. I alla fall av Ben. Men nu är även deras låtar bland de som spelas nästan dagligen här hemma.
Tom
Ben
Känner att jag inte kan avsluta detta inlägg utan att också dela en Passenger-låt från Pinkpop. Hela hans spelning finns att se på youtube, om någon är intresserad! Där kan man se mig i ca 1 sekund, eller min rygg, när jag sitter uppe på starka holländska axlar och viftar en skylt..
Mike hade haft mardrömmar inför att spela för en sån här stor publik, berättade han i en intervju. I don't know about you, men jag tycker han lyckades riktigt bra!
Ja, jag gör ju inget annat än jobbar, så det är väl det jag får skriva om helt enkelt.. Hur tråkigt det än må vara!
Jag har nu jobbat fem dagar. I morgon blir det den sjätte. Och sen, äntligen, tre dagar ledig!
Slutade redan klockan fyra idag och det kändes också bra. Är fruktansvärt trött på att sluta halv sex..
Men annars går det bra. Måste bara gnälla lite av princip.
Så här har min dag sett ut.
Regnigt när jag vaknade, så det blev ingen morgonpromenad. Istället "lånade" jag en resa från Fridas busskort.. känns dumt att låna pengar av henne när jag vet att även hon är utan..
Sen var det dags att jobba.
Jag stod på "urplock" både på morgon- och eftermiddags disken. Det betyder att jag plockar ut matbrickor ur matvagnarna, tar bort locket som täcker tallriken, slänger skräp och låter sen brickan rulla iväg på bandet. På morgonen gick det trögt. Men på eftermiddagen var jag däremot väldigt effektiv!
Det här är dukningsrummet. Där inne är det ca 13°. Bilden är tagen utifrån, genom ett fönster, ifall någon har några kommentarer angående hygien och telefoner som smittobärare. På lunchen stod jag och delade efterrätt; morotskaka/kräm/diabeteskräm/soppa och så hjälpte jag även till och delade ut extra salt. På middagsbandet så delade jag varma grönsaker och sallad.
Det är de här grejerna som ser till att maten blir varm. Här kopplas matvagnarna fast och så värms de i 45 minuter eller nått..
När dagen var över promenerade jag hemåt. Inget regn, men lite mulet och blåsigt. Ganska skönt promenadväder!
I morgon blir det en kortare dag igen; 7.45-16.15.
Vaknade klockan fyra i morse.. what's up with that? Och det är inte första morgonen jag gör det heller. Brukar visserligen somna om. Men sen när alarmet ringer vid klockan fem är jag hur trött som helst.
Jag brukar kolla min telefon det första jag gör när jag vaknar, och se om någon har velat mig nått under natten. När man har vänner på andra sidan jorden, är inte det något ovanligt. I morse möttes jag av en exalterad kille i Japan som hade roliga nördigheter att berätta, och så hade jag även fått dessa meddelanden.
Stu hade gillat en av mina bilder på instagram och på facebook hade Mike kommenterat på ett meddelande som jag också skrivit på. Han skrev: "you guys fill my heart with joy and put an enormous smile on my face . thanks for everything you do . i feel very lucky xxxxx".
Det, mina damer och herrar, är ett bra sätt att börja dagen! ♥
Jag tror inte att den där personen som slängde sin "öl-låda" i diket utanför Pinkpops festivalområde ens hade kunnat fantisera om att just den pappersbiten skulle åka halvvägs över jorden och vara med om en massa spännande saker..
En morgon i ett tält i Holland skapades denna skylt. Några timmar senare var den på Passenger-konsert och fick mycket uppmärksamhet av både publik och pressfotogragfer.
Efter konserten bad jag en random tjej ta en bild av mig med skylten. Bilden skickades, via facebook, till Japan som bildbevis. En stund senare fick den underbara Stu Larsen se den och skrattade hjärtligt.
Skylten fungerade sedan som liggunderlag i tältet nästa natt och flög senare till Sverige. Här hemma hos mig bodde den uppe på min bokhylla.
För två veckor sen följde skylten med mig till Stockholm.
I Stockholm fick Mike äntligen se skylten. Och han skickade en videohälsning till Japan där han tydligt klargjorde att han aldrig tänkte betala $25.49 och 5 wunderbars, i utbyte mot sin vän Natsuki, men han framhöll ändå vikten av att Natsuki skulle få gå fri. En födelsedagshälsning skickade han också iväg.
Mike tyckte skylten var så fin att han gärna skulle ha behållit den. Men när jag berättade att den kanske skulle få åka till Japan, tyckte Mike att det var en bättre idé och skrev istället en liten hälsning på den.
