I've read in a book once that 67% of people die when nobody's looking. What I never could find out... is how many people lived while nobody's watching. But I guess they just don't print shit like that.
♥
Läser igenom mina senaste blogginlägg och konstaterar att jag kommit en bit på vägen.
Jag mår bättre. Jag jobbar nu 75%. På torsdag ska jag träffa min läkare för vad som förmodlingen är sista gången när det gäller min sjukskrivning och depression. På fredag ska jag träffa psykologen för sista gången. Om en vecka jobbar jag heltid igen. Nu är det dags att stå på egna ben igen.
Och jag mår verkligen bättre. Kanske har depressionen och utmattningen släppt. Kanske beror det på att våren kommer och värmer upp min frusna själ. Vem vet?
Jag har sagt upp mig på jobbet. Vad som händer till hösten är inte bestämt än, men det känns ändå bra.
Fortsättning följer...
på bättringsväg.
Just nu känns det som om jag vill dra täcket över huvudet och bara gömma mig från världen i ungefär en månad. Strunta i jobbet. Strunta i att träffa folk. Strunta i allt. Men samtidigt fylls jag av oro för att jag inte gör något något med mitt liv. Livrädd att jag ska se tillbaka på mitt liv om några år och ångra att jag inte tog chanserna, att jag inte utmanade mig själv, att jag stängde in mig i mitt rum istället för att ta del av allt det som livet har att erbjuda. Går det inte att trycka på en pausknapp så att jag hinner komma ifatt?
Depressionen/tomheten/ångesten känns fysiskt idag. Som en kall klump, en tung sten, stor som en knytnäve som ligger djupt inne i min bröstkorg. Jag försöker bli av med den tomma, kalla känslan genom att placera mina varma händer tungt över min bröstkorg. Det hjälper lite.
Jag räcker inte till. Jag orkar inte ens försöka. Samtidigt påmins jag om saker jag sagt till mina klienter, då jag lugnt försäkrat dem om att de inte kommer att behöva byta socialsekreterare eftersom jag inte har några planer på att sluta jobba. Jag vill inte byta jobb. Samtidigt vill jag inte jobbar kvar. Jag klarar det inte. Jag vet inte vad jag håller på med. Det känns som om jag misslyckas mer ofta än vad jag lyckas. Jag räcker inte till. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är lika förvirrad som mina klienter.
Utan för fönstret mörknar det. Klockan är inte fyra på eftermiddagen, men det känns redan som kväll. Jag har varit vaken i tre timmar. Kanske är det dags att gå och lägga sig snart igen?
Jag borde inte ligga här i sängen. Jag borde ta på mig springskorna och bege mig ut på en joggingrunda. Jag borde försöka ta hand om mig själv och min kropp bättre. Men jag vill inte. Jag orkar inte. Jag vill inte springa. Jag vill inte äta heller. Det finns ingen mat hemma. Jag orkar inte gå till affären. Det finns fiskpinnar i frysen och lite sallad i kylsåpet. Kanske kan jag äta det. Om jag orkar värma fiskpinnarna. Annars kan jag äta de sista brödbitarna. Äter jag brödet idag har jag ingen frukost till i morgon.
Om jag gräver ner mig för djupt nu kommer jag inte att orka upp i morgon. Det får inte hända. Jag måste rycka upp mig nu. Några djupa andeteg. Fokusera på det som fungerar. Count your blessings. En dag i taget. En timme i taget. En minut i taget.
It's okay.
;
”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort."
Jag måste nog erkänna att jag i mångt och mycket är en liten lort. Jag undviker ofta politiska, ideologiska och religiösa diskussioner, åtminstone i sociala medier. Men just nu är jag fylld men en så enormt stor tacksamhet för de modiga kvinnor, och män, som kämpade (och fortfarande kämpar) för kvinnors rätt och jämställdhet. Det är skrämmande att tänka att det faktiskt inte är så långt tillbaka i tiden som kvinnor inte hade rösträtt. Mycket har förändrats de senaste hundra åren, men det finns fortfarande så mycket kvar att förbättra.
