Söndagen den 29 september. Ett datum som har legat nånstans i framtiden under en lång tid. Men nu var det äntligen dags då. Dags för det där eländiga springandet.
Jag och Frida steg upp ganska tidigt på söndag morgonen. Frida laddade med en lätt frukost och sen mat vid klockan 10, medan jag bara åt en rejäl frukost. Vi tog tåget till Stockholm och var framme strax innan klockan 12. Vår grupp skulle starta kl.14.20. Letade oss vidare till tunnelbanan där vi fick lite hjälp att köpa biljetter av en trevlig dam, som såg att vi verkade lite förvirrade. Några minuter senare anlände vi till Ropsten och därifrån gick det gratis bussar till Lidingöloppet.
systrar på väg..
Välkommen till Lidingövallen. Frida är laddad.
Allt var lite förvirrande tillförst, med nummerlappar och lappar till väskor och var skulle man lämna väskorna osv. Men det löste sig och vi var klara och ombytta en halvtimme innan vi skulle starta. Jag var väldigt ivrig att få komma iväg och under uppvärmingen så var det skönt att få vifta av sig lite av energin. Sen gick startskottet och vi lufsade iväg. Det blev genast lite trångt när vi skulle upp för den fösta backen efter bara några hundra meter. Men efter en stund gick det bättre
solen tittade fram lagom till start.
När vi sprungit 3 km pratade jag lite med Frida och vi konstaterade att det gick bra för oss båda två. Vi kände oss inte alls trötta utan det rullade på bra. Fin natur var det också, med skog och vatten och jag blev lite sugen på att stanna och fotografera, men sånt kan man ju inte göra när man tävlar. När jag sprungit halva sträckan fick jag håll i sidan. Kanske berodde det på att jag hade druckit en slurk dricka vid en vattenstation. Jag brukar inte dricka medan jag springer och jag brukar inte få håll heller. Men det var bara att kämpa på. Lättare sagt än gjort. Speciellt när jag stod öga mot öga med den fruktade Abborrbacken.. Jag försökte lunka upp för den, men det gick inte. Frida kämpade på och vi kom ifrån varandra. Det var inte nån lång sträcka som jag gick, men det kändes ändå lite surt. Jag kunde ändå trösta mig med att jag inte var den enda som gick..
Sen var det bara att kämpa vidare då. Det var tufft och svettigt och det kändes stundtals som om de där 10km aldrig skulle ta slut. När jag hade lite mer än 1 km kvar träffade jag en kvinna som kämpade hårt.Vi passerade varandra några gånger och hojtade uppmuntrande ord till varandra. När det bara var en km var, så slog vi följe. Och tillsammans kämpade vi på, fram till mållinjen. Jag hade lite mera spurt kvar i benen så jag kom i mål några sekunder innan henne. Men jag väntade vid målet och vi kramades och klappade om varandra. Det var dagens höjdpunkt! "Tack för draghjälpen", sa hon på klingande göteborgska.
en minut efter målgången..
Frida väntade på mig en bit bort och vi fick våra goodiebags.
Vi hade planerat att duscha och fräsha till oss, men vi struntade i det och hittade istället ett hörn, eller ett skogsbryn egentligen, där vi diskret försökte byta om. Vi var inte de enda, utan det var flera damer som stod där och slet av sig sina svettiga kläder.
När vi var ombytta gick vi tillbaka mot mållinjen för att spana efter min klasskompis Elin, och vi hittade henne nästan genast, svettig och nyss imålkommen.. Tillsammans gick vi och hämtade hennes saker och fortsatte sedan mot bussen som skulle ta oss till tunnelbanan. När vi kom till centralen gick Elins tåg nästan genast. Jag och Frida fick vänta ett tag och firade med varsin hamburgare.
två svettiga, trötta men sjukt stolta och glada klasskompisar.
På tåget till Uppsala så lyssnade vi på Stu och jag somnade och sov sådär skönt som man bara gör när man är helt slutkörd.
Jag är så stolt över mig själv! Om någon skulle ha sagt till mig för ett år sen, att jag skulle göra något sånt här, så skulle jag nog ha skrattat åt dem. Men jag klarade det! Tiden blev 1.16.55. Fridas tid var 1.15.24. Nästa år satsar vi på att springa på en timme. För det är självklart att vi springer även nästa år!