Idag anlände skylten till that guy from Japan. Med en hälsning; "Mikey. You're a legend! See you soon! Passenger."
Jag tror att skylten är där den hör hemma nu!
Eller kommer den att få vara med om fler äventyr...?
Vaknade ganska tidigt på lördagmorgonen i ett tält som var fuktigt av dagg. Kunde konstatera att både jag och Frida överlevt natten. Efter morgonbestyr och sånt konstaterade vi att klockan inte var så mycket ännu och att det kanske inte var någon idé att traska iväg till festivalområdet än på ett tag. Så Frida la sig till rätta med sin pocketbok och jag började pyssla på med skylten. Jag hade ingen bra penna, utan fick nöja mig med att skriva med bläckpenna. Skylten var inte så stor och på längre håll skulle det inte synas vad som stod. Men jag hade bara lovat att göra en skylt, huruvida någon såg vad som stod var en helt annan sak. Storyn bakom skylten är rätt invecklad. Så jag tror inte jag ska försöka förklara det. Men för att ändå ge er en idé om vad det ungefär handlar om så är det ett inside joke om en lösensumma som Passenger är skyldig för att få tillbaka två av sina vänner.
the sign.
När skylten var klar och Frida kommit till en punkt traskade vi iväg till festivalområdet. Nu kände vi till en kortare väg, men tog ändå vägen förbi stationen för att fråga lite om hur vi skulle ta oss därifrån på söndagkvällen. Det fanns nämligen ingen biljettlucka på den lilla stationen och av nån märklig anledning så kunde man inte använda utländska bankkort i biljettmaskinen. De extra insatta resevärdarna var hjälpsamma och informerade oss om att det skulle finnas möjlighet för oss att köpa biljetter dagen därpå och att vi inte behövde vara oroliga för att bli kvar där.
bra med skyltar så man hittar rätt..
tror det betyder "välkommen" på holländska..
Väl framme vid festivalområdet köpte jag och Frida varsin våffla åt oss. Och det ska jag säga er, det var det godaste jag ätit på länge. Det var en riktigt hallelujah-moment! Vi strosade sedan runt och tittade på folk. Jag spanade förstås efter mina killar.. Men de syntes inte till. De chillade säkert backstage i sin monstruösa turnébuss.
Morgonen hade varit lite mulen, men allt eftersom försvann molnen och solen tittade fram. Vi lyssnade på dagens första band på huvudscenen. Det var La Pegatina från Barcelona. Ett galet gäng med trumpter, dragspel och massa trummor. Holländarna verkade gilla dem. Speciellt när en låt spelades blev publiken alldeles galen. Jag och Frida fattade inte riktigt vad som hände. Men vi fick det sedan berättat för oss, av några holländska killar, att det tydligen var nån väldigt holländsk sång som de hade spelat. Den ska tydligen ha handlat om en häst i hallen(?!).. I don't know.. Crazy dutch people..! La Pegatina killarna var ialla flal underhållande och avslutade sin spelning med konfettiexplosioner.
konfetti
När La Pegatina lämnade scenen och en del av publiken lämnade sina platser gick jag och Frida och tog platser närmare scenen. Eftersom jag är en artig nordbo, trängde jag mig inte. Utan vi gick så långt fram vi kunde, utan att "störa" nån.. Så vi placerade oss mitt framför scenen ca 10 personer från scenen. Inte perfekta platser, men ändå hyfsade! Det var en timme till Passenger skulle gå på scenen och vi stod där och hängde. Vi började prata med killarna bakom oss. De var ett trevligt gäng. Några år yngre än mig och Frida, gissar jag. En av dem var gift och en annan hade flickvän. En tredje trodde hela tiden att jag var från England och den fjärde var ganska blyg och sa inte så mycket. Tydligen hade Paramore varit deras favoriter från dagen innan. Och när jag berättade att vi hade kommit all the way from Sweden för att se Passenger, tyckte de att jag var galen. Well, maybe I am. De såg också min fina skylt och jag försökte förkara storyn. Hälften av dem fattade.. Men de konstaterade att den var för liten och att Mike antagligen inte skulle se den. Men om två av killarna lyfte upp mig på sina axlar, så skulle det kanske gå, funderade de. Jag är inte den som brukar bli buren på axlarna av holländska killar. Men you only live once, eller hur var det.. Så jag sa "let's do this". Och vi körde ett testlyft. Det funkade; jag kom både upp och ner utan att dö. Killarna försäkrade mig om att man inte dör av ett fall från någons axlar.. Men jag vet inte. Vi bestämde att lyftet skulle ske i Holes. Sen väntade vi lite till.. Min skylt fick mycket uppmärksamhet av folket runtomkring och också lite pressfotografer. Jag orkade inte förklara, så log bara och sa "inside joke".