Men jag är tacksam. Tacksam för att jag, som kvinna, har rätt att välja vad jag vill göra med mitt liv. Jag kan studera vad jag vill, jobba med vad jag vill, älska vem jag vill.
Jag är tacksam för alla de som insåg, och som fortfarande inser, att det finns saker man måste göra. Stunder när man inte kan vara tyst. Och står man där utan att göra något och utan att speak up (jag hittar ingen svensk variant av det uttrycket nu) så är man kanske ingen människa, utan bara en liten lort.
♥
Det är den 18 december. Jag borde vara ute och köpa julklappar. Julmyset borde infinna sig snart. Solen skiner ute just nu och det är en bra dag för en joggingrunda. I morgon ska jag träffa psykologen igen, och jag har inte gjort min "hemläxa". Jag har ett brev från försäkringskassan som ligger oöppnat bredvid min säng. Lasse morrar i kapp med oron och rastlösheten i min bröstkrog.
Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?
Jag har lånat av banken
Jag har säkerhetsdörr
Jag skulle aldrig få säga
Att det var enklare förr
Jag ser mig i spegeln
Det är en dålig dag
Är det honom jag känner?
Är det han som är jag?
Det blåser osunda vindar
Det gör mig dämpad och sval
Det krävs så mycket mygel
för att verka normal
Här är tusen butiker
med vässade klor
Det kommer trötta idéer
från strama kontor
Men det är sällsamt vackert
Här kommer hösten igen
Det är kallt som i stenhus
Det doftar av regn
Jag läser en tidning
Jag ser vad det står
Men det är inget jag bryr mig om
Ingenting jag förstår
Dom som skriver de ljuger
Allt är tvärtom
Dom skulle mörda för pengar
Skandalen är dom
Jag såg ett dreglande lejon
stod på toppen och sa:
"Jag ger bara folket
vad folket vill ha"
Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara
försök och se det ändå
Det gnager mitt sinne
Det är som overklighet
I varje blinkande fönster
en korrupt profet
Och jag har varit i templet
Där månglarna står
Dom sa: "Allt är till salu"
Jag sa: "Kom älskling vi går"
Jag kunde ställa mig naken
Jag skulle mena en del
Men ett dreglande lejon
skulle ta det helt fel
Jag hade massor av idéer
Jag hade vägen klar
Jag hade tusentals frågor
och tusentals svar
Tyst ligger vägen
i rödbrun rost
Det är som mareld i havet
Som allhelgonafrost
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?
Jag har lånat av banken
Jag har säkerhetsdörr
Jag skulle aldrig få säga
Att det var enklare förr
Jag ser mig i spegeln
Det är en dålig dag
Är det honom jag känner?
Är det han som är jag?
Det blåser osunda vindar
Det gör mig dämpad och sval
Det krävs så mycket mygel
för att verka normal
Här är tusen butiker
med vässade klor
Det kommer trötta idéer
från strama kontor
Men det är sällsamt vackert
Här kommer hösten igen
Det är kallt som i stenhus
Det doftar av regn
Jag läser en tidning
Jag ser vad det står
Men det är inget jag bryr mig om
Ingenting jag förstår
Dom som skriver de ljuger
Allt är tvärtom
Dom skulle mörda för pengar
Skandalen är dom
Jag såg ett dreglande lejon
stod på toppen och sa:
"Jag ger bara folket
vad folket vill ha"
Rör mina händer
Du måste förstå
Jag orkar inte förklara
försök och se det ändå
Det gnager mitt sinne
Det är som overklighet
I varje blinkande fönster
en korrupt profet
Och jag har varit i templet
Där månglarna står
Dom sa: "Allt är till salu"
Jag sa: "Kom älskling vi går"
Jag kunde ställa mig naken
Jag skulle mena en del
Men ett dreglande lejon
skulle ta det helt fel
Jag hade massor av idéer
Jag hade vägen klar
Jag hade tusentals frågor
och tusentals svar
Tyst ligger vägen
i rödbrun rost
Det är som mareld i havet
Som allhelgonafrost
söndag.
