ellinors funderingar

Dags att vrida tillbaka tiden till en helg i mars..

 

Jag bestämde mig alltså på lördageftermiddag, den 29 mars, att jag skulle åka till Oslo dagen därpå. Bokade tågbiljetter och klockan halv sju på söndagmorgonen började min färd. Först tåg till Stockholm och därifrån vidare mot Oslo. Många sömninga timmar på tåget genom ett soligt Sverige. 

 

 

Anlände till Oslo vid halv tre på eftermiddagen. Det var mitt första besök i den norska huvudstaden och det tar alltid en liten stund innan man hittar sig själv. Jag trodde jag hade lite koll på vart jag skulle gå för att hitta till vandrarhemmet där jag skulle övernatta. Men icke.. Jag tänkte lite fel och kom så småningom mycket fel. Ringde hem till Elin som fick hjälpa mig hitta rätt igen. Anlände till vandrarhemmet lite senare än planerat, men hann se lite av staden medan jag gick vilse. Den norsk-svenska kommunikationen gick bra och jag hittade till mitt rum. Delade rum med 7 andra tjejer. Ett gäng spanska (?) tjejer var på rummet när jag kom dit, men de var på väg ut. Jag bäddade min säng och plockade av mig några klädplagg. Vädret i Oslo var inte det samma som vädret i Uppsala. Folk gick runt i shorts och t-shirts. Sen gick jag ut igen. 

 

 

Jag gick för att leta reda på Parkteatret, där Stu skulle spela några timmar senare. Jag hittade dit efter en liten detour.. Det märkliga med Oslo är att det inte verkar finnas kvadratiska kvarter, utan gatorna vänder och vrider på sig lite som de vill. Det var mycket folk ute för att njuta av sommarvärmen. Jag såg en kille i en såndär norsk stickad tröja, och jag kunde kryssa av det på min checklista. Jag gick sen och letade reda på lite mat, och återvände sedan till vandrarhemmet. Jag slängde mig på sängen och vilade lite och hade lite dåligt samvete för att jag inte utforskade staden lite mera. Men jag övertalade mig själv att nästa gång jag är i Oslo, och förhoppningsvis stannar längre än 17 timmar, då ska jag se allt som man bör se. 

 

Medan jag höll på att göra mig i ordning för kvällen kom två tyska(?) tjejer "hem". Vi pratade inte så mycket, men hälsade glatt på varandra. En stund senare lämnade jag dem och började gå mot Parkteatret. Dörrarna till Lilla scenen skulle öppnas vid halv åtta, och jag kom dit en stund efter det. Man gick genom i en bar och bakom baren fanns det ett rum där Stu skulle spela. Det var ca 15 pers där när jag kom, men det fyllde på under timmen som gick och det kom väl runt 80 pers. Vid halv nio steg Stu upp på scenen. Det var så roligt att se honom igen! 

 

 

Och Stu var sig lik! Han skojade om att det var den minsta scen han nånsin spelat på och han var lite orolig för att ramla ner från den när han trampade på och dansade medan han spelade. Det var så roligt att höra honom igen, och även om inga av låtarna var helt nya för mig, så gjorde det inget alls. Han sjöng bl. a. en av mina favoriter Pocket full of coins, som är en break up sång, och även den fantastiskt vackra Maybe I am. Publiken verkade gilla vad de hörde, även om de skrattade på lite märkliga ställen.. Jag brukar inte tänka att Stus texter är roliga, men visst kanske man kan tolka dem så också. T ex fick refrängen i Music is my mistress folk att skratta till. Den går så här "Music is my mistress and she keeps the girls away. They always seem to come along, but never seem to stay..". Roligt eller bara ärligt? 

 

När Stu hade spelat klart blev han inklappad igen och körde en fantastisk cover på den gamla klassikern People get ready. Hur vackert som helst! Han uppmanade sedan folk att komma och säga hej eller köpa en skiva om man så önskade. Jag stod ganska nära hans bord med skivor, så jag var den första på plats när han kom dit. Han hälsade artigt, men sen såg han att det var jag och utbrast i vanlig ordning "What are you doing here?!" och så fick jag en hjärtlig kram. När folk sen började komma för att hälsa och byta några ord med honom, tog jag ett steg tillbaka och gick istället och letade upp Jarrad Seng. När jag presenterade mig för honom kände han genast igen mitt namn. Jag träffade även några av hans vänner, en norrman och en autraliensisk tjej som pluggar i Stockholm, och som hade kommit till Oslo med samma tåg som jag. Och som också skulle åka tillbaka till Stockholm med samma tåg som jag, visade det sig. 

 

Det tog sin tid för Stu att prata med alla som ville prata, och ta bild med alla som ville det. Men så småningom tunnade det ut med folk och vi gick och pratade med honom. Den norska killen sa att han hade tagit ett bord ute i baren och Stu sa att han skulle komma om fem minuter, så han och Jarrad och tjejen försvann backstage. Det uppstod en stund av förvirring för mig. Skulle jag gå ut i baren och slå mig ner vid bordet med de andra? Eller skulle jag smita därifrån? Jag ville inte tränga mig på ifall jag inte var välkommen, men samtidigt ville jag inte gå innan jag hade sagt hejdå till Stu. Så jag gjorde vad jag alltid gör, ringde ett paniksamtal till Frida. Vi bestämde att jag skulle gå till bordet och ialla fall invänta Stu, för att på så sätt kunna säga hejdå. Så det gjorde jag. Det visade sig att de tre personerna som satt vid bordet var två norska bröder och en svensk tjej. En av bröderna kände som sagt Jarrad och tjejen kände Stu. Jag välkomnades att sitta ner och efter en stund kom de tre australiensarna. Vi satt i ungefär en timme och pratade strunt om allt möjligt, mycket om Jarrads videor och Mikes framgång, men även om snus och märkliga norska traditioner. Stu bjöd på dricka och det kändes väldigt roligt att få sitta ner och prata lite med honom i lugn och ro, även om det inte bara var vi två som pratade.

 

Stu, som skulle köra till Stockholm, nästa morgon avrundade kvällen ganska tidigt. De andra skulle inte åt samma håll som jag, utan jag sa hejdå åt dem utan för Parkteatret. Det var inget storslaget avsked eftersom vi skulle ses igen nästa kväll. 

 

Jag traskade tillbaka till vandarhemmet och sov gott i ca fem timmar innan det var väckning och jag packade ihop mina saker och begav mig till tågstationen. När jag klev på tåget träffade jag Jarrad och hans tjejkompis som satt i samma vagn som jag, Stu skulle köra "turnébilen" och den svenska tjejen åkte med honom. Tågresan gick bra, och 6 timmar senare rullade jag in på Stockholms centralsation. Där skulle jag träffa Elin och Frida för en episk andra kväll med Stu.

 

Fortsättning följer...