Efter att tag kom Stu ut på scenen och gjorde i ordning Mikes gitarr. Jag och ett gäng tjejer längre fram försökte få hans uppmärksamhet. Men han var mest fokuserad på sitt jobb och vinkade bara lite snabbt mot publiken.
Stu in action.
Sen blev klockan äntligen 15.25 och Mike steg upp på scenen. Och här tar orden slut. Vad ska man säga? Han är ju bara så fantastisk. Hela spelningen finns att se på youtube om någon är intresserad. I feburari såg jag honom spela på Debaser i Stockholm inför ett hundratal personer. Nu stod han på huvudscenen och spelade för 30 000. Och även om han kanske var lite nervös, så gjorde han ett fantastiskt jobb. På något sätt lyckades han också skapa den där familjära, lättsamma stämningen med publiken. Och i vanlig ordning så blev alla kära i honom.. tror jag. Kändes som det som ialla fall. Han körde på med sina vanliga skämt; lovade spela en ny sång, som sedan visade sig vara Eye of the tiger, påpekade att alla som inte sjöng med i "I hate" är rasister, "which is a stupid thing to be" och varnde för att det kommer att bli en tragisk timme när han sjunger sina debrimerande sånger. Men det blev en fantastisk timme, eller ja 45 minuter.. Han spelade också Bruce Springsteens Dancing in the Dark, vilket gjorde mig alldeles salig. Och sen kom 27.. och då blev det lite ändrade planer. Istället för att köra lyftet i Holes, så lyfte killarna upp mig då. Så där satt jag och viftade med skylten och kunde också konstatera att det var sjukt mycket folk.. Om man tittar på inspelningen, som visades på tv i Holland, och som nu ligger ute på youtube, kan man faktiskt se mig sitta där och vifta. Hahah.. visserligen bara i nån sekund, men ändå. Jag var kanske lite störande för de som stod bakom oss, men när killarna tillsist släppte ner mig, vände sig den ena om och förklarade att jag hade kommit hela vägen från Sverige och att de tyckte jag förtjänade ett lyft.. Mike avslutade i vanlig ordning med Holes. Och efteråt sa han att han har med sig sin gitarr och förstärkare och tänkte ta och uppträda någonstans på festivalområdet senare under dagen och att vi skulle hålla kolla på facebook/twitter där han skulle ge mer information. Underbara, älskade man.
en liten man, med stort hjärta på en stor scen.
Jag tackade mina holländska vänner för gott samarbete. De sa att jag skulle komma tillbaka och leta upp dem med bildbevis om jag fick chansen att möta Mike. Jag lovade att jag skulle göra det.
Fun. skulle spela på en av de andra scenerna efteråt, men vi struntade i dem och passade istället på att äta lite. Och jag var tvungen att leta upp wi-fi stället och skicka iväg några meddelanden till Japan..
Försökte också hålla koll på Passengers facebook, så vi inte skulle missa vart han skulle spela senare under dagen.
Jag hade tänkt att jag skulle ha kunnat se Ellie Goulding som uppträdde efter Fun. Men då meddelade mr Mike att han skulle ta sin gitarr och spela bland mattälten. Så jag och Frida gick dit och började leta efter den exakta platsen. Frida sprang i väg och hämtade något drickbart och vi kom i från varandra. Plötsligt insåg jag att jag var på rätt plats. Och jag kunde till och med kliva upp på en bänk, för att se bättre. Stu var på plats även denna gång och fixade med gitarren. Mike var inte på plats då, men kom en stund senare, eskorterad av security gubbar.. Mike's a rock star now!
No diggity/Let her go.
Mike spelade några låtar, skämtade friskt och fick publiken att sjunga högt. När jag stod där på min bänk och trängdes hörde jag plötsligt en tjej som sa "I know you". När jag vände mig om så kände jag igen henne också. Lisa, en holländskt tjej, som följer mig på instagram och som jag följer tillbaka. Vi har inte träffats innan, bara kommenterat lite kort på varandras bilder. Världen är liten.
Stu igen..
Mike, säkerhetsvakter och fotografer.
Mera Mike.