Sovmorgon. Surprise visit till Kost Klara för att hälsa på Stefan och gänget. Till jobbet. Fixa med hemutrustningslån och kontakt med försörjningsstöd. Förbereda besök som jag oroat mig för. Besök tillsammans med kollega, som gick mycket bättre än planerat. Förbereda besök nummer två. Ringa samtal utan att få tag på god man. Ringa ett till samtal som jag oroat mig för, men som också gick väldigt bra. Ringa ett samtal till familjehemskonsulent och boka in ett hembesök. Åka buss till nästa besök. Besök med ungdom och kontaktperson, utan tolk. Alltid lika roligt när man kan börja prata med ungdomarna utan tolk. Dricka lite kaffe och sen ta bussen hem. En produktiv dag. Hur mycket har jag att göra som blev ogjort denna vecka? Miljoner saker... Man blir aldrig klar.
Nu: trött.
I helg: shoppa julklappar. Vet fortfarande inte vad jag ska köpa. Oh dear...
På repeat de senaste dagarna.
Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is.
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nåt vis det fryser nu sakta till is.
♥
fredag.
De senaste dagarna har varit intressanta. Jag använder ordet intressant i brist på ett bättre ord. Mitt mående har präglats av pms, christmas blues och en mild depression vilket har resulterat i att jag brustit ut i gråt flera gånger per dag. I lördags grät jag när jag såg en fin tv-reklam. Igår grät jag innan, medan och efter att jag klädde julgranen. Och idag grät jag när jag såg en fjantig julfilm.
Det är märkligt att när julen kommer smygande, kommer också nån form av hemlängtan. Och vad är det egentligen jag längtar hem till? Jag ringde i alla fall pappa efter att jag klätt julgranen igår för att få ladda mina batterier med lite "hemma".
Mest av allt känner jag mig bara ensam. Så fruktansvärt ensam. Och jag vet att det inte är sant. Jag har människor i mitt liv; fantastiska, underbara människor som tycker om mig. Jag vet det. Men samtidigt så hugger den där ensamheten till i bröstet och man önskar att man kunde ta en kniv och skära bort det. Lite som Springsteen säger det i The Promised Land:
I've done my best to live the right way
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start
I get up every morning and go to work each day
But your eyes go blind and your blood runs cold
Sometimes I feel so weak I just want to explode
Explode and tear this whole town apart
Take a knife and cut this pain from my heart
Find somebody itching for something to start
Jag vet att det låter dramatiskt, men sitt nu bara lugnt i båten. Jag har inga planer på att börja skära ut hjärtat ur min kropp. Det är bara den där känslan, som hugger och gräver i min bröstkorg.
Jag trivs för det mesta rätt så bra med mitt liv som singel. Samtidigt slås jag ofta av tanken att de som har en partner, barn, husdjur, whatever, inte inser hur lyckligt lottade de verkligen är. Bara den där känslan av att sitta med ett barn i sitt knä, stryka nån över håret, ge någon pussar och kramar, hålla nån i handen. Små naturliga gester som man inte ens tänker på att man gör. Att ha nån att prata med, att lyssna till. Att komma in genom dörren och hojta: jag är hemma! Eller höra någon annan komma in genom dörren och hojta att de är hemma.
Oh well... Jag bara flummar idag. Det må vara hänt. Idag känner jag mig ensam. I morgon känns det kanske bättre.
gråtmild.
Lättnaden när min läkare säger att hon ser en förbättring i mitt mående, men att hon samtidigt inte vill att jag ska skynda tillbaka till jobbet. Det tar sin tid att bli sjuk, och det tar sin tid att bli frisk igen sen efteråt. Vi kom fram till att sjukskrivningen förlängs fram till den 4/1, så det innebär att jag jobbar halvtid hela december också.
Jag är lite ambivalent inför min sjukskrivning. Stundtals känner jag att jag borde orka mer och att det bara är onödigt att bara jobba halvtid. Jag jämför mig också mycket med mina kollegor. Jag ser att de har det stressigt och kämpigt och ända jobbar de på. Men själv fixar jag det inte. Äh, vi lämnar det... jag får aldrig nån rätsida på mina tankar när det gäller min sjukskrivning, hur mycket jag än vänder och vrider på det.
Vad jag kan säga är att jag tycker att det är väldigt jobbigt när folk frågar hur jag mår. För jag vet inte hur jag mår. Vissa dagar är det bättre, andra dagar är det sämre och för det mesta är det bara "meeh". Idag försov jag mig igen. Hann i alla fall i tid till läkaren kl.9. Åt lunch nu vid kl.10 och ska börja söka mig till jobbet idag. Idag vill jag inte jobba. Men jag måste få undan en del annars samlas det bara på hög till en annan dag.
Nu skulle det vara skönt att sitta på en bänk vid havet och lyssna på vågorna.
tisdag och läkarbesök...
En såndär dag när alla runt omkring en verkar få barn, förlova sig, lyckas med sina karriärer eller helt enkelt bara leva fantastiska liv med underbara ungar som de bakar pepparkakor med. Folk hänger med sina fräscha vänner och kollegeor i sina snygga kavajer eller skiner ikapp med solen i Italien efter ett avklarat marathonlopp.
Och jag? Jag började dagen med att försova mig, efter en lång natt med massa mardrömmar. Det blev alltså inget gudstjänstbesök med Hosianna-sång. Åt frukost vid köksbordet och flyttade mig sedan till soffan i vardagsrummet en stund. Från soffan tillbaka till sängen, med en sväng via köket för att göra mat. På eftermiddagen gick jag ut på en promenad. Det vräkte ner snö i förmiddags och stormade rejält. När jag gick ut hade snöfallet upphört, men det blåste fortfarande ordentligt. Jag var lite nervös att jag skulle få ett träd i huvudet när jag gick genom skogen. Men icke.. jag överlevde. Efter promenaden gosade jag ner mig i sängen igen. Och här ligger jag ännu.
Planen för idag var att städa upp lite i mitt rum, plocka in nytvättade kläder i garderoben och betala mina räkningar. Jag hinner fortfarande med det om jag vill. Det tar inte många minuter. Men... Initiativförmågan ligger på noll just nu.
Och imorgon är det måndag igen. Jag borde kolla min kalender för att se vad som händer och om jag har några möten som jag borde vara mentalt förberedd på. På tisdag ska jag träffa min läkaren igen. Får se vad vi kommer fram till angående min sjukskrivning. Jag känner mig inte redo att gå upp i tid och börja jobba 100% än.
Gammal bild från arkivet, men det ser likadant ut idag. Kanske lite mindre snö på marken här nu.
söndag.
Ibland blir helgerna inte riktigt som man har tänkt sig. Igår natt somnade jag inte förrän vid halv 4 på morgonen... Jag gjorde ett tappert försök att ändå stiga upp hyfsat tidigt och ställde alarmet på 9.15. Det gick väl sådär. Jag vaknade, stängde av alarmet och sov till kvart i tolv. Så att...
Jag hade inte så mycket planerat för dagen. I den bästa av världar skulle jag ha tagit mig ut på en joggingrunda på förmiddagen. Men ja, så blev det ju inte. Vid kl.15 skulle jag i alla fall träffa Jenny på Fågelsången för en fika. Trevligt när folk vill träffas. Jag träffar så få vänner nuförtiden. Förra helgen när jag var i Brighton insåg jag hur mycket jag faktiskt uppskattar att umgås med vänner. Det är något som jag ofta glömmer bort. Jag ska försöka förbättra mig. Kanske höra av mig till nån vän och fråga om vi ska ses i veckan. Eller till helgen.