När Mike var klar blev han hastigt bortförd av säkerhetsfolket och vi fick tyvärr inte chansen att säga hej till honom. Stu däremot stannade kvar en stund och fick signera lite grejer och ställa upp på lite bilder. Jag gick också fram till honom. Efter händelsen i Japan när han kände igen mitt namn, tänkte jag att nu var det väl ändå dags att hälsa på honom på riktigt. Så jag klampade fram till honom och räckte fram min hand och sa: "hi, finally we meet.. I'm Ellinor." Det tog en sekund eller två innan poletten ramlade ner och han utbrast "nice to meet you!" Vi pratade en kort stund. Jag tackade för den signerade cdn, frågade om han skulle följa med Mike på Europaturnén i oktober/november och visade honom också skylten som jag fortfarande bar med min i väskan. Han skrattade hjärtligt och sa att han gillar that guy from Japan. Innan jag gick bad jag om en bild och det gick han så gärna med på.
Paparazziade en bild av herr Larsen innan jag sa hej..
tadaa.. me and Stu.
Stu stannade kvar en stund till och pratade med lite mer folk. Bland annat med Lisa och hennes väninna. Så jag höll mig i närheten eftersom jag ville prata lite med henne innan vi tappade bort varandra i folkvimlet igen. Jag hittade också Frida igen. Hon hade stått lite längre bort och tydligen inte hört något alls. Vilket var väldigt tråkigt.. Och hon hade också varit för snäll och inte velat tränga sig fram till platsen där jag stod. Även om hon nog skulle ha fått plats där.
När Lisa och hennes väninna pratat klart med Stu, gick jag fram och pratade lite med henne. Ganska roligt att träffa någon som man bara har haft kontakt med via sociala medier. Hon var väldigt trevlig och efter vårt möte har vi blivit vänner på facebook och har nu haft ganska mycket kontakt faktiskt. Det visade sig att hon också läser till socionom och vi verkar ha ganska mycket gemensamt. Förhoppningsvis korsas våra vägar nångång snart igen.
Jag var ganska hög av lycka efter inte bara en, utan två Passenger konserter och ett trevligt möte med både Stu och Lisa, och dansade på moln resten av kvällen. Frida började bli hungrig och vi hittade något ätbart innan 30 seconds to Mars skulle spela. De var det andra bandet som jag sett fram emot att se på festivalen. Men nu var jag så upprymd av allt Passengerigt, att jag inte orkade med Jared och gänget.. Så vi lyssnade bara på en eller två sånger, innan jag sökte mig i väg till wi-fi placet igen och skickade iväg några hysteriska meddelanden till Japan igen.. delad galenskap är bättre än att vara galen för sig själv! Såg faktiskt scenen från wi-fi stället och musiken hördes över hela området, så helt missade jag ändå inte 30 seconds to Mars.
trots att jag dissade honom lite, hävdar jag fortfarande att Jared Leto är världens vackraste man.
30 seconds to Mars publik.
Kvällens sista band var Kings of Leon. Vi satt ganska långt bort från scenen och lyssnade på dem en stund. Men det började bli ganska kallt och jag var ganska trött efter en lång dag i solen. Trött, men väldigt lycklig... Så även denna kväll sökte vi oss tillbaka mot campingen innan Kings of Leon spelat klar.
Frida var lite besviken över att vi inte hade fått träffa Mike, men jag var strålande glad över att ha fått träffa Stu!
en skylt vi passerade på väg till campingen. intressant språk..
där var vi, ja..
Och när vi avrundande dagen och jag dansade loss till Kings of Leons Use somebody på campingen kände jag att jag skulle kunna åka hem från festivalen och känna att det var värt pengarna och de kalla nätterna i tältet och alla skitiga bajamajor utan toapapper.. Den känslan infann sig faktiskt redan dagen innan för att vara ärlig. Innan jag träffade Stu och såg Mike. Jag och Frida satt i gräset och solen började sjunka ner mot horisonten. Vi hade ätit något och var lagom mätta och vi väntade på the Killers, tror jag.. Då spelades plötsligt Bruce Springsteens Land of Hope and Dreams i högtalarna och jag satt där och sjöng med i texten och såg samtidigt till min stora förtjusning flera luftballonger på himlen. Där och då konstaterade jag; det var värt det! Det är inte så svårt att få mig att känna mig lycklig!
Den här mannen uppträdde på Allsång på Skansen idag. Jag är så stolt att jag nästan spricker! Han är så duktig och så fantastisk, och ödmjuk och kärleksfull..och alldeles, alldeles underbar.
Fick möjlighet att prata med honom lite idag. Vid två olika tillfällen; först när han anlände till Skansen och sen innan han åkte därifrån. Han fortsätter förundra mig... han är så sjukt snäll.. som idag när han försökte leta fram sololja åt mig, eftersom jag glömt att ta på mig det innan jag begav mig ut i solen. Vem gör nått sånt?