I morgon ska jag försöka stiga upp tidigt för jag och mamma har planerat att ta oss till domkyrkan på adventsgudstjänst. Vi får se hur det går...
Jag känner mig så ringrostig när det gäller bloggandet. Vad skriver man egentligen? Hur skriver man? Varför skriver jag ens?
Idag är det förresten Elins födelsedag. Hipp hipp hurra för henne! Ska kolla igenom blogg-arkivet och se om jag hittar några trevliga bilder på födelsedagsbarnet.
Tadaa...
Elin och jag för några år sen... ;)
Pasta och kyckling utanför Friends arena när vi köade för Bruce för några år sen. Jag och Elin har minsann alltid varit rock n roll! ;)
lördag, och Elins föd...
Jag snubblade över min gamla blogg igår kväll.
Jag borde läsa igenom mina gamla inlägg och känna mig lite nostalgisk. Kanske även radera några inlägg om de är allt för pinsamma eller jobbiga.
Dagens låt får bli den här; Pentatonix cover av Cheerleader
Titta, vad jag hittad...
* * *
I morse när jag vaknade vräkte regnet ner, men det lättade efter ett tag och kvar fanns världens bästa springväder. Grått och mulet, lagom varmt och med lite duggregn. Jag hade inget val. På med springkläderna och vätskebältet och Bruce Springsteen and the E-Street Band live in Brisbane i öronen och iväg.
Jag sprang längre än jag någonsin sprungit förut. 16.3 km.
Jag sprang längre än jag någonsin sprungit förut. 16.3 km.
Jag lyckades också dricka tre gånger under den rundan, utan att få håll (stickningar, för de finlandssvenska läsarna). Jag hade lugna drickspauser vid 6km, 11km och 13km.
Jag höll en lugn takt hela vägen, och sprang långsammare än vanligt. Men jag konstaterade att tiden inte var så viktig. Det var roligare att springa långt och försöka få till drickande. Kan också konstatera att vätskebältet hölls bra på plats.
Om någon undrar hur lång tid det tog, så kan jag berätta att jag gjorde det på 1.55. Lite för långsamt om jag tänker på att jag vill klara halvmaran på ungefär 2.30. Men samtidigt har jag ca 85 dagar kvar att träna. Plus att jag inte gav allt idag. Det kändes faktiskt ganska bra genom hela rundan, förutom några uppförsbackar som sög kraft ur mina ben.
innan springet, och sen min springväg. ingen bild på hur jag såg ut efteråt. men jag kan berätta att det var svettigt.
När jag kom hem drack jag lite vatten och ett glas juice innan jag hoppade i duschen. Tänkte äta en macka sen efteråt, men där sa kroppen stopp. Fick i mig halva mackan innan det kändes som om den var på väg upp igen. Så jag la mig ner en stund och väntade på att illamåendet skulle gå över. När jag mådde lite bättre klunkade jag i mig mera vatten och Elin tipsade mig om att äta yoghurt så det gjorde jag också. Nu mår jag nästan bra och ska försöka äta lite mat med Frida när hon kommer hem.
Tydligen är det inte ovanligt att man mår illa efter att man har sprungit långt. Det vet jag nu.. Det kommer inte att bli många såna här långa springningar i sommar. Kanske en i juli och en i augusti. Sen håller jag mig till min 10km och kortare.
nytt personligt rekor...
För att fira att jag var klar med C-uppsatsen åkte jag till Åland för lite mamma-mys under helgen 6-8 juni. Jag anlände sent på fredagkväll och vi fick börja mitt besök med att koka ihop en natriumkloridblandning för mina linser, för virrpanna som jag är hade jag glömt min linsvätska hemma. Tackar google och Louise för tipset om saltvattnet!
På lördagen gick jag och mamma in till stan och köpte linsvätska och några böcker och fika och lunch. Sen traskade vi tillbaka till mammas och satt på balkongen och njöt av sommar och sol, medan vi åt först lunch och sen lite fika på det.
Jag blir aldrig trött på utsikten från mammas balkong.
När eftrermiddag blev kväll gjorde vi oss i ordning för en kväll på stan. Det blev middag på Indigo. Jag åt oxfile och mamma åt gös. Till efterrät valde jag en rabarberpaj med vaniljsås, medan mamma mumsade i sig glass och sorbet på is. Gott och trevligt!
Mamma äter gös. Jag hugger in på min oxfilé.
Mums...
På söndagen började vi dagen med ett prinsessdop. Det var prinsessan Madeleine och hennes Chris' dotter Leonore som skulle döpas och dopet sändes på tv. Så där satt vi och myste.
Så fint kan det vara när en liten prinsessa ska döpas.
Sen begav vi oss in till stan för en sen lunch vid Äventyrsgolfen (en klassiker!). Efter lunchen tog vi en promenad längs vattnet ner mot Sjökvarteret. Vi såg en måsbebis, men kikade bara på den på avstånd, eftersom vi inte ville bli attackerade av en måsmamma. På vägen hem till mammas stannade vi och köpte varsin glass för att verkligen fira att det är sommar!
Kyckling till mig och lax till mamma på uteserverigen.
En promenad längs vattnet.
så vackert.
tröttnar aldrig på detta..
det var här vi träffade måsbebisen.
vi hann nästan hem innan de första regndropparna började falla..
Hemma hos mamma hann vi med en snabb kopp kaffe innan det var dags att skynda sig till båten och lämna ön. Det var skönt att komma bort i några dagar och att kunna resa bort utan att ha dåligt samvete för att det är tusen andra saker som borde göras. Hoppas på åtminstone ett till Ålandsbesök i sommar!
Helg på Åland.
but I know how to run. Cos running's the thing I've always done..
Och springningen går bra. 88 dagar kvar till Stockholm halvmarathon. Vilket gör mig lite nervös..! Men jag har mina spring-vänner som uppmuntrar och ger råd. Tydligen är det intervallträning, och att springa i backar som gäller. Men det är så fruktansvärt tråkigt och tungt. Så vad jag gör är att försöka springa något sånt varannan gång och varannan gång får jag ta min gamla trogna 9,5 kms runda. En annan sak som jag ska börja träna på nu är att springa-dricka-springa. Jag har fått låna ett vätskebälte av Stefan, men har ännu inte hunnit prova springa med det. Tydligen måste man dricka lite också, när man springer långt.. Innan Blodomloppet sprang jag 3-4 dagar i veckan, nu har jag tappat lite av ivern, men försöker att komma ut åtminstone två gånger i veckan. Och så promenerar jag en del också de dagar jag jobbar och vet att jag inte kommer att orka springa sen när jag kommer hem.
Senast jag pratade med pappa kommenterade han något om att jag inte skulle springa så mycket att jag helt magrar bort, och ifall det är flera som undrar om det så kan jag lugna er med att vågen fortfarande ligger på några kilo över 70. Så ingen viktmiskning här inte!
Jag har två mål som jag satt upp nu för sommaren:
1. Klara milen på under en timme. Ca 3-4 minuter snabbare måste jag bli.
2. Ta mig i mål på halvmaran. Tiden är inte så noga, men typ på 2.30.
Patrik accepterade mitt halvmarathon-mål, men Stefan hävdar att det är dumheter. "Inget långsammare än 2.15!", sa han bestämt och påpekade att jag har hela sommaren på mig att träna. Vi får se, säger jag. Det är skönt att ha dem på min sida i alla fall!
Jag har utsett dem till mina inofficiella rådgivare när det gäller springningen, för det vet lite vad de snackar om. Stefan har sprungit tjugo Stockholm marathon, och han springer sitt femte New York marathon i höst. Det kommer också att bli hans sista, efter det blir det bara "korta sträckor", dvs halvmarathon och kortare. Patrik sprang sin första halvmara i höstas och sitt första marathon nu i maj. Så Stefan har erfarenhet och Patrik vet hur det är att vara nybörjare.
Min kollega Mårten frågade för inte så länge sen: "varför måste du hela tiden bli bättre, kan du inte bara ha roligt?". Det här är roligt! Och det är lite så här jag är när jag får en idé. Jag går all in.. Sen vet jag inte hur långt det här räcker. Kanske slutar jag efter halvmaran. Kanske inte. Just nu är det roligt ialla fall! Och nu känns det bra!
Hösten ser ut såhär när det gäller mina lopp (anteckna det i er kalender, så ni vet när ni ska heja!):
23 augusti: Color run i Uppsala, 5 km, bara för att det är roligt. Ett färgglatt lopp! (inte anmäld än)
13 september: Stockholm halvmarathon, 21km.
28 september: Lidingöloppet, 10 km.
22 november: Tunnel run i Stockholm, 10 km. (inte anmäld än)
I don't know where I'...
Man skulle kunna tro att jag har tagit sommarledigt från bloggen, eller något liknande, men så är inte fallet. I'm still here. Och något sommarlov har jag inte sett av.
Så vad har hänt sen senast.. Jag lämnade er på juridiktentadagen. Och den tentan gick bra. Tror jag. Det kändes ialla fall bra att skriva den. Sen dagen därpå så var det dags för den där eländiga opponeringen. Jag var så nervös att jag knappt kunde andas. Nervositeten lättade något efter att jag fått ett uppmuntrande meddelande på morgonen innan jag tog tåget norrut. Vår uppsats var den första som skulle opponeras. Våra opponenter var sakliga, duktiga och snälla. De hade några åsikter, men de slaktade oss inte helt. Även examinatorn var nöjda med vår uppsats, och hade bara några saker som hon påpekade. Men hon menade att den absolut var godkänd. Efter det så var det vår tur att vara opponenter och vi hade en hel del att påpeka åt våra klasskompisar. Vi kände oss lite elaka, men vi försökte hålla oss sakliga.
När det var klart åkte Denise hem, men jag stannade på ytterligare ett seminarium.
Det kändes lite knasigt att vara tillbaka i skolan och träffa några av klasskompisarna igen. Och att behöva säga hejdå till dem på riktigt. Det blev en del kramar och tårar när jag sa hejdå till några av de kinesiska klasskamraterna.
Känslan när jag satt på tåget hem den eftermiddan är svår att förklara. Jag firade med en kanelbulle på tåget. Och så fort jag kom hem kröp jag ner i sängen och låg sedan där i 20 timmar. Lämnade bara sängen för toabesök och för att hämta något ätbart.
Vi fick betyget på uppsatsen i fredags. Det blev ett C. Jag är nöjd med det. Ett B skulle ha varit awesome! Men ett C är inte dåligt det heller! Jag är mest bara glad att det är över. Nu ska det bara göras några små korrigeringar och sen ska den laddas upp på internet.
Ett och ett halvt års plåga är äntligen över. Nu kan jag andas igen.
* * *
Dagen efter så var det den svenska national dagen. De första timmarna av den dagen spenderade jag i säng, men sen när jag äntligen orkade upp bokade jag båtbiljetter till Åland. Sen tog jag på mig dansskorna och åkte in till stan. Det var lindyhop i stadsparken och jag dansade lite med Dan och Björn mellan kl.16-17. Träffade också Nils och hans tjej och pratade en stund med dem innan jag var tvungen att skynda vidare mot bussen som skulle ta mig till Kapellskär och Åland.
Tyvärr ingen bild av mig när jag dansar, men här ser ni ialla fall Björn nere i högra hörnet.
Så här glad är man när man svettig rusar från dansbanan mot Ålandsbussen. Grattis Sverige! Trevligt att fira din dag!